Tisdag 9 oktober - favorit i repris

Det tog sex år för veckodagarna att komma ikapp datumen igen. Förra gången det var tisdagen den 9 oktober, 2001, bloggade jag på annat håll.

Jag erbjuder dig här en favorit i repris. Scenen är ett enskilt rum på hematologiavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund.

* * *

Tisdag 9 oktober
Ett dygn i buren:
01.14: Pumpen på tamburmajoren meddelar gällt att smörjoljan i flaskan är slut, och jag signalerar till Syster Natta, som tittar in och kopplar bort mig. Jag stänger samtidigt av TV:n, som jag somnat från, samt besöker hemlighuset. Somnar sedan gott igen.
03.21: Gör visit på herrarnas.
05.11: Tar en lov in på avträdet.
06.03: Syster Arla tömmer mig på ett antal liter blod som tas ur förborrade hål i bröstkorgen försedda med kranar.
06.17: Syster Temp kommer in och konstaterar 35,8 samt 126/74 och 68. Passar samtidigt på att slinka inom Trisseboda. Därefter åter mellan lakanen. De är dock så pass tilltrasslade vid det här laget att sängen blivit obekväm. Uthärdar dock till
07.45: Tar en rask cykeltur i tio minuter. Treans växel, konstant 40 km i timmen. Fuskar bara lite.
08.03: Ber Syster Macka om frukost, men först sedan jag duschat. För att jag ska kunna göra det måste min dusch först prepareras av en syster. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad de egentligen gör därinne innan jag tvagar mig. Jag vet att där finns en burk med något som liknar diskmedel fast mer lättflytande. Där brukar duschhandtaget stå innan preparationen, men efter sitter det i sin hållare. Jag tror de duschar duschen så jag inte blir smutsig när jag tvättar mig. Det får jag inte göra själv, för då kan jag bli smutsig.
08.06: Jag duschar enligt instruktionen och smörjer in min lekamen med illaluktande krämer, men tar först tillfället i akt att unna mig en vilostund på vita stolen.
08.17: Kliver ur duschrummet till ett framdukat morgonmål bestående av två skivor franskbröd med ost och gurka respektive skinka och tomat. Till det en kopp påste och ett glas apelsinjuice.
08.59: Syster Daga kommer för att koppla in en ny flaska smörjmedel, men tvingas återkomma då jag är på toaletten. Borstar bland annat tänderna.
09.11: Nämnda påhäng genomförs.
10.44: Mellanlandar i sidorummet.
11.34: Lunch serveras, köttgryta med rotfrukter. Valfri dryck, jag väljer lingondricka.
14.19: Doktor Rond sveper in med Syster Tyster som pärmbärare. Allt går som planerat, alla kurvor pekar nedåt.
14.37: Vill du ha kaffe? Undrar Syster Fika glatt. Nej tack, men lite te passar mig bättre. Och så en veteskiva och lite sockerkaka. Sen måste jag lätta på trycket.
16.43: Kvällsmat kallas det på medicinskt fackspråk. I resten av världen kan man inte äta kvällsmat förrän det blivit kväll. Bondomelett. Shaken, not stirred.
18.28: Läckra snittar med diverse smågott på, till en kopp te eller kaffe erbjuds när fikavagnen gör sin rond. Jag avböjer snittarna, har fortfarande inte tuggat färdigt den sista skinkbiten i omeletten. En kopp te vore dock inte dumt. Ställ den på bordet, jag tar den när jag tvättat händerna.
19.55: Ursäkta mig, min mage är lite körig.
20.53: Tamburmajoren rullas fram och Syster Hurtig förser mig med kvällens omgång smörj strax innan hon går hem för dagen.
22.19: Testar spolfunktionen och kör sen tandborstning samt sköljning och gurgling med olika räligheter inför natten.
22.36: Kryper till kojs.

Det är ett standarddygn i isoleringscellen. Övrig tid fylls av datorpillrande, sömn, läsning, korsordslösande, telefonprat, musiklyssnande, TV-tittande samt sittande görande ingenting.
Just den här dagen utvecklades emellertid kontakten med Bengt G, den barmhärtige civilisten. Efter att han mailbombat mig med kombinerat lumparminnen och vetenskapliga fakta om min sjukdom och dess botemedel ringde han på kvällen. Jag tror skrattandet under det timslånga samtalet satte fart på slemhinneavlossningen som jag utan tillförsikt väntat på.
Dessförinnan hann min hittillsvarande välgörare, storebror Anders, titta in och se hur det stod till med hans stamceller. De mådde bra, tyckte han.

* * *

Jag har egentligen inte läst min blogg - då visste jag inte att jag bloggade - från den tiden sedan dess. Jag grävde fram den på jobbdatorn häromdagen och har med synnerligen blandade känslor läst delar av den.
Helt oblandad är emellertid min glädje över att brorsans stamceller fortfarande mår alldeles utmärkt.