Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Träffade Bob i går. Han hälsade.

Bob Dylan respekterade inte Earth Hour. Han hade många lampor tända trots att släckkalaset hann både börja och sluta under hans konsert i Malmö Arena. Fast han hade kanske dragit ner på ljuset lite, för det var ganska svårt att få någon skärpa i kameran.

Både Bob och jag har blivit 20 år äldre sedan vi sågs senast. Åren har gjort honom gott, i alla fall om jag dömer efter kvaliteten på framträdandena. Vad tiden gjort med mig får Bob bedöma.

Bob Dylans eviga turné är en välsmord och lyxförpackad underhållningsprodukt. Publiken får åtminstone vad den önskar sig. Jag tror inte att någon lämnade Malmö Arena besviken i går kväll – förutom kanske någon som inte fick tag på biljett.

För många år sedan var Bob Dylan en kontroversiell förnyare, en som bröt ny mark inom musik och lyrik. Han har förvaltat och utvecklat sitt konstnärsskap så att han nu är en institution som representerar det gamla och beprövade, som vänder sig till den äldre generationen. Som en representant för dessa åldringar kunde jag inte annat att betrakta lördagen som en riktig trivselafton.

Det blev några bilder till. De ligger på min Flickr-sida.

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.

Damer som förgyller min sommar

Det kan bli hur det vill med vädret denna sommar. Den kan inte bli dålig, inte när den kommer att lysas upp av både Erykah Badu och Mavis Staples. Dessutom vet jag att Emmylou Harris väntar till hösten.

Det blir underbara återseenden. Den fenomenala R&B-primadonnan Erykah Badu sjunger på Falconerteatern i Köpenhamn, där jag såg och hörde henne 2005. Soullegenden Mavis Staples – jag började gräva efter Staple Singers-skivor i LP-backarna redan på 70-talet – kommer precis som förra sommaren till KB här i Malmö.

När sedan sommaren tagit slut får en annan gammal kärlek från Amerika sätta färg på hösten. I september kommer min mångsidiga countryfavorit Emmylou Harris till Köpenhamn. Även henne har jag goda erfarenheter av tidigare, då vi sågs i Malmö för några år sedan.

Nu fattas bara att Sverige vinner fotbolls-EM, och klasar av blågula guld i OS. Vem behöver egentligen väder en sommar som denna?