Jobbets hjältinna värd en guldstjärna

Fredag morgon på mitt nya jobb. Vid den sedvanliga fredagsfrukosten är det lika sedvanlig utdelning av guldstjärnor. Trots att jag bara tjuvstartar på arbetsplatsen får jag en stor stjärna och blir stolt som en tupp. I sanningens namn ska erkännas att nästan alla fick guldstjärnor, men bara två fick större än jag, och det var för synnerligen heroiska insatser, som att de fixat konferensen i Stockholm på föredömligt sätt och kört bussen till kickoffen utanför Hässleholm.

Låter det mellanstadiet? Hela ceremonin genomförs såklart under stor munterhet och med glimten i ögat. Men den, och den gemensamma fredagsfrukosten, är ett viktigt skäl till den goda stämningen på jobbet.

Den som verkligen förtjänar en guldstjärna i mastodontformat har aldrig fått någon. Kontorets fasta punkt, hon som ser till att allting fungerar, som stöttar och tillrättavisar, som ser till att frukosten står på bordet och fixar det mesta av vikt, är enväldig domare och utdelare av guldstjärnorna.

Jag har stött på ett par sådana tidigare i mitt arbetsliv, dessa damer som med glatt humör, enkla medel och perfekt fingertoppskänsla kan få den mest hårdhudade direktören att rodna som en fjärdeklassare för en berömmande kommentar. De visar alltid genuint intresse för sina kamrater och hinner alltid, hur överlupna med jobb de än är, med en glad kommentar eller en kort pratstund om ingenting.

Det går inte att mäta hur mycket som en sådan person betyder. Det kan krylla av viktigpettrar som flyger och far och tecknar avtal och bärgar kontrakt och skriver nyhetsbrev, men hon - är det alltid en kvinna? - är det hjärta som ger liv åt arbetsplatsen, som knyter ihop helheten och skapar trivsel och sammanhållning. Är inte sådant värt en guldstjärna?