Snövit final med becksvart slut

(Visst är det en bra rubrik?)

Alltså, när jag för första och antagligen enda gången får höra orden "beers on the house" på stampuben, då har jag den grå telefonen och en vit helg.

Jag har under mina beredskapsdagar drabbats – visserligen ganska lindrigt, men ändå – av mjältbrand. Men det har lugnat ner sig, och jag lämnar mina hungriga barn för att tillsammans med vännerna kämpa för gängets ära i årets stora quizfinal.

Min nykterhet kan i sammanhanget möjligen betraktas som doping. Men i så fall är jag inte den ende som fuskar. Quizmaster Bryan har lagt "The Uncut inquisition – The ultimate music and movie quiz book" i kopiatorn och börjar kvällen med att servera ett smörgåsbord av bokstäver som ska kopplas samman med olika popband. Om jag hade pluggat lite skulle jag fixat hela rasket. Men det hade jag inte. Något att lära av för framtiden.

Vad som sedan händer när ljuset mycket lägligt slocknar, just när vi är inne i den dramatiska rättningen, lär vi aldrig få veta. Plötsligt har i alla fall ett av lagen väldigt många fler poäng än alla andra. Nästan fler än alla andra tillsammans, känns det som.

Vad hände egentligen under minuterna innan Meghan fiskade fram sin röda cykellykta? Varför kunde hon inte hitta framlampan? Vad hände innan värmeljusen plockades fram ur pubens mörkaste gömmor? Innan Mon tog fram sin kläm-fast-på-glaset-läslampa och jag min lilla lyspinne för 98 spänn på Clas Ohlsson? Vad hände egentligen i mörkret?

Jag vet i alla fall vad som händer sedan. Inget ljus, ingen ström, ingen kassaapparat. Barmästaren tillkännager slutet på civilisationen ("ni som vill betala med kort får komma tillbaka en annan dag") och att den ekonomiska krisen är över ("free beer at the Pickwick").

Själv väntar jag på att i alla fall beställa en gratis Coca-Cola när jag blir avbruten av den förnedrande prisutdelningen. Det återstår bara att vandra från mörkret, ut i dunklet – med de benlösas glada firande ringande i öronen – och med cykeln mellan benen svansa hem till de sovande telningarna. Där har jag i alla fall två rätt.

Jag gjorde en dubbel Schenström

Att gå på krogen när man har beredskap kan stå en dyrt. Det vet väl hela svenska folket efter Ulrica Schenströms omsusade restaurangbesök tillsammans med Anders Pihlblad. För att om möjligt undgå samma öde gör jag nu en preventiv pudel. Kanske borde jag utmana Ulrica - som Laszlo Carreidas utmanar Rastapopoulos i "Plan 714 till Sydney" - om vem som egentligen är det ondas genius.

I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.

Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.

Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.

En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.