Vad betyder en lapp på lådan?

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:

Slöbloggarens medel, motiv och möjlighet

Läsekretsen har rest sig som en man – vilket den inte är, den är en kvinna – och krävt att Bengavoice bryter sin bengasilence. Men för en slöbloggare med integritet finns det bara tre kriterier som avgör när man skriver: medel, motiv och möjlighet.

Medellös är jag sällan. De stunder i livet då jag inte har fingrarna på ett tangentbord som är anslutet till internet är få och korta. Just detta kan möjligen ha del i det i läsekretsens ögon magra utbudet på bloggen. Kranen är liksom aningen öppen hela tiden, och det blir inget önskvärt övertryck i systemet.

Motiven dyker ständigt upp, och jag är alltid noga med att lägga dem på minnet. Sedan glömmer jag bort vilket minne jag lagt dem på, och de är spårlöst försvunna.

Möjlighet är ett relativt begrepp. Min djupa övertygelse är att det alltid handlar om prioritering. Mina arbetskamrater har skoskav i öronen av allt mitt tjat om vikten av prioriteringar. "Jag hinner inte med allt jag ska göra", hör man ständigt. Det är säkert sant. Men lösningen är att organisationen – jag själv och den som leder mitt arbete – har förmåga att prioritera bland uppgifterna. I slöbloggarens fall är det mer organismen, inte organisationen, som ska prioritera. Och just denna slöbloggare prioriterar inte alltid rätt. Halva avsnitt av halvdåliga TV-deckare går alltför ofta före bloggen.

Den här helgen har prioriteringarna varit mer försvarbara. Så gott som hela lördagen prioriterade jag att sitta i lä på vår prunkande färgsprakande soldränkta gård och läsa om en sollös grå och död värld i Cormac McCarthys "Vägen". Bra ruskigt och ruskigt bra. Söndagens prioriteringar var mer varierande, och kan – förvisso liksom lördagsboken – säkert ligga till grund för några kommande slöbloggar, om jag bara kommer ihåg vilket minne jag lägger dem på. Konfirmation av Klarabellas kompis medför stridande känslor om den fina gränsen mellan å en sidan budskap om respekt och medmänsklighet och å andra sidan pådyvlanden av religiöst bigotteri och skenhelighet. Efter den påföljande trädgårdsfesten (som prioriterades före Malmö FF:s så välbehövliga seger mot Djurgården), där jag stötte på en och annan gammal bekant som kan vara värd en kommentar, tvingades vi prioritera mellan distriktsmästerskapen. Det blev tjejbasket med coachbrorsa och brorsdotter i stället för damvolleyboll med svägerska, kanonkompis och kanske nån enstaka brorsdotter. Det slutade med att vi såg en finalförlust med en sur poäng, medan de bortvalda sopade banan med allt motstånd och tog guld. Undrar hur det gått om vi prioriterat annorlunda?

Däri, kära läsekrets, ligger förklaringen till att denna slöbloggare tidvis mer påminner om en ickebloggare. Men det kommer en dag då ljuset faller även över mig. Då medel, motiv och möjlighet sammanfaller och jag kan klämma ur mig något läsvärt. Men den som väntar på en slöbloggare väntar alltid för länge.

Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Att välja att inte välja är min vilja

Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.

I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.

Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.

Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.

Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.

Kreativ översättning: "Tanks"

Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.

Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".

Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.