Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.