Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

Jag är för dum för att fatta vad fåren säger

Medan Göteborgsklacken i bakgrunden högljutt stöttar sitt lag i UEFA-cupmatchen mot Basel sitter jag i aftonsvalkan och glor ut över min äng och betesmarkerna där bortom.

Med en ruskig samordning hör jag plötsligt ett antal människolika röster som ropar "Bää, bää, bää...". Jag ser då att hela Larssons fårskock har något gemensamt att säga mig. Alla de sisådär 20 fåren tittar rakt på mig – de är kanske 50 meter bort – och skanderar sitt entoniga "Bää, bää, bää". De verkar väldigt eniga, engagerade och fokuserade.

Två frågor sätter sig i mitt huvud, och jag har ännu inte funnit något svar:
A. Vad är det de försöker säga mig?
B. Vad händer när lammen tystnar?

Lyckligt lantliv dinglar på dongeln

Tack, Telia, för att du räddar den lantliga familjefriden. Och detta trots att jag varit svekfull och sagt upp den fasta telefonen i stugan. Jacken och den hornformade utomhusklockan sitter kvar som lämningar av den tid som flytt.
Under våren och den tidiga sommaren hade jag vissa problem med att få mina tonåriga barn intresserade att följa med till landet. Min möda att motivera var om sanningen ska fram större med det ena än det andra.
Men så kom du, Telia, med lösningen på alla mina våndor. Sedan jag köpte det mobila bredbandet, som jag dessutom inte behöver betala för förrän nästa år, har ungdomarnas tolerans av vistelse på landet vuxit till något som nästan liknar ett intresse.
Den senaste veckan har de båda unga dessutom fått låna sin väna moders bärbara dator med tillhörande bredbandsdongel. Så nu sitter de i stugan och bloggar, surfar och chattar medan jag går ute i solskenet och klipper gräs, sågar ned träd och håller hängmattan i trim.

Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.

Från Saltkråkan till racing och fotboll

När kvällskylan tvingar mig in i stugan låter jag TV:n stå på i bakgrunden. SVT 1 visar den gamla racingfilmen "Le Mans" från 1971 med Steve McQueen. Väldigt mycket motorvrål, experimentella bildvinklar och närbilder på tidstypiska detaljer. Men i brist på annat låter jag den rulla.

Plötsligt ser jag att Malin på Saltkråkan till slut dumpade den där tvålfagre Peter och gifte sig med en tysk racerförare. Den allvetande Internet Movie Database ger mig rätt, rollen som Anna Ritter spelas av Louise Edlind. Hon heter nu även Friberg och satt en vända i riksdagen för folkpartiet häromåret. Jag trodde hon helt avstått från en internationell filmkarriär. Tydligen blev det en rulle, och när man ser resultatet kan jag förstå varför det inte blev fler. Okej, jag var ingen uppmärksam tittare, men ändå...

Det påminner mig om mitt möte med hennes älskade lillebror Pelle. Stephen Lindholm lät sin skådespelarkarriär stanna vid rollen som Pelle på Saltkråkan. Han blev sedan journalist och fackligt aktiv i Journalistförbundet.

Vid förbundets kongress 1989, närmare bestämt den 14 juni, hade jag någon timmes lucka i programmet medan de flesta övriga ledamöterna hade olika gruppmöten. Jag lyckades hitta en TV och tittade på fotbollslandskampen mellan Danmark och Sverige. Så fort Stephen fick en paus i sitt möte kom han ut, såg mig framför TV:n, och frågade hur det gick i matchen.

Hur trovärdig är en journalist när inte ens hans kollegor i fackförbundets högsta beslutande organ vägrar lita på vad han säger? Den gode Stephen hann säga både "Lägg av", "Sluta skoja" och "Men alltså vad blev det egentligen?" innan han motvilligt förstod att jag talade sanning: Danmark vann med 6–0.

Ett oväntat möte i naturens stillhet

I gårdagens betraktelse över naturens välsignelser citerade jag kort Philemon Arthur & the Dungs låt Naturen, "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Sången är nog, om sanningen ska fram, inte en renodlad hyllning till naturen, utan innehåller kanske en del iakttagelser av mänsklig påverkan som kan förleda betraktaren att tolka det som naturens gåvor:

Känner du lukten från havet och skogen?
Det är grannens septiktank
Hör du vågorna som slår mot stranden?
Det är grannens vattenklosett

Jag satt i den stilla kvällningen med en öl medan lugnet spann sin väv omkring mig. En lätt bris dröjde sig kvar och lockade poppelns löv att sjunga sin stilla sång. Fåren på Larssons äng bräkte ibland, och ett par kråkor hade ett kort kraxande kvällsgräl.

Då hörde jag det plötsligt långt borta i fjärran, det välkända, oftast välkomna, men i denna miljö så sällan hörda ljudet. Hemglassbilen. Den haltande Helan och Halvan-melodin ljöd omisskännligt någonstans i nordost.

Jag blev både upprörd och irriterad. Även om jag vetat var glassbilen befann sig hade jag ju ingen chans att hinna dit innan den tutade i nästa by. Dessutom hade jag redan köpt glass på Ica i Sjöbo.

Wiehe - solidarisk i mesta laget

Den gamle och kloke Mikael Wiehe slår lite knut på sig själv när han diskuterar fildelning i Dagens nyheter. Efter att på den gamles vis med många ord säga "det var bättre förr" går han över till att diskutera det som egentligen är kärnan: Hur ska upphovsmännen få ersättning för sitt arbete?

En möjlighet som Wiehe avfärdar är "ett socialistiskt samhälle med statligt avlönade konstnärer". Han skriver sig hellre vara beroende av en publik som gillar det han gör än av "en samling politruker". I ljuset av detta blir jag förvånad över Wiehes förslag till lösning: En avgift på alla som har dator, och pengarna ska fördelas till upphovsrättsinnehavarna som samma sätt som Stim fördelar pengar till kompositörerna.

Förutom att Wiehes lösning luktar just det han avfärdar, statligt avlönade konstnärer, finns en annan viktig skillnad mot Stim-systemet: Pengarna till Stim kommer från spelningar av musiken, medan Wiehes datoravgift ska betalas oavsett vad man använder sin dator till.

Ska även den som inte hämtar gratis filmer och musik på nätet "solidariskt" vara med och betala för dem som gör det? Är avgiften den betalning som täcker upphovspersonens krav på ersättning; är därefter all distribution gratis för konsumenten, så att det bara är att hämta på nätet?

En sak i Mikael Wiehes slutkläm stämmer jag gärna in i: Nätet är fantastiskt!

Tänk vad naturen är underbar

I dag fällde jag en fem meter hög björk. Med ren handkraft. Jag blev lite besviken för att jag inte fick använda min nya motorsåg, men björken var så gammal och murken att den bara behövde en knuff för att falla. Jag kan använda sågen till att stycka upp kadavret.

På kvällen, när jag kommit hem från en långjogg via Magnaröd, Orås och Brunslöv stretchade jag i solnedgången medan fladdermössen höll flyguppvisning över min äng.

Häromdagen stod jag på samma plats när Musse och Hilda kom cyklande runt kröken. De skrämde upp en råbock som inte såg mig, utan ganska lugnt sprang över min äng mot den skyddande skogen. Den var mindre än tio meter från mig. Jag kände mig som Helen Mirrens Drottning Elizabeth vid den ihopsäckade jeepen på Balmoral i The Queen, när fjortontaggaren plötsligt bara stod där. Inte riktigt lika häftigt kanske, men så är jag ju inte heller kunglig. Lustigt att just den scenen dök upp när jag zappade mellan kanalerna i dag.

På en morgontidig joggingrunda kan jag stöta på ett halvdussin rådjur. Hägrar och igelkottar möter jag även i stan, men där kryllar det inte av glador och vråkar. Jag har sett bastardsvin och grävlingar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag tror att den skånska musikeliten fångat det bättre än jag någonsin kan. Peps Persson sjöng "Livet på landet, det är vad jag vill ha" och Philemon Arthur & the Dung gav den nyanserade beskrivningen "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Men det är klart, samtidigt är det skönt att Timbuktu finns där och håller dörren öppen: "Vi drar till Malmö".