Undgå kontakt med sand og vand

Och hur kul tror du det är att stöta på den här skylten? "Undvik kontakt med sand och vatten"... Dagen före hade vi badat, kastat oss i vågorna, dragit i oss en och annan kallsup, sprungit barfota på stranden och grävt och krafsat i sanden efter bärn- och andra stenfynd. Visserligen på hitsidan skylten, men ändå. Det där vattnet verkade inte sitta stilla på sin plats precis.
En bit från denna skylt, åt det "rena" hållet, fanns nästa: Här upphör drakzonen. På andra sidan skylten fanns en motsvarande symbol utan streck, som borde beteckna att det var tillåtet att flyga med drake bortom denna. Vill de danska myndigheterna driva drakfolket in i den giftiga zonen? Betraktas denna gamla kinesiska konstart som ett hot mot the Danish way of life (probably the best way of life in the world)? Som neutral betraktare kan jag i alla fall konstatera att drakens söner och döttrar inte ger sig utan kamp. Drakarna vid Henne Strand på Jyllands västkust var så många att linorna trasslade ihop sig – men ingen av dem höll sig till det reservat som skapats för dem.
Vid utforskandet av Henne ås utlopp i Nordsjön gick jag också i en fälla som gillrats av naturen. Jag tänkte runda åmynningen genom att gå några meter ut i havet. Men när jag satte foten på en till synes stabil sandyta hördes ett "schlurp" och foten försvann. Lyckligtvis överskred min längd kvicksandens djup med drygt halvannan meter, men jag påmindes ändå än en gång om min dödlighet.
Så nu, efter den dramatiska händelsen, ser jag varje dag som en gåva. Jag värdesätter varje liten detalj i livet och gör bara saker som är till gagn för mänskligheten. Så det har inte blivit så mycket gjort sedan igår, när det hela inträffade.
En god gärning jag kan göra är att avsluta denna pratbubbla med en bild som visar hur det ser ut när man vänder ryggen åt "Forurenet område" och blickar norrut, mot åmynningen och mil efter mil av mjuk sand och skummande vågor.

Mer om vår resa i text och bild finns hos Klarabella, och fler bilder finns på Flickr.

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

Lugnt lantliv hänger på mattan

Livet levs bäst i en hängmatta. Jag vaknar tidigt och känner mig lite seg efter gårdagens samkväm i stationshuset. Himlen är blå och vinden svag, perfekt läge för att hissa den brasilianska mellan poppel och björk.
Det är rätt kyligt så tidigt, men jag vet att solen snart klättrar över annexets tak. Denna lite frusna vetskap är nästan lika skön som de värmande strålarna när de väl kommer.
Här somnar jag om en stund innan jag masar mig upp för att mecka första morgonkaffet. Ett par talgoxar joxar runt i björken under glada skratt och kvitter. Larssons lamm vandrar bräkande till den södra delen av storhagen. Vinden lockar löven till ett stillsamt brusande.
Tre bilar kör förbi på två timmar, den tredje kommer med tidningen. Jag får kramp i vaden när jag krånglar mig ur hängmattan och trampar i en grop på väg tillbaka från brevlådan så att jag måste tömma tofflan på grus.
Vet inte riktigt varför jag skulle kliva ur över huvud taget.

Ett oväntat möte i naturens stillhet

I gårdagens betraktelse över naturens välsignelser citerade jag kort Philemon Arthur & the Dungs låt Naturen, "Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin".

Sången är nog, om sanningen ska fram, inte en renodlad hyllning till naturen, utan innehåller kanske en del iakttagelser av mänsklig påverkan som kan förleda betraktaren att tolka det som naturens gåvor:

Känner du lukten från havet och skogen?
Det är grannens septiktank
Hör du vågorna som slår mot stranden?
Det är grannens vattenklosett

Jag satt i den stilla kvällningen med en öl medan lugnet spann sin väv omkring mig. En lätt bris dröjde sig kvar och lockade poppelns löv att sjunga sin stilla sång. Fåren på Larssons äng bräkte ibland, och ett par kråkor hade ett kort kraxande kvällsgräl.

Då hörde jag det plötsligt långt borta i fjärran, det välkända, oftast välkomna, men i denna miljö så sällan hörda ljudet. Hemglassbilen. Den haltande Helan och Halvan-melodin ljöd omisskännligt någonstans i nordost.

Jag blev både upprörd och irriterad. Även om jag vetat var glassbilen befann sig hade jag ju ingen chans att hinna dit innan den tutade i nästa by. Dessutom hade jag redan köpt glass på Ica i Sjöbo.

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.