Bara supportrarna kan stoppa våldet

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Svårsmälta bananer med bitter bismak

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.