Vad man måste veta innan man börjar tro

Den unge pappan med syskonvagnen stod och pratade med en av de hundratals scientologikrämare som i dagarna åter invaderat centrala Malmö. Precis när jag passerade hörde jag den rödklädda, alltså scientologen, säga: "Men så bra. Då kan det finnas tid att göra något åt det!"
Vad som kunde göras något åt fick jag inte reda på. Men jag har förstått att rödtröjornas taktik är att inbilla sina offer detta: Allt det i livet som inte är en dans på rosor är att betrakta som "problem", och sådana måste åtgärdas. Och detta kan bara göras med scientologernas dekokt av terapi, religion och indoktrinering.
Ett ögonblick tänkte jag gå fram till den unge pappan och säga att "jag hade inte lyssnat på henne om jag var du". Men det gjorde jag såklart inte.
Vilken rätt har jag att säga att scientologerna har fel? Var och en blir salig på sin tro, sägs det ju.
Jag har blivit sugen på ett portabelt vindkraftverk som jag först hittade i ETC:s nätbutik. Det är en väldigt cool pryl som man kan ställa ut i vinden, montera på cykeln eller till och med på armen när man går eller joggar. Fartvinden laddar ett batteri som man sedan använder för att i sin tur ladda mobilen, mp3-spelaren och sånt. Man kan också ladda batteriet med solceller eller via en vev. Visst är det fräsigt?
Så funderar jag på hur många laddningar från de två hålen i väggen jag måste slippa för att spara in de 1.100 kronor hela kittet kostar. Visst, jag sparar energi. Men hur mycket energi går åt till att tillverka de här prylarna, och till alla transporter i sammanhanget?
Det som återstår är ett statement (kan någon hjälpa mig med ett svenskt ord? Ställningstagande?). Jag markerar min åsikt, profilerar mig.
Jag vet inte om jag till slut köper prylen eller inte. Jag kanske önskar mig den i julklapp. Visst är det en utmärkt present?
Men jag önskar ännu mer att även pappan med barnvagnen tänker genom saken både en och två gånger innan han vänligt men bestämt tackar nej till hjälpen från scientologerna.

Vinterkyla och stugvärme i fototriss

Här och nu är det påbjudna temat för februaris första Fototriss. Den snögloppiga snålblåst och råkyla som råder i Malmö lockar inte helt till några längre promenader. Jag tog med mig kameran när jag gick och handlade. De två första bilderna är tagna på den turen, och illustrerar nog vad jag menar. På den första syns scientologernas vargula tält, som om möjligt gör stämningen på Värnhemstorget än mindre gästvänlig. Den andra visar en mångfald av bättre och trevligare alternativ till sysselsättning. Den tredje visar ett annat starkt skäl att stanna inne i stugvärmen en dag som denna.

Vad går det att göra något åt?

Jag såg det gula tältet på avstånd och trodde först att det var något telefonbolag som krängde abonnemang. Sedan upptäckte jag ett kors på taket, och tänkte att kanske Stadsmissionen hade soppkök eller värmestuga för uteliggare och köldnupna lördagsflanörer.

När jag läste texten "Det går att göra något åt det" tänkte jag: Vare sig de säljer tro eller telefoner så har de skaffat sig en riktigt usel slogan. Pratig, uddlös och intetsägande. Sedan såg jag texten runt korset, "Scientology volunteer minister", och förstod sammanhanget. Det var världsmästarna i förföriskt pseudovetenskapligt babbel som var i farten.

Kanske gick jag i den fälla som dessa skoningslösa lurendrejare gillrat för oss svaga och problemtyngda människor när jag klev in för att ta reda på vad "det" var, det man kunde göra något åt. Knappt var jag inne i tältet förrän en av de leende vindjackorna var framme och skulle hjälpa mig.

– Vad menar ni med "det"? frågade jag vänligt.

– Vad menar du med det? blev jackans ännu vänligare motfråga.

Innan vi förvandlades till Abbott och Costello förklarade jag mig, och fick mig raskt till livs en välrepeterad beskrivning av "det". "Det" är alla möjliga motgångar och problem som finns i livet. Jag fick veta att scientologerna kunde påskynda läkning av en skada, av exempelvis en kniv. De kunde också stilla min oro för hur det skulle gå för mina barn, eller för om jag skulle få behålla mitt jobb.

När jackan kommit en bit i rabblandet avbröt jag honom och sa att jag skulle försöka klara mig utan scientologernas hjälp. "Det är ditt val", kände han sig tydligen nödgad att säga, och jag vandrade tillbaka till mitt vanliga ostädade problemfyllda syndiga liv.

Jag blev lite oroad av att det fanns fler än jag som gick in i tältet och snällt lyssnade på vad jackorna hade att säga. Det är lätt att gå på deras snack och inbilla sig att det finns en patentlösning som kan lösa allt som skiljer ens liv från att vara perfekt. Men jag hoppas att alla liksom jag inser att det perfekta livet är en omöjlighet. Att oro, sjukdomar och andra problem är naturliga delar av livet. Och att de förstår att scientologerna gör svaga människor svagare och tar deras pengar.

Sedan kan man ställa den kritiska frågan: Vad fan menar ni med det?