Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Riset kokar snabbare på andra sidan

Att det är mer än Öresund som skiljer oss från Danmark är väl ingen nyhet. Men jag hade ingen aning om att vattnets kokpunkt ligger högre derovre.

Hur ska man annars tolka instruktionerna på rispåsen från Coop? I Sverige ska man koka 3 deciliter ris i 6 deciliter vatten i 15 minuter. I Danmark ska lika mycket ris kokas i 5 deciliter vand i 10 minuter.

Det kanske är så att danskar vill ha sitt ris lite mer al dente? Eller kan det ha med vattnets sammansättning att göra, du vet kalkhalt och sånt där?

Det ska tilläggas att riset i Sverige ska dra under lock i 5 minuter, medan det danska ska dra i 10 minuter. Kanske är det så att resultatet blir detsamma, oavsett svensk eller dansk tillagning. I så fall slösar vi i Sverige (liksom norskarna, visar rispåsen) både på vatten och spiskraft genom att inte koka på danskt vis. Vi använder 20 procent mer vatten och har igång spisen 50 procent längre tid.

Kanske Coop kan göra en insats för miljön genom att ge även oss svenskar det danska receptet.

Från Saltkråkan till racing och fotboll

När kvällskylan tvingar mig in i stugan låter jag TV:n stå på i bakgrunden. SVT 1 visar den gamla racingfilmen "Le Mans" från 1971 med Steve McQueen. Väldigt mycket motorvrål, experimentella bildvinklar och närbilder på tidstypiska detaljer. Men i brist på annat låter jag den rulla.

Plötsligt ser jag att Malin på Saltkråkan till slut dumpade den där tvålfagre Peter och gifte sig med en tysk racerförare. Den allvetande Internet Movie Database ger mig rätt, rollen som Anna Ritter spelas av Louise Edlind. Hon heter nu även Friberg och satt en vända i riksdagen för folkpartiet häromåret. Jag trodde hon helt avstått från en internationell filmkarriär. Tydligen blev det en rulle, och när man ser resultatet kan jag förstå varför det inte blev fler. Okej, jag var ingen uppmärksam tittare, men ändå...

Det påminner mig om mitt möte med hennes älskade lillebror Pelle. Stephen Lindholm lät sin skådespelarkarriär stanna vid rollen som Pelle på Saltkråkan. Han blev sedan journalist och fackligt aktiv i Journalistförbundet.

Vid förbundets kongress 1989, närmare bestämt den 14 juni, hade jag någon timmes lucka i programmet medan de flesta övriga ledamöterna hade olika gruppmöten. Jag lyckades hitta en TV och tittade på fotbollslandskampen mellan Danmark och Sverige. Så fort Stephen fick en paus i sitt möte kom han ut, såg mig framför TV:n, och frågade hur det gick i matchen.

Hur trovärdig är en journalist när inte ens hans kollegor i fackförbundets högsta beslutande organ vägrar lita på vad han säger? Den gode Stephen hann säga både "Lägg av", "Sluta skoja" och "Men alltså vad blev det egentligen?" innan han motvilligt förstod att jag talade sanning: Danmark vann med 6–0.

Tyskt frisyrfusk fällde svenskarna

Gastkramande var bara förnamnet på Sveriges snöpliga förlust mot Tyskland i handbolls-EM. Jag anser mig inte vara särskilt nationalistisk, men när det dyker upp gula tröjor och blå byxor på en idrottsarena tar en patriotisk parasit över hela organismen, jag får hjärtklappning och svettningar och reagerar inte på andra intryck än hur det går för de svenska. Går det bra blir jag sprudlande lycklig, går det illa blir jag sur och gnällig.

När det gäller matchen mot Tyskland tycker jag att svenskarna var värda platsen i semifinalen. Tyskarnas målvakt var alldeles för stor, det fanns liksom ingen vinkel kvar att sätta straffarna. Men framförallt menar jag bestämt att man skulle dra av två mål för tyskarna eftersom de hade så fruktansvärt fula frisyrer. Det måste ha stört de svenska spelarna och är att betrakta som osportsligt uppträdande. Infärgade mohikaner, hockeyfrillor och tuppkammar borde likställas med doping. Tränarens mustasch var dessutom så stor att den hindrade svenska kontringar på kanten.

Det blir ganska mycket snack om denna brottning med boll numera. Om Sverige gått till semi hade jag varit rejält avundsjuk på Olala. Han är på väg till Norge för att fjäska för handbollshöjdare så att VM-finalen om tre år spelas i Malmö. Hoppas att han lyckas, och att det till dess kommer en regel som förbjuder stötande hårkreationer.

"Almindelig" på svenska: "super-mega-large"?

"Svenskar älskar danskar, men den kärleken är inte besvarad. Danskar älskar norrmän, men den kärleken är inte besvarad. Norrmän älskar norrmän, och den kärleken är besvarad." Kanske stöds detta påstående både av att jag tycker det är så sant (det har sagts av den danske framtidsforskaren Uffe Paludan), och att jag trivs så bra vid mina numera alltför sällsynta Köpenhamnsbesök.

Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.

Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.

Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.

Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.