Fotboll - livet i koncentrat

Jag älskar att se fotboll på dansk TV. Det är "fremdragende aflevering" och "glimrende hovedstød". Minnen från en svunnen tid, då det inte fanns några svenska reklamkanaler som skämde bort oss med långt mer än veckobehovet av europeiska toppmatcher. Då fick vi ta det vi fick, och det fick vi ofta av Danmarks Radio.

Det är Kristi himmelsfärdsafton, en klassist kalaskväll i mitt förra liv, tidningsvärlden. Men nu gäller barn och beredskap, och kvällen firas i soffan med Uefacupfinalen och en Hoegaarden ur kylskåpet. 50.000 spanjorer hade rest till ett regnigt stadion i Skottland för att lyfta sitt lag till Europas näst finaste titel. I runda slängar 25.000 blåvita Espanyol-tröjor, lika många halsdukar samt en blandad kompott av fantasifulla huvudbonader i samma färger. Och lika många röda Sevilla-prylar. Det blir klirr i kassan för en eller ett par fotbollsskräddare.

Matchen innehöll allt. En halvlek med glimrande teknisk fotboll, en annan med riv, slit, släng och kamp. En knapp näve mål av blandad kvalitet, dussintals glimrande prestationer och en och annan tavla, ett rött kort, gränslös glädje och grånande gentlemen gråtande i det strilande regnet. Ovanpå detta ett klassiskt straffavgörande med en klockren målvaktshjälte. Ingen regissör kan skapa bättre dramatik. Det var en estetisk, engagerande upplevelse.

Den förra fotbollsupplevelsen var mer av känslonatur. Även då med en fantom mellan stolparna som huvudperson. I slutskedet av matchen mellan Helsingborg och Malmö vred en iskall järnhand om mina inälvor. Gammel-Henke och hans kumpaner försökte skjuta de himmelsblå hjältarna i sank. Men som siste man på skansen stod Jonas Sandqvist och flaxade bort alla attacker. Vilken kille!

Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden Mike Ditka spydde sin galla över "soccer": "Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?"

Han har inte fattat nånting.