Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

Allskånskan helt öppen inför sista omgången

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

Hatten av för Kalmar FF

I dag satte Henrik Rydström och hans kalmarater pricken över i. Det finns de som gläds betydligt mer än jag över att det allsvenska guldet hamnade i Småland. Men det är bra och rättvist att seriens genomgående bästa lag tar hem guldet.

Det känns lite jobbigt att ständigt behöva ta till maratontabellen för att hävda att Malmö FF faktiskt är bättre än Kalmar. Nu kan jag nog lägga till att MFF har avslutat allsvenskan bäst av alla, vilket såklart gör att jag kan blicka framåt med viss tillförsikt.

Det är nu fyra år sedan jag och resten av Malmö fick jubla över ett allsvenskt guld. För den som vill veta hur det känns – hur segerns sötma smeker gommen, hur den gyllene färgen lyser upp livet, hur lyckan över livets idrottsliga höjdpunkt skapar ljuv musik i tillvaron – kommer det säkert en utförlig beskrivning på för detta avsedd plats. Men ha tålamod, han behöver tid att först sova champagneruset av sig.

Inget Stadionbesök utan byxångest

Säga vad man vill om Malmö FF, men man får i alla fall valuta för pengarna. För varför går Malmöborna till Stadion, om inte för att smittas av den ångest och krampaktiga osäkerhet som präglar de blåtröjade på planen. Det är i alla fall den enda vara som erbjudits i butiken de senaste åren.

När kvällens match Örebro nått halvvägs tänkte jag en förbjuden tanke: Jag nästan trodde på en enkel resa, att vi skulle hålla ett tryggt avstånd och vinna utan att slutet blev en nagelbitare. Då hade MFF efter 10 minuter på straff fått 1-0 i mål och 11-10 i spelare. Våra hjältar dominerade totalt resten av halvleken och Daniel Andersson hann med att göra sitt andra mål.

Men bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbb (ursäkta, det var katten som la tassen på tangentbordet) det skulle såklart bli en rysare, annars vore det inte 2008 och Malmö FF. Det första som hände efter pausen var att Robert Åhman-Persson ägnade sig åt brottning i eget straffområde och det blev 2-1 på straff. Sedan fick blev det trekvarts servering av den malmöitiska normalkosten - ängslig försiktighet, skak i knäna och svid i magen.

Hopp blandades med förtvivlan, det bokstavligen bjöds på chanser framför båda målen. Och när Örebro i en sista desperat ansträngning skickade upp hela laget på en frispark fanns det ingen svarttröja kvar som kunde stoppa Edward Ofere när han ångade in 3-1.

Det var länge sedan jag var på Stadion utan ont i magen. Det är tydligen ganska många som tänker på sin hälsa, för vi var trots den härliga höstkvällen bara sextusen nånting som var där. Men nu kan dysterkvistarna i praktiken lägga ner snacket om nedflyttning. Så låt oss avsluta säsongen utan den ängslan som verkar ha satt sig i de ljusblå tröjorna och skaffa lite trygghet och självförtroende som vi kan bygga vidare på nästa säsong. För då jävlar...