Genomtrissade fotografier

Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.

Hoppeloppan Lexie och porträttet av Riddaren av Hadoque behöver kanske inga vidare kommentarer. Men den avslutande fixeringsbilden kanske behöver sin förklaring. Det är Turning Torso i Malmö, fotograferad genom en stor banderoll i tunt tyg som hänger på ett staket. På tygskynket står nånting om America's Cup-kvalet, som hölls i Malmö 2005. Det är då bilden är tagen. Jag tycker den är kul eftersom man kan välja att se Torson, staketet, den rödaktiga formen av texten eller gubben som är tryckt på banderollen. Vad tycker du?

Hippt munköl på amerikanska

Det finns ingen fyndigare dryck än öl. I Belgien, där kloster och munkar är bär de tyngsta traditionerna i bryggarbranschen, har det sedan länge funnits en hädisk motvikt. Delirium Tremens, Satan, De Verbooden Vrucht, Judas och Lucifer är några av de sådär 450 etiketter som man kan hitta på väggen i min toalett.

Den unga nationen USA har ju inte haft möjlighet att bygga upp egna traditioner, så de får låna från mer mogna kulturer. Jag medger gärna att de ofta gör det med den äran. Sedan får Horace Engdahl säga vad han vill...

Nåja, varför de nödvändigtvis skulle göra en egen version av The Office har jag aldrig förstått. Men det på ölfronten finns det många bryggerier som fått de gamla fördomarna om amerikanskt öl på skam.

Men det där med religion verkar vara lite för känsligt i Förenta Staterna. Om den amerikanska ungdomen drabbades av ett öl uppkallad efter Vår Herre eller Hin Håle skulle det vara orsaken till varje vansinnesdåd i landet där begreppet vapenfri betyder något helt annat.

Så när North Coast Brewing Company i Kalifornien ska brygga ett öl i belgisk klostertradition gör man sin egen variant av munkbegreppet. De hittar den hippaste munken av alla, tillägnar ölet jazzlegenden Thelonious Monk och kallar det "Brother Thelonious".

Att sedan ölet, trots att det är starkare än de flesta belgiska klosterkanoner, ligger alltför nära svagdricka i smaken är en annan sak. När det handlar om öl är det så mycket annat än smaken som är viktigt.

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".