Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

Modet att tåla tålamodet

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

Äntligen nån som vårdar de blå skallarna

Nu har tydligen mitt budskap nått ända fram till Malmö FF:s vd Pelle Svensson. Klubben anställer – i alla fall på deltid – en idrottspsykolog som kan tala med spelare och ledare, individuellt och i grupp.

Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.

En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.

Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.

Hatten av för Kalmar FF

I dag satte Henrik Rydström och hans kalmarater pricken över i. Det finns de som gläds betydligt mer än jag över att det allsvenska guldet hamnade i Småland. Men det är bra och rättvist att seriens genomgående bästa lag tar hem guldet.

Det känns lite jobbigt att ständigt behöva ta till maratontabellen för att hävda att Malmö FF faktiskt är bättre än Kalmar. Nu kan jag nog lägga till att MFF har avslutat allsvenskan bäst av alla, vilket såklart gör att jag kan blicka framåt med viss tillförsikt.

Det är nu fyra år sedan jag och resten av Malmö fick jubla över ett allsvenskt guld. För den som vill veta hur det känns – hur segerns sötma smeker gommen, hur den gyllene färgen lyser upp livet, hur lyckan över livets idrottsliga höjdpunkt skapar ljuv musik i tillvaron – kommer det säkert en utförlig beskrivning på för detta avsedd plats. Men ha tålamod, han behöver tid att först sova champagneruset av sig.

Inget Stadionbesök utan byxångest

Säga vad man vill om Malmö FF, men man får i alla fall valuta för pengarna. För varför går Malmöborna till Stadion, om inte för att smittas av den ångest och krampaktiga osäkerhet som präglar de blåtröjade på planen. Det är i alla fall den enda vara som erbjudits i butiken de senaste åren.

När kvällens match Örebro nått halvvägs tänkte jag en förbjuden tanke: Jag nästan trodde på en enkel resa, att vi skulle hålla ett tryggt avstånd och vinna utan att slutet blev en nagelbitare. Då hade MFF efter 10 minuter på straff fått 1-0 i mål och 11-10 i spelare. Våra hjältar dominerade totalt resten av halvleken och Daniel Andersson hann med att göra sitt andra mål.

Men bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbb (ursäkta, det var katten som la tassen på tangentbordet) det skulle såklart bli en rysare, annars vore det inte 2008 och Malmö FF. Det första som hände efter pausen var att Robert Åhman-Persson ägnade sig åt brottning i eget straffområde och det blev 2-1 på straff. Sedan fick blev det trekvarts servering av den malmöitiska normalkosten - ängslig försiktighet, skak i knäna och svid i magen.

Hopp blandades med förtvivlan, det bokstavligen bjöds på chanser framför båda målen. Och när Örebro i en sista desperat ansträngning skickade upp hela laget på en frispark fanns det ingen svarttröja kvar som kunde stoppa Edward Ofere när han ångade in 3-1.

Det var länge sedan jag var på Stadion utan ont i magen. Det är tydligen ganska många som tänker på sin hälsa, för vi var trots den härliga höstkvällen bara sextusen nånting som var där. Men nu kan dysterkvistarna i praktiken lägga ner snacket om nedflyttning. Så låt oss avsluta säsongen utan den ängslan som verkar ha satt sig i de ljusblå tröjorna och skaffa lite trygghet och självförtroende som vi kan bygga vidare på nästa säsong. För då jävlar...

På avstånd är det lätt att gilla Rögle

När Malmö FF med all önskvärd tydlighet visat att 2008 kan läggas i den stora högen av mellansäsonger finner jag en liten tröst i att det hittills gått oväntat bra för Rögle BK.

Det tog 28 minuter att sälja slut på biljetterna till hemmapremiären, obetydligt kortare tid än det tog att på Amish-vis smälla upp den nya hockeyladan. Bygget startades direkt efter det dramatiska och oväntade avancemanget till Elitserien i våras. Och nu är den, om inte helt färdig, i alla fall inflyttningsklar.

Och det blev ju bara bättre av att Kung Kenny ställdes mot Broder Jörgen i premiären i Lindab Arena. Alla dessa förutstättningar hissade såklart motivationen i topp för de grönvita. Men om Rögle kan behålla farten och kämpatagen från Färjestadmatchen kan de nog få fler tungviktare på fall.

Som ängelholmare i mångårig förskingring kan jag numera utan problem hålla helhjärtat på Rögle. Så har det inte alltid varit. När jag för många år sedan var aktiv i den lokala basketklubben, mest som ledare efter en kort och medioker spelarkarriär, var jag ingen vän av hockeyklubben.

Äli Basket låg tidvis nära den absoluta eliten, både på dam- och herrsidan. Samtidigt låg Rögle klart längre ner i hockeyns seriesystem. Men det var ändå svårt för en satsande basketklubb att konkurrera om sponsorer och kommunens intresse med bygdens stolthet, även om stoltheten i våra ögon byggde på Pollenkungens köpfest, som gav ett par säsonger i Allsvenskan på sextiotalet. Hemma i Lergökastan finns missnöjet kvar, det märker jag tydligt när jag träffar närstående som fortfarande för en otacksam kamp om kommunala satsningar. Och det blir bara svårare ju bättre det går för Rögle.

Men här i Malmö måste jag ju uppfylla förväntningarna på en riktig ängelholmare. Inte minst ett år som detta, när arvfienden Mif får ägna sig åt att slakta småländska gärdsgårdslag. Men till våren kan jag byta fokus, för då är denna säsong av uppbyggnad över för Malmö FF, och Rolles pågar är redo att spela sig dit de hör hemma, i toppen av Allsvenskan.