Budskap är inte lätt. Särskilt de svåra.

Påverka, påverka, påverka. Vi vill ständigt påverka andra människor att vara och göra på ett visst sätt. Köp vår tandkräm, vaccinera dig mot svininfluensan, fira semester i Skåne, städa ditt rum, skriv oftare på din blogg, motionera mera, ät mer fisk, rösta på Gösta, gå med i den nya folkrörelsen. Både privat och i yrkeslivet utsätts man ständigt för en ström av budskap som ska få en att agera — och utsätter andra för detsamma.
Exemplet i filmen ovan är ett briljant exempel på hur man borde kunna påverka omgivningen att göra det man betraktar som "gott" genom att göra det kul. Det finns ett par exempel till på rolighetsteorin.se.
Sedan har vi den andra sidan. Det är skönt att se att den unga generationen betraktar Sverigedemokraternas budskap som så absurt att det är skrattretande. Nu är rasisternas möjlighet till verkligt inflytande i samhället ett så överhängande hot — i vissa fall en realitet — att vi inte kan vänta på den dag vårt land styrs av de unga som ser ett blandat samhälle som naturligt.
Jag funderar på allt detta pratande i medier om "Hur hantera Sverigedemokraterna". När jag skriver detta börjar reprisen på SVT:s Agenda, där C-Maud, S-Mona, AB-Lena och Expo-Daniel sitter och pratar om hur, var, när och varför Sverigedemokraterna ska få lov att yttra sig. Jag har hört och läst en lång rad liknande resonemang den senaste tiden. Risken är att allt detta prat "om" förstärker Sverigedemokraternas "alla-är-mot-oss"-attityd och underblåser deras rättshaveristiska retorik. (Just till denna stack drar jag väl mitt eget blysamma strå i detta nu.)
Hur ska man då agera? Jag har inga svar. Det är lite betryggande att höra att Maud och Mona säger sig vara överens om att inte gå den danska vägen och tävla om att plocka åt sig SD:s intoleranta förslag. Det har ju knappast försvagat de danska rasisterna. Hoppas de ledande kvinnorna kan behålla sitt förnuft till dess de toleranta tonåringarna tar makten.

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.

En Fisk som heter duga

Det var som Bruce Springsteen i Scandinavium 1981. Jag fick plats bakom scenen. Skillnaden var att jag då lyckades byta till mig en plats på rätt sida huvudpersonen. Den här gången fick jag beskåda ändalykten på journalisten och författaren Robert Fisk i halvannan timme. Jag hann konstatera att han hade usel passform på brallorna och en obegriplig partiell Robin Hood-frisyr.

Men nu var det varken klädseln eller frissan som hade lockat horder av människor till Malmö Högskola för att lyssna på Fisk, som bor i Beirut sedan 32 år. Han har skrivit böcker om världens konflikter, både i Mellanöstern och på Balkan, och har inte mycket till övers för amerikansk utrikespolitik.

Det var väl lite Springsteen även över det att publiken bestod av redan frälsta som fick precis vad de väntade sig. Här var det en hängiven och vältalig föreläsare som på ett övertygande sätt blottade bristerna i de västliga makthavarnas sätt att hantera fundamentalism, terrorism och i synnerhet situationen i Irak. Han berättade om sina möten med Usama Bin Laden och tipsade västmakterna att läsa Lawrence av Arabien, något som skulle lära dem att hantera situationen i Irak på ett annat sätt.

Föreställningen visades, i äkta arenastil, direkt på storbildskärm. Inte i Fælledparken, men väl i lokalen intill Orkanens stora hörsal. Alla intresserade fick nämligen inte plats. Det var kanske i det andra rummet de satt, alla som ville höja sin röst till försvar för den amerikanska politiken, de som tycker att varje muslim är en tänkbar självmordsbombare, som klottrar "BRA USA" på elskåpen och som måste vara väldigt många, eftersom världens största demokratier agerar som de gör.

Robert Fisk skulle egentligen göra mer nytta med en annan publik. Hans resonemang om att förståelse för andra kulturer och kunskap om historien kanske skulle få någon i Pentagon eller i London nånstans eller i Arvfurstens palats att tänka ett varv till. Men det är klart, de har såklart läst hans böcker, kollat hans föreläsningar från lokalen intill, registrerat alla hans subversiva argument i ett register och bokfört honom som en provokatör och samhällsfara. För det måste han ju vara, med sådana åsikter.

P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.

Adelsohn fattar inte hur medierna funkar

Ulf Adelsohn, den gamle dansören, manar sina vänner till bojkott mot Svenska Dagbladet. Uffe, som vännerna kanske kallar honom, tycker att allt i tidningen är fel: Ledarsidan angriper regeringen från höger, nyhetsredaktionen är vänstervriden. Sammantaget är SvD "en starkt bidragande orsak till regeringens dåliga opinionstal". Han tycker också att familjen "har det mycket trevligare vid frukostbordet nu sedan vi sagt upp vår prenumeration".

Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.

Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.

Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.

När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.

Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.

Ulven är mindre farlig utan fårakläder

Det finns de ibland oss som vill gå framåt och de som vill gå bakåt. Det finns de som ärligt talar om vad de vill och de som försöker dölja det.

Svenska kyrkan tycker att det är okej för par att gifta sig i kyrkan även om de är två män eller två kvinnor. Det ska nästan säkert kunna heta "gifta sig". Men det är tveksamt om man får använda ordet "bröllop". Och det är såklart alldeles uteslutet att använda begreppet "äktenskap". Nej, "partnerskap" ska det heta, och det ska vara en alldeles egen ceremoni, som inte ska kunna förväxlas med det heliga äktenskapet.

Hej, vi heter Svenska Kyrkan och vi är en modern kyrka där alla är välkomna. Vissa är visserligen mer välkomna än andra. Och vad skulle en modern kyrka vara utan lite good old diskriminering? Men det pratar vi helst inte om.

Då är ärkereaktionärerna i riddarhuset mindre hycklande med sin inställning. Kvinnor äga inte tillträde. Inga krusiduller. Inga försök till skönmålning, utan egentligen bara "så har det alltid varit".

På något sätt känns det tryggare att ulven behåller vargpälsen och inte utger sig för att vara något annat. Det är som när brunskjortorna överdoserar med blekmedel och plötsligt står där med argument lika nytvättade och till synes rumsrena som de vita skjortorna.