Hur kan man känna sig alldeles varm och lycklig när ens lag varit klart bäst i en mållös hemmamatch mot grannen och ärkerivalen? Om Sverige hade slagit Danmark hade vi nästan varit klara för EM nästa sommar. Och Danmark hade varit så gott som avsågade.
Danmark är visserligen det lag jag helst ser följa med Sveriges från gruppen till EM. Men så länge de blågula finns med på gruppresan är ressällskapet av mindre betydelse. Nordirland stod på näsan i Lettland, och den gamle MFF-aren Emil Hallfredson var nära att sno tre poäng för sitt Island mot Spanien. Men spanjorerna kunde trots 70 minuter med tio man fixa en poäng i slutminuterna.
Glädjen jag känner beror på att Sverige gjorde en briljant match, och framförallt att vår enda världsstjärna visade alla trångsynta belackare hur fenomenalt bra han är. Zlatan Ibrahimovic briljerade gång på gång och fick det danska försvaret att springa som yra höns.
Det är kanske bara jag, men är inte Zlatan det slutliga argumentet för det mångkulturella samhället? Att sedan en lirare som Kennedy Bakircioglü kommer in och skapar en rad chanser gör kvällen ännu roligare. I den svenska truppen fanns fem spelare med namn som har ursprung utanför Norden. I den danska (man vet ju hur de är...) hittade jag inget. Fast det räckte ju trots allt till en poäng...
Det ska bli kul att följa denna välkomponerade blandning av svenskar genom resten av kvalet, genom EM nästa sommar och vidare i världsfotbollen. Det dröjer inte länge tills Zlatan får Guldbollen som världens bäste spelare. Hoppas många svenskar av alla sorter följer i hans fotspår.
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar