Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Filmen som skulle ha stannat i skallen

Det började en kväll i mitten av 70-talet. Jag satt ensam hemma och slöglodde på sånt som visades på bästa sändningstid dåförtiden, en gammal svartvit film som ingen nånsin hört talas om, varken förr eller senare.

Men handlingen i den här rysaren fastnade i mitt minne. Jag mindes en magisk spegel som visade en ruskig händelse som den speglat en gång för längesen. En buktalares docka som levde sitt eget liv - och tog andras - fastnade också i mitt huvud. Och den finurligt fördömda ramhistorien där slutet blir början och början förebådar slutet. Men jag hade ingen aning om vad filmen hette och var den kom ifrån.

Under de följande åren beskrev jag ofta filmen för olika vänner när vi pratade om film, i hopp om att någon skulle känna igen den och veta mera. Men de eviga frågetecknen i mina vänners ansikten fick mig ibland att tro att jag drömt ihop hela storyn och att en halvtaskig hjärnskrynklare skulle kunna använda den till att ställa en skrämmande diagnos om min mentala hälsa.

I slutet av 80-talet, under en resa till London, köpte jag ett begagnat exemplar av Halliwell's Filmgoers Companion. Med skakig handstil står det på försättsbladet "To Michael. Best wishes. Don't ever change. From your Dear Friend June". Vad Michael inte skulle byta får vi nog aldrig veta. Hoppas det inte var kalsingar. Boken bytte han uppenbarligen, annars hade jag nog aldrig kunnat bläddra upp ordet "ventriliquist" och äntligen, efter kanske femton år, få visshet. Filmen finns, den gjordes 1945, innehåller flera episoder av olika regissörer (bland dem Charles Crichton, som 43 år senare skulle göra "A fish called Wanda") och heter "Dead of Night".

Steven Spielberg, Jon Landis och några till använde förresten 1983 konceptet med en ramhandling och inflätade rysarhistorier av olika filmskapare i "The Twilight Zone".

När jag nu fått ro i mitt sargade sinne satte jag mig ner och väntade tålmodigt på Internets ankomst.

En dag för några år sedan beställde jag filmen från Amazon.com. När jag regionsbefriat min dvd-spelare, bryggt en kanna te och satt mig tillrätta i soffan återupplevde jag sedan 103 av de minuter som satt starkast prägel på min ungdom.

Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag, som vägrar se skräckfilmer och som fortfarande förvånas över att jag vågade gå och se "När lammen tystnar", blev inte det minsta rädd. Jag blev knappt ens berörd, vilket gör mig illa berörd. Den film som fanns i mitt huvud var väldigt spännande, den skymtade bara fram som skrämmande fragment, bleka skuggor i mörkret.

Någon dag snart ska jag ge filmen en ny chans. Skadan är ju redan skedd, kanske kan en ny titt med lägre förväntningar ge mig en balanserad uppfattning om filmen. Men den hade mått bäst av att stanna i min skalle.