Surgubben reser Tur och retur

Jag tillbringade dagen på Tur-mässan i Göteborg. Det är årets stora kalas för turismbranschen, där Lerum, Brasilien, Malaysia och Krakow tävlar om att locka de svenska turisterna, medan Fritidsresor, SJ, Air France och De Rosa Bussarna kämpar om att få ta dem dit.

Efter ett par timmars vankande mellan utställningar av blandad kvalitet började benen värka. Hade jag plockat åt mig godis, tunnbröd, glass och nötter överallt där sådant erbjöds hade min mage satt stopp långt tidigare. Men det som först drabbades av överbelastning var min hjärna. Det ohämmade och oftast finesslösa krämandet blev för mycket, och alla intryck blev mest en grällt kolorerad sörja i min skalle.

En av kollegorna i mitt följe gjorde jämförelsen med Bokmässan, en annan årligen återkommande säljfest i samma lokaler. Även om de båda har syftet att lägga grunden till en så stor försäljning som möjligt präglas litteraturvarianten mycket mer av intellektuell finess och har i alla fall ett litet stråk av självkritik. På turistmässan saknas analysen och de stimulerande debatterna. Där handlar allt om en sak: Ge mig dina pengar.

Det är nog tur för månglarna att Svenska Mässan i Göteborg inte är att betrakta som ett tempel. För då hade nog Jesus kommit och drivit ut dem.

När du klagat är du ännu mindre värd

Minns du att jag berättade om bilen jag köpt, den som varken hade dragkrok eller instruktionsbok?

Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.

Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".

Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.

Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.

Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.

När du betalat är du ingenting värd

Vi satt och tittade på den lilla elektriska pucken och tävlade om vem som kunde räkna ned till noll precis när den började blinka och pipa. "...tre, två, ett, NU!" Men den förblev tyst.

När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"

Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.

Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.

Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.

Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.

När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.

När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".

Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?

De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.

Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...