Vad betyder en lapp på lådan?

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:

Budskap är inte lätt. Särskilt de svåra.

Påverka, påverka, påverka. Vi vill ständigt påverka andra människor att vara och göra på ett visst sätt. Köp vår tandkräm, vaccinera dig mot svininfluensan, fira semester i Skåne, städa ditt rum, skriv oftare på din blogg, motionera mera, ät mer fisk, rösta på Gösta, gå med i den nya folkrörelsen. Både privat och i yrkeslivet utsätts man ständigt för en ström av budskap som ska få en att agera — och utsätter andra för detsamma.
Exemplet i filmen ovan är ett briljant exempel på hur man borde kunna påverka omgivningen att göra det man betraktar som "gott" genom att göra det kul. Det finns ett par exempel till på rolighetsteorin.se.
Sedan har vi den andra sidan. Det är skönt att se att den unga generationen betraktar Sverigedemokraternas budskap som så absurt att det är skrattretande. Nu är rasisternas möjlighet till verkligt inflytande i samhället ett så överhängande hot — i vissa fall en realitet — att vi inte kan vänta på den dag vårt land styrs av de unga som ser ett blandat samhälle som naturligt.
Jag funderar på allt detta pratande i medier om "Hur hantera Sverigedemokraterna". När jag skriver detta börjar reprisen på SVT:s Agenda, där C-Maud, S-Mona, AB-Lena och Expo-Daniel sitter och pratar om hur, var, när och varför Sverigedemokraterna ska få lov att yttra sig. Jag har hört och läst en lång rad liknande resonemang den senaste tiden. Risken är att allt detta prat "om" förstärker Sverigedemokraternas "alla-är-mot-oss"-attityd och underblåser deras rättshaveristiska retorik. (Just till denna stack drar jag väl mitt eget blysamma strå i detta nu.)
Hur ska man då agera? Jag har inga svar. Det är lite betryggande att höra att Maud och Mona säger sig vara överens om att inte gå den danska vägen och tävla om att plocka åt sig SD:s intoleranta förslag. Det har ju knappast försvagat de danska rasisterna. Hoppas de ledande kvinnorna kan behålla sitt förnuft till dess de toleranta tonåringarna tar makten.

Först går det ner, sen går det upp

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

Fördomar frodas fortfarande inom idrotten

Två gånger under dagens slögloende på TV-fotboll har det antytts att färgen på domarens kort avgörs av färgen på den syndande spelarens hud.

Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.

Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.

En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.

Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.