fredag 25 december 2009

Tomten revisited (lite lånad av Viktor Rydberg)

Mildvinternattens dom är hård
tövattnet sippra och rinna
Alla har rest till nån enslig gård
och blir av julbord stinna
Alla har lämnat den tysta stan
I varje våning en ensam gran
snön har smält bort från taken
hela tomten är naken

måndag 14 december 2009

Sluta gnälla på Zlatans prioriteringar


"Konstigt att man ifrågasätter den som alltid har ställt upp i stället för att ifrågasätta den som tackar nej". Vad Thomas Wernersson tycker är att vi ska ställa oss bakom den nyvalde assisterande förbundskaptenen Marcus Allbäck, som helt saknar erfarenhet som tränare och ledare. Däremot verkar han inte förstå varför det finns ett brett stöd för Zlatan Ibrahmovic – en av världens tio bästa spelare och frontfigur i världens bästa klubblag med ett intensivt program både i spanska ligan och i Champions League – som har valt att vila från landslaget som inte kommer att spela någon match av betydelse på närmare ett år.
Sveriges Television-kommentatorn Wernersson får såklart tycka vad han vill, precis som Sveriges Radio-kollegan Ralf Edström. Särskilt den senare har manifesterat sig som en urbota anti-Zlatanist. Men som den urbota Zlatanvän jag är ser jag hur vissa tar chansen att kritisera honom så fort chansen dyker upp. Och när han nobbar landslaget är det rena rama julafton.
Jämför med reaktionerna när Peter Forsberg tackar nej till en träningsturnering med Tre kronor. Ingen kritik, alla experter har full respekt och förståelse för att Foppa gör en mogen och genomtänkt prioritering. Men när det gäller Zlatan duggar antydningarna tätt om att han sviker och inte riktigt har den där blågula känslan.
Men precis som Peter Forsberg har väl Zlatan Ibrahimovic under flera år visat att han älskar att spela i landslaget och inte vill något hellre än att lyckas med Sverige i ett stort mästerskap. Men skillnaden mellan dem är väl denna: Foppa tillhör inte längre de allra bästa spelarna, men Tre kronor är oftast med i guldkampen i VM och OS. Zlatan däremot är en av världens klarast lysande stjärnor, medan Sveriges fotbollslandslag inte riktigt kan hävda sig i den yttersta eliten.
Jag är övertygad om att Zlatan är nyckeln till Sveriges möjligheter att nå framgång i EM och VM under de närmaste åren. Och har har ju faktiskt gjort några insatser i landslaget som skrivits in i den svenska fotbollshistorien.
Så kära förståsigpåare, acceptera att Zlatan befinner sig på en nivå där han prioriterar klubblaget Barcelona i de spanska och europeiska ligorna före träningsmatcher med det betydligt sämre svenska landslaget. Och grabbar, gå med i den nya folkrörelsen och hälsa Zlatan välkommen tillbaka till landslaget till hösten, när de har något att spela för igen.

torsdag 3 december 2009

Återvinning från språkresa till Stockholm

En snuttifierad redovisning av ett besök i huvudstaden. Vår historia börjar efter onsdagens quiz på The Pickwick Pub i Malmö. Ursprungligen publicerat på Twitter.

Det gick hastigt när jag lämnade de segerrusiga kamraterna för att knalla till nattåget. Kul att vara finalklara.

Det luktar lite gubbe i sovkupén. Och en till ska kliva på i Hässleholm.


Min underliggande snarkar. Han tror inte vi får snö till jul. Klimatet har förändrats, liksom naturen. Och människorna.


Hässleholmaren fick jobba för att ta sig upp till överslafen. Väl däruppe funkade inte lampan.


Konduktören klippte den mörklagde överliggarens biljett: "Klarar du dig?" "Nej, jag ser fan inget." "Jag skriver upp det: 'Lampan trasig'".


Ett syrligt "Tack för all hjälp" fick konduktören höra när han stängde dörren. Jag måste tappa av min sista Guinness. Var är mina byxor?


Underslafen är uppe halv sex och för ett viskande, suckande, hostande samtal med sig själv.


Duschad med rena kalsingar kliver jag av tåget kvart över sex. På väg förlora kraften. Måste... Kaffe... Eluttag...


Trodde jag såg en fet råtta. Men det var en kanin vid Norra Latin.


Utpekad till frivillig backbärare när jag var tidig till Ordens magi på Norra Latin.


Temat på Ordens magi är "En konferens om att övertyga, övertala och sälja". Precis vad jag behöver just nu.


Göran Hägg har tydligen varit i Jordanien och är mäkta upprörd över förhållandena där.


Peder Lamm auktionerar ut en skrivmaskin modell äldre på Ordens magi. Eller är det Boxer-Robert?


"Hej" är ett plusord, säger Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. "Språk" däremot är ett bomord.


"Twittra" är väldigt mycket plusord, säger Patrik Hadenius.


Texten på mjölkpaketen får storstryk på Ordens magi
. Gäller det även Skånemejerier?

Postens omvärldsanalytiker Ulf Sjödin tycker språket i bloggarna är ogenomtänkt. Ett komplement till professionella budskap.


Fredrik Lindström har hittat minst 40 sätt att uttala 27. Kanske över 100.


"En dialekt med egen armé räknas som språk. Ett språk utan armé är en dialekt." Fredrik Lindström på Ordens magi.


Föredömligt korta prator på Ordens Magi. Men Fredrik Lindström kunde ha fått bre ut sig mer.


Lotta Gröning och Carl Rudbeck är överens: Vi är trötta på klimatkonferensen i Köpenhamn innan den börjat.


Erik Blix tycker som jag och andra på Ordens magi: "Övertala" är ett bomord, "övertyga" är ett plusord.


"Tjuvarna i Piratpartiet" och "skurkarna i Sverigedemokraterna". Göran Hägg skär över en kam på Ordens magi.


Erik Blix: "Jimmie Åkesson är en svärmorsdröm i en mardröm".


Toppen att höra språkdribblern Lars-Gunnar Andersson live igen efter 25 år.


Lars-Gunnar Andersson: Vilken felstavning av "sant" gör du helst: "snat" eller "sannt"?


Retorik à la Lars-Gunnar Andersson: 1. Du ska ha nåt att säga. 2. Du ska säga det. 3. Sen ska du inte säga nåt mer.


Stephan Rössner: "Livet är en potentiell sjukdom med 100 procent dödlighet".


Rössner igen: Tala om hur många timmar i veckan du tittar på TV och jag ska säga vad du väger".


Göran Hägg ville tränga sig i kaffekön. "Du har nog mer bråttom än jag", sa jag. "Den här gången har jag nog det". Prova olika tonlägen.


Ett halsbrytande föredrag om varumärket Kim Anderzon.


- Jag skapade en karaktär som inte var särskilt trevlig, erkänner Alex Schulman.


Radikala Kim Anderzon har blivit en urbota reaktionär. Usch och fy för bloggar och Facebook (där hon har 3000 vänner).


Skippade minglet efter Ordens magi och tog två belgare med Roffe på Pressklubben. Ulrika och Ranja var plötsligt där. Fick rusa till tåget.

söndag 29 november 2009

Avspärrning gör Malmö till delad stad

Delat Malmö

Malmö håller på att bli en delad stad.
Jaja, Rosengård, säger du. Nej, säger jag. Västra hamnen.
Plötsligt står dubbla staket mellan centrum och den nya fräcka stadsdelen. Endast på ett par ställen finns smala passager där man kan passera till eller från medieghettot Dockan och stans coolaste bostadsområde i Västra hamnen.
Det känns lite som Berlin 1961. Plötsligt är den bara där, avspärrningen. Vid de få öppningarna, checkpoints, kommer väl nästa vecka beväpnade vakter att stå och kontrollera att man har rätt inpasseringshandlingar. Till saken hör att det finns två staket med några tiotal meters avstånd, väl lämpat för ett minfält.
Men är det en Berlinmur? Eller som Israels barriär på Västbanken? Eller håller Västra hamnen på att bli en "gated community". Eller är alla tre samma sak?
Har Västra hamningarna slutligen tröttnat på ungdomarna som spontanbadar vid deras strandpromenad, och beslutat sig för att sätta stopp för fler kaotiska säsonger? Eller ska högskolan, Sveriges Television och Sveriges Radio, som ligger på västsidan, skyddas från de kommersiella krafter som hotar i öster?
Jag har inga svar. Men bli inte förvånad om någon vecka, när Republiken Västra hamnen utropar sin självständighet, lämnar EU och kräver visum av svenska besökare.

torsdag 29 oktober 2009

Allskånskan helt öppen inför sista omgången

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.

måndag 26 oktober 2009

Budskap är inte lätt. Särskilt de svåra.


Påverka, påverka, påverka. Vi vill ständigt påverka andra människor att vara och göra på ett visst sätt. Köp vår tandkräm, vaccinera dig mot svininfluensan, fira semester i Skåne, städa ditt rum, skriv oftare på din blogg, motionera mera, ät mer fisk, rösta på Gösta, gå med i den nya folkrörelsen. Både privat och i yrkeslivet utsätts man ständigt för en ström av budskap som ska få en att agera — och utsätter andra för detsamma.
Exemplet i filmen ovan är ett briljant exempel på hur man borde kunna påverka omgivningen att göra det man betraktar som "gott" genom att göra det kul. Det finns ett par exempel till på rolighetsteorin.se.
Sedan har vi den andra sidan. Det är skönt att se att den unga generationen betraktar Sverigedemokraternas budskap som så absurt att det är skrattretande. Nu är rasisternas möjlighet till verkligt inflytande i samhället ett så överhängande hot — i vissa fall en realitet — att vi inte kan vänta på den dag vårt land styrs av de unga som ser ett blandat samhälle som naturligt.
Jag funderar på allt detta pratande i medier om "Hur hantera Sverigedemokraterna". När jag skriver detta börjar reprisen på SVT:s Agenda, där C-Maud, S-Mona, AB-Lena och Expo-Daniel sitter och pratar om hur, var, när och varför Sverigedemokraterna ska få lov att yttra sig. Jag har hört och läst en lång rad liknande resonemang den senaste tiden. Risken är att allt detta prat "om" förstärker Sverigedemokraternas "alla-är-mot-oss"-attityd och underblåser deras rättshaveristiska retorik. (Just till denna stack drar jag väl mitt eget blysamma strå i detta nu.)
Hur ska man då agera? Jag har inga svar. Det är lite betryggande att höra att Maud och Mona säger sig vara överens om att inte gå den danska vägen och tävla om att plocka åt sig SD:s intoleranta förslag. Det har ju knappast försvagat de danska rasisterna. Hoppas de ledande kvinnorna kan behålla sitt förnuft till dess de toleranta tonåringarna tar makten.

söndag 4 oktober 2009

Bojkotta Kanelbullens dag!

Vi har nu passerat tolvslaget, lämnat Zlatan Ibrahimovics 28-årsdag och tagit steget in i Kanelbullens dag. Zlatan verkade ha tagit ledigt från jobbet på födelsedagen, han sprang mest runt på planen och höll koll på att Barca tog tre poäng mot Almeria. Han hade väl firat rejält med prinsesstårta tillsammans med Maximilian, Vincent och Helena före matchen, så det var väl för att han var mätt som han gick mållös av planen för första gången i La Liga.

Då blir jag betydligt mer upprörd av Kanelbullens dag. Att den dagen existerar antyder att detta ständigt aktuella bakverk på något sätt skulle vara säsongsberoende. Vi äter fastlagsbullar på fettisdagen, Gustav Adolfsbakelser den 6 november och våfflor på Jungfru Marie bebådelsedag. Till detta finns både traditionella och folkhälsorelaterade orsaker. Men att utse en särskild dag för att njuta av den enda drog som är odelat nyttig för mänskligheten, kanelbullen, är ett skamlöst kommersiellt påhitt. Särskilt om man ersätter kanelen med kardemumma marknadsför spriralbakverket sig utmärkt alldeles på egen hand.

Därför manar jag nu båda mina läsare att delta i min bojkott av Kanelbullens dag. Vägra äta kanelbullar, eller kardemummaditon för den delen, den 4 oktober. Resten av året kan vi vräka i oss hur många vi vill, men just denna dag tar vi ställning genom att låta bli. Till slut når vi målet för vår aktionsgrupp: Detta är den enda dag då ingen proppar i sig en enda bulle, då konditoriernas hyllor förblir orörda och all bakning inskränker sig till drömmar och surdegslimpa. Då kommer Kanelbullens dag antingen att tyna bort i glömska eller kallas nånting helt annat.

söndag 27 september 2009

Roffes bok i hålet efter Palms päronträd

Om en kompis som är författare i sin nya roman riktar ett särskilt tack till dig är det väl inte mer än rätt att du visar din uppskattning genom att använda den lilla kanal du har för att marknadsföra nyss nämnda bok?
Därför uppmanar jag nu alla i hela världen att läsa Rolf Almströms första bok på 13 år, Svart arbete.
Du kan kolla på hemsidan om du vill veta mer om boken eller om Roffe, det mesta verkar finnas med där. Det som jag känner mig en smula delaktig i är det korta historiska avsnitt som inleder boken, och som jag för några år sedan berättade för min vän Rolf.
Det är historien om August Palms päronträd i Malmö, uppklättrad i vilket den gamle agitatorn eldade de malmöitiska massorna mot överheten i slutet av 1800-talet. När Malmö hundra år senare skulle bygga nytt stadshus på samma plats stod trädet kvar, och kommunen såg till att huset ritades med en inbuktning så att detta historiska träd fick en framträdande plats.
Byggentreprenören insåg snabbt att det skulle bli dyrare att hela tiden försiktigt ta sig runt det ömtåliga fruktträdet än att betala det vite som fanns i avtalet, och plöjde helt sonika bort Mäster Palms träd och hostade upp kosingen. Men inbuktningen i huset finns kvar.
Roffe beskriver alltså detta i början av Svart arbete, och fortsätter: "Allt som återstår är alltså ett veck i byggnaden. Och i det vecket, tomrummet efter mäster Palms päronträd, bor den här berättelsen". Det kittlar i alla fall min läslust och jag ser fram emot att följa den spännande fortsättningen.

Nästa år siktar jag på drömmilen

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

onsdag 9 september 2009

Språkligheter som speglar världen?

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.

lördag 22 augusti 2009

Lysande final på levande festival

Den totala förvirring som rådde kring Billy Pauls olika framträdanden i Malmö i går slutade i total insikt: Den 74-årige gubben från Philadelphia har det fortfarande i sig. Tillsammans med Malmös unga soulgarde rev han vid halvtretiden i natt av fyra låtar i den gamla frikyrkan Babel. Det blev repris på de två han sjungit på Stortorget tidigare under kvällen, tillsammans med samma band plus Malmö Symfoniorkester, ”Am I black enough for you” och naturligtvis ”Me and Mrs Jones”. På Babel fyllde han sedan på med den oväntade ”Don’t think twice it’s alright” av Bob Dylan och slutligen – den jag inte visste om jag ville höra honom riskera – ”Your Song”. Billy Paul gjorde tillsammans med det tajta bandet en lysande version av Elton Johns låt, som den gode Billy redan gjort världens bästa inspelning av.

Klubbspelningen på Babel var visserligen inte en del av Malmöfestivalen, men jag tror inte den blivit av om inte festivalens avslutningskonsert på Stortorget varit en hyllning till The Sound of Philadelphia. Symfoniorkester med Anders Eljas, soulband, Pauline, Tingsek, Anna Maria Espinosa, Christian Waltz, Mats Nileskär och som rosen på tårtan denne farbror Billy.

Det har blivit några musikrundor på festivalen de senaste dagarna. Gang of Four har efter trettio år fortfarande kvar en punkig agressivitet, och sångaren Jon King höll takten genom två låtar genom att mosa en mikrovågsung med ett basebollträ. Troligen var varken trummisen eller basisten födda när jag hörde Gang of Four första gången, och det var främst King och gitarristen Andy Gill som stod i rampljuset. Men ungdomarna verkade funka bra tillsammans med farbröderna, och man är väl så gammal som man känner sig.

I söndags hann jag med både de svängiga zigenargubbarna Fanfare Ciocarlia och Bob Hund. Det är kul med dessa musikaliska kontraster som man kan uppleva på Malmöfestivalen. Först ett rumänskt tjosankalas med en riktigt fläskig blåsorkester med fyra tubor i botten. Sedan cykla genom stan för att uppleva när Thomas Öberg lindar Stortorget runt sitt finger. Han skojar och flirtar, han studsar och tramsar, och så sjunger han på ärlig nordvästskånska till detta osannolika band med sin bakvänt rättvända musik. Bob Hund är en diamant i den svenska rockringen.

Så jag säger det igen. Heja heja heja Malmöfestivalen. Där finns något för var och en, inget för alla. Dansband och langos, teater och karuseller, punkrock och polsk korv (jättegod!). Låt festivalen leva för evigt. Skönt att den är slut.

tisdag 11 augusti 2009

Staden och Soha bjöd på musikkalas

Ingen som var med och lyssnade på Soha i Pildammsparken i kväll kan väl ha varit missnöjd med hur Malmö stad använder våra skattepengar. Jag är faktiskt väldigt stolt över att vara Malmöbo när jag kan gå till parken och – tillsammans med en underbart brokig skara medmalmöiter – njuta av en artist som denna mångsidiga och härliga fransk-algeriska. Jag kan knappt komma på en ålder, hudfärg, klädstil eller annan mänsklig variation som inte gick att hitta i publiken.
Visst, inledningsvis skymtades en aning av Malmös avadå-attityd, och någon skulle kanske varnat det färgstarka Soha för att försöka få publiken att vifta med armarna redan till andra låten. Ganska få hade nog som Klarabella och jag lyssnat på Soha tidigare, men mot slutet av konserten hade så gott som alla kommit på fötter, svängde loss och sjöng med på språk som väldigt få av oss förstod.
På torsdag avslutas årets Sommarscen med norska Katzenjammer. Sedan är det dags för Malmöfestivalen, med Gang of Four, Stefan Sundström, Miss Li, Maria KcKee & Esther Rose Parks, Fanfare Ciocarlia, Bob Hund, Soundtrack of Our Lives, Thåström, Lady Sovereign och massor massor mer.
Festivalen kan vara en plåga med skit, krämare och oljud för oss som lever mitt i smeten. Men kultur- och musikfesten hyllar och stärker den positiva mångfald som är Malmös signum.

Några fler bilder från Sohas konsert finns på Flickr

söndag 9 augusti 2009

Vad man måste veta innan man börjar tro

Den unge pappan med syskonvagnen stod och pratade med en av de hundratals scientologikrämare som i dagarna åter invaderat centrala Malmö. Precis när jag passerade hörde jag den rödklädda, alltså scientologen, säga: "Men så bra. Då kan det finnas tid att göra något åt det!"
Vad som kunde göras något åt fick jag inte reda på. Men jag har förstått att rödtröjornas taktik är att inbilla sina offer detta: Allt det i livet som inte är en dans på rosor är att betrakta som "problem", och sådana måste åtgärdas. Och detta kan bara göras med scientologernas dekokt av terapi, religion och indoktrinering.
Ett ögonblick tänkte jag gå fram till den unge pappan och säga att "jag hade inte lyssnat på henne om jag var du". Men det gjorde jag såklart inte.
Vilken rätt har jag att säga att scientologerna har fel? Var och en blir salig på sin tro, sägs det ju.
Jag har blivit sugen på ett portabelt vindkraftverk som jag först hittade i ETC:s nätbutik. Det är en väldigt cool pryl som man kan ställa ut i vinden, montera på cykeln eller till och med på armen när man går eller joggar. Fartvinden laddar ett batteri som man sedan använder för att i sin tur ladda mobilen, mp3-spelaren och sånt. Man kan också ladda batteriet med solceller eller via en vev. Visst är det fräsigt?
Så funderar jag på hur många laddningar från de två hålen i väggen jag måste slippa för att spara in de 1.100 kronor hela kittet kostar. Visst, jag sparar energi. Men hur mycket energi går åt till att tillverka de här prylarna, och till alla transporter i sammanhanget?
Det som återstår är ett statement (kan någon hjälpa mig med ett svenskt ord? Ställningstagande?). Jag markerar min åsikt, profilerar mig.
Jag vet inte om jag till slut köper prylen eller inte. Jag kanske önskar mig den i julklapp. Visst är det en utmärkt present?
Men jag önskar ännu mer att även pappan med barnvagnen tänker genom saken både en och två gånger innan han vänligt men bestämt tackar nej till hjälpen från scientologerna.

onsdag 5 augusti 2009

Svårsmälta bananer med bitter bismak

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.

torsdag 30 juli 2009

Modet att tåla tålamodet

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

tisdag 28 juli 2009

Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

måndag 27 juli 2009

En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

söndag 26 juli 2009

Undgå kontakt med sand og vand

Och hur kul tror du det är att stöta på den här skylten? "Undvik kontakt med sand och vatten"... Dagen före hade vi badat, kastat oss i vågorna, dragit i oss en och annan kallsup, sprungit barfota på stranden och grävt och krafsat i sanden efter bärn- och andra stenfynd. Visserligen på hitsidan skylten, men ändå. Det där vattnet verkade inte sitta stilla på sin plats precis.
En bit från denna skylt, åt det "rena" hållet, fanns nästa: Här upphör drakzonen. På andra sidan skylten fanns en motsvarande symbol utan streck, som borde beteckna att det var tillåtet att flyga med drake bortom denna. Vill de danska myndigheterna driva drakfolket in i den giftiga zonen? Betraktas denna gamla kinesiska konstart som ett hot mot the Danish way of life (probably the best way of life in the world)? Som neutral betraktare kan jag i alla fall konstatera att drakens söner och döttrar inte ger sig utan kamp. Drakarna vid Henne Strand på Jyllands västkust var så många att linorna trasslade ihop sig – men ingen av dem höll sig till det reservat som skapats för dem.
Vid utforskandet av Henne ås utlopp i Nordsjön gick jag också i en fälla som gillrats av naturen. Jag tänkte runda åmynningen genom att gå några meter ut i havet. Men när jag satte foten på en till synes stabil sandyta hördes ett "schlurp" och foten försvann. Lyckligtvis överskred min längd kvicksandens djup med drygt halvannan meter, men jag påmindes ändå än en gång om min dödlighet.
Så nu, efter den dramatiska händelsen, ser jag varje dag som en gåva. Jag värdesätter varje liten detalj i livet och gör bara saker som är till gagn för mänskligheten. Så det har inte blivit så mycket gjort sedan igår, när det hela inträffade.
En god gärning jag kan göra är att avsluta denna pratbubbla med en bild som visar hur det ser ut när man vänder ryggen åt "Forurenet område" och blickar norrut, mot åmynningen och mil efter mil av mjuk sand och skummande vågor.

Mer om vår resa i text och bild finns hos Klarabella, och fler bilder finns på Flickr.

söndag 19 juli 2009

Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

tisdag 14 juli 2009

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

lördag 11 juli 2009

Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

torsdag 2 juli 2009

Viktigare att delta i diskussionen än att vinna quizen

När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?

lördag 30 maj 2009

Briljant och rolig musik med enkla medel

Vad sägs om Fly me to the moon, ledmotivet till Love story, Killing me softly, Hotel California och I will survive? Inte precis min stil, kanske du svarar. Och när jag sedan fyller på med "...samtidigt" tänker du "Vilken jävla röra. Bengavoice är slut som artist".

Nåja, det har jag varit ganska länge. Men det är inte The Ukulele Orchestra of Great Britain. Kolla bara:



Jag fick tipset om den briljant musikaliska och brokigt roliga orkestern vid det besök i huvudstaden som jag nu är på väg hem från. Jag far genom ett blomstrande Sydsverige badande i solsken och ser och hör allt jag kan hitta med gänget på Youtube. Jag skrattar och får ståpäls om vartannat.

Om du inte kände till dem förut är de värda att kolla in.

lördag 16 maj 2009

Ibland känner jag mig som Basil...

I Fawlty Towers, eller Pang i bygget, finns en oförklarlig trappstump på hotellets ovanvåning. Det är några trappsteg upp, en krök och lika många trappsteg ner. Ingen dörr, ingen begriplig förklaring.

Nu har jag upptäckt att liknande fenomen finns på andra håll. Eller vad sägs om ovanstående VVS-konstruktion, som jag stötte på när jag tog en sväng i källaren i vårt hus? Jag ber vänligen läserketsen (och inventarierna) att återkomma och förklara för mig varför den ser ut som den gör.

fredag 15 maj 2009

Klabbe har tuffaste matchen framför sig


Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.

tisdag 12 maj 2009

Språkliga irrfärder 1

Jag har nog sagt det förut: Språket är världens bästa leksak. Min skalle har en defekt som ofta retar gallfeber på min omgivning. Jag snappar upp tokiga formuleringar, vrider och vänder på ord och tjatar till höger och vänster om mina semantiska och fonetiska expotitioner. Jag kommer sällan ihåg dem särskilt länge, och därför tänkte jag teckna ner dem på bloggen. På så sätt kan jag senare, med lite distans, inse hur ointressanta mina språkliga irranden egentligen är. Jag ber läsekretsen bortse från dessa helt privata och autoterapeutiska övningar. Här kommer en:

Hur bra är det egentligen att komma ur den ekonomiska krisen helskinnad?

söndag 10 maj 2009

Slöbloggarens medel, motiv och möjlighet

Läsekretsen har rest sig som en man – vilket den inte är, den är en kvinna – och krävt att Bengavoice bryter sin bengasilence. Men för en slöbloggare med integritet finns det bara tre kriterier som avgör när man skriver: medel, motiv och möjlighet.

Medellös är jag sällan. De stunder i livet då jag inte har fingrarna på ett tangentbord som är anslutet till internet är få och korta. Just detta kan möjligen ha del i det i läsekretsens ögon magra utbudet på bloggen. Kranen är liksom aningen öppen hela tiden, och det blir inget önskvärt övertryck i systemet.

Motiven dyker ständigt upp, och jag är alltid noga med att lägga dem på minnet. Sedan glömmer jag bort vilket minne jag lagt dem på, och de är spårlöst försvunna.

Möjlighet är ett relativt begrepp. Min djupa övertygelse är att det alltid handlar om prioritering. Mina arbetskamrater har skoskav i öronen av allt mitt tjat om vikten av prioriteringar. "Jag hinner inte med allt jag ska göra", hör man ständigt. Det är säkert sant. Men lösningen är att organisationen – jag själv och den som leder mitt arbete – har förmåga att prioritera bland uppgifterna. I slöbloggarens fall är det mer organismen, inte organisationen, som ska prioritera. Och just denna slöbloggare prioriterar inte alltid rätt. Halva avsnitt av halvdåliga TV-deckare går alltför ofta före bloggen.

Den här helgen har prioriteringarna varit mer försvarbara. Så gott som hela lördagen prioriterade jag att sitta i lä på vår prunkande färgsprakande soldränkta gård och läsa om en sollös grå och död värld i Cormac McCarthys "Vägen". Bra ruskigt och ruskigt bra. Söndagens prioriteringar var mer varierande, och kan – förvisso liksom lördagsboken – säkert ligga till grund för några kommande slöbloggar, om jag bara kommer ihåg vilket minne jag lägger dem på. Konfirmation av Klarabellas kompis medför stridande känslor om den fina gränsen mellan å en sidan budskap om respekt och medmänsklighet och å andra sidan pådyvlanden av religiöst bigotteri och skenhelighet. Efter den påföljande trädgårdsfesten (som prioriterades före Malmö FF:s så välbehövliga seger mot Djurgården), där jag stötte på en och annan gammal bekant som kan vara värd en kommentar, tvingades vi prioritera mellan distriktsmästerskapen. Det blev tjejbasket med coachbrorsa och brorsdotter i stället för damvolleyboll med svägerska, kanonkompis och kanske nån enstaka brorsdotter. Det slutade med att vi såg en finalförlust med en sur poäng, medan de bortvalda sopade banan med allt motstånd och tog guld. Undrar hur det gått om vi prioriterat annorlunda?

Däri, kära läsekrets, ligger förklaringen till att denna slöbloggare tidvis mer påminner om en ickebloggare. Men det kommer en dag då ljuset faller även över mig. Då medel, motiv och möjlighet sammanfaller och jag kan klämma ur mig något läsvärt. Men den som väntar på en slöbloggare väntar alltid för länge.

söndag 19 april 2009

Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

fredag 17 april 2009

Tre samtal som inte förändrade livet

Nu har jag lagat punkan på cykeln. Framhjulet står i hallen, jag kollar i morgon att operationen har lyckats.

Tre korta samtal från dagen:
Telefonen ringer kvart i nio. "Hej, jag heter Nisse och ringer från säkerhetsbolaget G4S. Du har säkert hört talas om oss. Vi levererar..." "Stopp." Min röst är vänlig. "Säg vad det är du vill. Jag har lite bråttom." Då gör han oväntat helt om. "Okej, det är bättre att vi tar det en annan gång. Hejdå."
Insåg han att jag var en förlorad kund? Blev han förolämpad när jag avbröt honom? Eller var han undantaget bland telefonsäljare, den som har respekt för kunden och låter bli att tjata? Det får jag aldrig veta. Jag vet inte ens vad han ville sälja.

Iklädd converse-skor, jeans, min svarta Erykah Badu-tröja, en grå kofta, brun mockajacka och en svart skärmlös sommartyla kliver jag in i hissen upp till jobbet. På fjärde våningen kliver brevbäraren in, tittar på mig och säger glatt: "Jaså, du ska jobba halvdag i dag?" Jag blir lite paff, och svarar "Nej, varför tror du det?" Han antyder en tvekan, men förklarade: "Du verkar ha klätt dig för att åka direkt till landet." Jag ägnar de återstående fyra sekunderna av hissresan åt att förklara för honom att det visserligen finns några kostymnissar på mitt jobb, men att jag inte är en av dem.
Det finns stunder då jag funderar på om jag inte klär mig som min ålder kräver. Är jag en 48-åring som försöker klä av sig 20 år? Det här var en sådan stund. Men det gick snart över.

Sent från ett möte och alltför nära nästa springer jag ut för att köpa en snabb lunch. Jag vänder i dörren till Max när jag känner det kväljande stekoset. På sushistället inser jag alltför sent att alla i lokalen väntar på sin beställning och är före mig i kön. Under den kvart jag tvingas vänta på min 60-kronors Joo med för lite soja lyckas jag nog ordlöst kommunicera till personalen att jag är stressad och otålig och kanske hade uppskattat ett besked om att väntetiden var ganska lång. När jag väl får min mat säger kocken först, med en i mina lomhörda öron syrlig ton, något jag inte uppfattar. Sedan fyller han snabbt på med ett vänligt "men ha en trevlig helg." Jag väljer att bara svara på fråga två, och säger lika glatt "Tack detsamma!"
Först när jag stressar iväg med min matkasse inser jag att det samma jag tackat till är lite oklart. Han kanske sa "Nu har du stått här i en kvart och sett sur ut. Du kunde i alla fall se ut som om du gjorde nåt vettigt, knappa på mobilen eller nåt". Men det sa han nog inte.
Ibland är det ganska bra att vara lomhörd. Det ger lite mystik till livet.

torsdag 16 april 2009

Först går det ner, sen går det upp

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

tisdag 7 april 2009

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

lördag 4 april 2009

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

söndag 29 mars 2009

Träffade Bob i går. Han hälsade.

Bob Dylan respekterade inte Earth Hour. Han hade många lampor tända trots att släckkalaset hann både börja och sluta under hans konsert i Malmö Arena. Fast han hade kanske dragit ner på ljuset lite, för det var ganska svårt att få någon skärpa i kameran.

Både Bob och jag har blivit 20 år äldre sedan vi sågs senast. Åren har gjort honom gott, i alla fall om jag dömer efter kvaliteten på framträdandena. Vad tiden gjort med mig får Bob bedöma.

Bob Dylans eviga turné är en välsmord och lyxförpackad underhållningsprodukt. Publiken får åtminstone vad den önskar sig. Jag tror inte att någon lämnade Malmö Arena besviken i går kväll – förutom kanske någon som inte fick tag på biljett.

För många år sedan var Bob Dylan en kontroversiell förnyare, en som bröt ny mark inom musik och lyrik. Han har förvaltat och utvecklat sitt konstnärsskap så att han nu är en institution som representerar det gamla och beprövade, som vänder sig till den äldre generationen. Som en representant för dessa åldringar kunde jag inte annat att betrakta lördagen som en riktig trivselafton.

Det blev några bilder till. De ligger på min Flickr-sida.

lördag 21 mars 2009

Bengavoice - nu i almanackan

Jag har namnsdag i dag. Det blev nödvändigt att bruka våld mot dottern för att hon skulle gratulera mig. Mot sonen räcker inte ens det. Jag får klara mig utan hans presenter.

Du trodde väl inte ens att Bengavoice hade en namnsdag? Men eftersom jag heter det och har namnsdag idag så är det så. Det kommer säkert med i nästa års upplaga.

söndag 8 mars 2009

Pippi på läktaren i Madrid?

Jag har tidigare fått hjälp av min trogna läsekrets med till höres malplacerad musik som strömmat ur min TV-burk. När jag i kväll slöglodde på Madridderbyt mellan Real och Atletico hörde jag på nytt något som väckte min undran.
Från läktaren hördes stundtals melodin "Här kommer Pippi Långstrump". Visserligen inte med den texten, men melodin gick inte att ta fel på. Tydligen är det Atleticos fans som har den i sin repertoar, men man kan undra hur den kommit dit.
Den tråkiga lösningen är att filmerna och TV-serien varit lika internationellt poppis som Pippi Långstrump-böckerna, och att den trallvänliga melodin hamnat på de spanska läktarna den vägen. Den mer braskande varianten är att melodin är någon spansk folksång, och att Jan Johansson helt enkelt snodde den. Fast så kul är det nog inte.

fredag 6 mars 2009

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

söndag 1 mars 2009

Veckans fototriss stavas med T

Det är bokstavstema i veckans Fototriss. Jag ska välja mellan F och T. Uppdraget visar sig vara svårare än jag vid första anblicken trodde. Men efter moget övervägande bestämmer jag mig för T som i Turning Torso, Tårta och Trollslända.

Turning Torso i Malmö ur en lite annorlunda vinkel.

Tårtglädje i Skartofta. Längtansfyllda blickar kastas från Lakrits i bakgrunden.

Trollslända på Sjöhagen.

fredag 27 februari 2009

Rosa marknaden på Gröna Lund

Rosa och grönt var det som gällde i dagens Fredagsfärger. En utmaning, javisst. Det fanns gott om lupiner på ängen i Skartofta, de bilderna var ovedersägligt rosa och gröna. Men jag valde en svängig bild från huvudstaden, en ganska flitigt avbildad slänggunga med inslag av just de rätta färgerna. Och det är väl ett extra plus att bilden är tagen på Gröna Lund.

torsdag 26 februari 2009

Brev från "Massa" – kan det bli bättre?

Det tog mig ganska många år att få iväg det där brevet till Hasse Alfredson. Det krävdes att en uppfriskande tjatig kusin satte lite eld i baken på mig. Men när jag väl kommit loss och fått brevet på lådan var den gode Hasse inte lika senfärdig; en vecka senare – närmare bestämt i dag – låg ett vänligt och tacksamt brev från allas vår Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, i min brevlåda. Jag säger bara det, Hasse: Det är jag som ska vara tacksam.

Min far, Ingvar, var klasskamrat med Hasse Alfredson. De tog studenten tillsammans på Nicolaiskolan i Helsingborg. Far, som dog när jag var fem, var med i en väldigt tidig Hasse Alfredson-uppsättning, "Columbus eller det förlorade ägget", som de satte upp på skolan. De båda gjorde också lumpen tillsammans, det måste ha varit på P2 i Hässleholm.

Jag har ett tummat och fläckigt manus till "Columbus" och ett gammalt klassfoto i en mapp med gamla bilder och minnen. Dessutom har jag ett brev som soldaten Ingvar skickade till sin syster och svåger, och det var framförallt det som jag trodde Hasse skulle vara intresserad av. Ynglingen som skulle bli min far berättar där en dråplig historia där "Massa" Alfredson, en pansarvagn, en bagarbil och ett hundratal wienerbröd har framträdande roller.

I dag kom alltså svaret från Hasse Alfredson. Han berättar att han minns både min far och "händelsen med brödbilen". Han fyller på med ytterligare fakta i målet, men skriver "sen är det inte mycket mer jag minns på grund av begynnande ålderdomshjärna". Han är att gratulera om den är begynnande vid 77 års ålder. En lumparkompis påminde mig för något år sedan om en dramatisk händelse vi var med om i början av 80-talet, men jag hade fullständigt glömt bort den. Och jag är 48.

Brevet från Hasse Alfredson var personligt och vänligt. Fattar ni hur stort det är att få ett sådant brev från en som jag tveklöst kan beskriva som en idol? Han förnyade svensk humor, han kan kombinera folklig festlighet med knivskarp satir med politisk udd. Hans figurer, revyer, filmer och böcker är kända och älskade av generationer av svenskar. Och han skriver att han är tacksam mot mig.

Så till dagens uppgift: På bilden ovan står min far Ingvar näst längst till vänster. Kan du hitta Hasse Alfredson?

söndag 22 februari 2009

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Malplacerad trefaldighet

"Fel sak på fel plats" var temat för veckans Fototriss. Det kanske lika gärna kunde vara "rätt sak på fel plats", eller varför inte "fel sak på rätt plats"? Jag vet inte riktigt i vilken av kategorierna min trio hamnar, men den kommer i alla fall här:

Cykeln ligger på kanalens is i Malmö. Vem har lust att hämta den? Inte jag.

Framför stadsbibioteket i Malmö finns en damm, och i dammen finns en gummihandske. Bara så du vet, om du skulle behöva en.

Jag får inte riktigt ihop bilden av Fred Åbergs skulptur "Böst", som står i Trelleborg. Det är nånting på bilden som inte riktigt hör hemma där...

lördag 21 februari 2009

Sanslöst sväng vid romsk mogendans


För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

fredag 20 februari 2009

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

tisdag 17 februari 2009

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.