Snövit final med becksvart slut

(Visst är det en bra rubrik?)

Alltså, när jag för första och antagligen enda gången får höra orden "beers on the house" på stampuben, då har jag den grå telefonen och en vit helg.

Jag har under mina beredskapsdagar drabbats – visserligen ganska lindrigt, men ändå – av mjältbrand. Men det har lugnat ner sig, och jag lämnar mina hungriga barn för att tillsammans med vännerna kämpa för gängets ära i årets stora quizfinal.

Min nykterhet kan i sammanhanget möjligen betraktas som doping. Men i så fall är jag inte den ende som fuskar. Quizmaster Bryan har lagt "The Uncut inquisition – The ultimate music and movie quiz book" i kopiatorn och börjar kvällen med att servera ett smörgåsbord av bokstäver som ska kopplas samman med olika popband. Om jag hade pluggat lite skulle jag fixat hela rasket. Men det hade jag inte. Något att lära av för framtiden.

Vad som sedan händer när ljuset mycket lägligt slocknar, just när vi är inne i den dramatiska rättningen, lär vi aldrig få veta. Plötsligt har i alla fall ett av lagen väldigt många fler poäng än alla andra. Nästan fler än alla andra tillsammans, känns det som.

Vad hände egentligen under minuterna innan Meghan fiskade fram sin röda cykellykta? Varför kunde hon inte hitta framlampan? Vad hände innan värmeljusen plockades fram ur pubens mörkaste gömmor? Innan Mon tog fram sin kläm-fast-på-glaset-läslampa och jag min lilla lyspinne för 98 spänn på Clas Ohlsson? Vad hände egentligen i mörkret?

Jag vet i alla fall vad som händer sedan. Inget ljus, ingen ström, ingen kassaapparat. Barmästaren tillkännager slutet på civilisationen ("ni som vill betala med kort får komma tillbaka en annan dag") och att den ekonomiska krisen är över ("free beer at the Pickwick").

Själv väntar jag på att i alla fall beställa en gratis Coca-Cola när jag blir avbruten av den förnedrande prisutdelningen. Det återstår bara att vandra från mörkret, ut i dunklet – med de benlösas glada firande ringande i öronen – och med cykeln mellan benen svansa hem till de sovande telningarna. Där har jag i alla fall två rätt.

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.

Jag gjorde en dubbel Schenström

Att gå på krogen när man har beredskap kan stå en dyrt. Det vet väl hela svenska folket efter Ulrica Schenströms omsusade restaurangbesök tillsammans med Anders Pihlblad. För att om möjligt undgå samma öde gör jag nu en preventiv pudel. Kanske borde jag utmana Ulrica - som Laszlo Carreidas utmanar Rastapopoulos i "Plan 714 till Sydney" - om vem som egentligen är det ondas genius.

I min ficka ligger denna vecka den fruktade kibbofonen, den telefon som vandrar likt en svartepetter och talar om vem som ska rycka in om det blir kris i Skåne. Det är en ansvarsfull plikt som kräver att man är beredd att rycka in, pigg och alert, när som helst på dygnet.

Nu har jag gjort en dubbel Schenström. I går sågs jag tillsammans med min vän Magic Firefall, hängande vid en bardisk vid Davidshall. En öl, varken mer eller mindre, blev det efter biobesöket. I dag ringde Böna och försökte locka mig till puben. Eftersom alternativet var en tråkig NHL-match nappade jag på betet och drog iväg. En Guinness, en kopp kaffe och ett glas isvatten senare cyklade jag hem. Notan landade på 49 kronor. Åklagaren kan komma och hämta den när han vill.

Jag funderar på vilka avslöjande bilder Aftonbladet ska publicera av mig och mitt sällskap. Det skulle vara när den väl förfriskade bälgsäljaren Artur, enligt Böna med världens största mage, tafsade mig på låret. Han bedyrade att han skulle hänga sin keps på en krok under disken, men det syns ju inte på bild.

En sen lördagkväll på puben skiner vackrare genom ögon som grumlats av alkohol. De geniala lösningarna på världens problem smids bäst av hjärnor stadda i samma grad av berusning. Men även om man håller sig till isvatten är det roligare än en NHL-match.