Nästa år siktar jag på drömmilen

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

En Fisk som heter duga

Det var som Bruce Springsteen i Scandinavium 1981. Jag fick plats bakom scenen. Skillnaden var att jag då lyckades byta till mig en plats på rätt sida huvudpersonen. Den här gången fick jag beskåda ändalykten på journalisten och författaren Robert Fisk i halvannan timme. Jag hann konstatera att han hade usel passform på brallorna och en obegriplig partiell Robin Hood-frisyr.

Men nu var det varken klädseln eller frissan som hade lockat horder av människor till Malmö Högskola för att lyssna på Fisk, som bor i Beirut sedan 32 år. Han har skrivit böcker om världens konflikter, både i Mellanöstern och på Balkan, och har inte mycket till övers för amerikansk utrikespolitik.

Det var väl lite Springsteen även över det att publiken bestod av redan frälsta som fick precis vad de väntade sig. Här var det en hängiven och vältalig föreläsare som på ett övertygande sätt blottade bristerna i de västliga makthavarnas sätt att hantera fundamentalism, terrorism och i synnerhet situationen i Irak. Han berättade om sina möten med Usama Bin Laden och tipsade västmakterna att läsa Lawrence av Arabien, något som skulle lära dem att hantera situationen i Irak på ett annat sätt.

Föreställningen visades, i äkta arenastil, direkt på storbildskärm. Inte i Fælledparken, men väl i lokalen intill Orkanens stora hörsal. Alla intresserade fick nämligen inte plats. Det var kanske i det andra rummet de satt, alla som ville höja sin röst till försvar för den amerikanska politiken, de som tycker att varje muslim är en tänkbar självmordsbombare, som klottrar "BRA USA" på elskåpen och som måste vara väldigt många, eftersom världens största demokratier agerar som de gör.

Robert Fisk skulle egentligen göra mer nytta med en annan publik. Hans resonemang om att förståelse för andra kulturer och kunskap om historien kanske skulle få någon i Pentagon eller i London nånstans eller i Arvfurstens palats att tänka ett varv till. Men det är klart, de har såklart läst hans böcker, kollat hans föreläsningar från lokalen intill, registrerat alla hans subversiva argument i ett register och bokfört honom som en provokatör och samhällsfara. För det måste han ju vara, med sådana åsikter.