Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

En sportmåndag att minnas

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Vinterkyla och stugvärme i fototriss

Här och nu är det påbjudna temat för februaris första Fototriss. Den snögloppiga snålblåst och råkyla som råder i Malmö lockar inte helt till några längre promenader. Jag tog med mig kameran när jag gick och handlade. De två första bilderna är tagna på den turen, och illustrerar nog vad jag menar. På den första syns scientologernas vargula tält, som om möjligt gör stämningen på Värnhemstorget än mindre gästvänlig. Den andra visar en mångfald av bättre och trevligare alternativ till sysselsättning. Den tredje visar ett annat starkt skäl att stanna inne i stugvärmen en dag som denna.

Kreativ översättning: "Tanks"

Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.

Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".

Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.

Briljant boxning duperar samvetet

Vart fjärde år överraskar jag mig själv med att gilla boxning. I vanliga fall är jag inte tilltalad av denna självförsvarets ädla konst, men när det vankas olympisk boxning på TV vaknar det vilande intresset till liv som på en given gonggongsignal.

Dagens match i fjädervikt mellan ukrainaren Lomatjenko och ryssen Selimov kan komma att bli hela spelens bästa match, och den kom redan i första omgången. Eftersom boxningen inte nyttjar någon seedning i OS hamnade revanschmötet från fjorårets VM-final redan i första rundan. Lite dumt om ni frågar mig. Nu tror och hoppas jag att Lomatjenko, som fick revansch för förlusten i VM, sopar banan med allt motstånd och tar guld.

Matchen var alldeles bländande, där ryssen hade en rejäl ledning efter första ronden. Men sedan vaknade ukrainaren och vände till en klar seger. Det var bländande boxning, snabba fötter och händer, smattrande slagväxlingar och inte minst en nästan lekfull attityd med glimten i ögat.

"Men de slåss ju", säger vän av ordning. "Man ska ju inte bruka våld." Jag vet. Jag går alltid några ronder med mitt samvete när jag blir alltför tänd av boxning. Till mitt nobla självförsvar brukar jag säga att de olympiska boxarna är väl vadderade och inte utsätts för särskilt långvarig misshandel.

Dessutom räcker det med att titta lite på sport-TV för att inse att det kan vara värre. TV4 Sport har tydligen lagt ned toppfotbollen och NBA-basketen nu när den kommit med i de flesta kanalutbud. I stället tycker TV4 att svenskligheten ska berikas med – förutom poker i parti och minut – rallarslagsmål i en bur, där alla medel är tillåtna. Och på SVT, den där kvalitetskanalen, snubblade jag häromdagen in på ett danskt wrestling-spektakel, ni vet sån där på förhand uppgjord pellejönsbrottning. Det gläder mig inte att mina licenspengar används till att visa töntar som slår varann i huvet med bord och kastar ut domaren bland publiken.

Plåster i nyllet – dagens TV-grej

Jag sitter och pustar ut efter holmgången på Anfield – Liverpool lyckades efter nästan en timme med elva mot tio få in två bollar mot ett tappert kämpande Inter – och zappar planlöst mellan kanalerna en stund.

Kanske är det en tillfällighet, men det slår mig att rutan plötsligt domineras av män med plåster i ansiktet. Ettan visar filmen "Förvandlingen", där huvudpersonen sitter med en vit blaffa på näsan efter något som verkar vara en plastikoperation. Jag byter till tvåan, och där pågår det norska intervjuprogrammet "Grosvold", där Anne Grosvold intervjuar Björn Svenungsen, som överlevde en terrorattack i Afghanistan. Den gode Björn sitter i soffan med en rejäl plåsterlapp på hakan. När jag hoppar vidare till trean hamnar jag mitt i "Mina jag och Irene" där tokfransen Jim Carrey med en vild blick och en bandagerad haka stökar till det i mitt vardagsrum.

På fyran går "De omutbara", och där slipper jag de hoptejpade nyllena. Visserligen skildras i den filmen ett och annat brutalt trauma, men för lillflickan i inledningen hjälper inga plåster i världen. Och i den nyss avslutade Champions League-matchen var det gott om både äkta och simulerade blessyrer. Men som så ofta i fotboll botar domarens gula kort mycket snabbare än något i Salvekvicks sortiment. Till detta kommer att sexan samtidigt visar "Scrubs" och fyraplus "Mash", i vilka det opereras friskt med vitmaskerade anleten.

Finns det något budskap som jag ska tolka in i denna anhopning av förband i fasaden? Man kan behöva stöd för att behålla ansiktet? Bättre en bruten näsa än en stukad själ? Eller är det bara Hansaplast som köpt upp hela TV-tablån?

Liten tavla stjälper ofta bra film

Jag har suttit och småsnyftat mig genom sista timmen av den fantasifulla Finding Neverland. Johnny Depps och Kate Winslets platoniska kärlekspar ger oss den nästan sanna bilden av hur berättelsen om Peter Pan kom till.

På slutet dör Winslets Mrs Davies. Hennes lillgamle son Peter undrar hur han ska kunna träffa henne i det magiska Landet Ingenstans, dit hon såklart farit. I en känslofylld parkbänksscen förklarar den genomfine J M Barrie ungefär "You just have to go there yourself". Den tolkar SVT:s översättare som "Du måste resa dit ensam".

Förväxlingen mellan de tidvisa synonymerna "själv" och "ensam" blir den här gången förödande. Den vänder ut och in på en nyckelreplik i den andäktiga slutscenen. Jag fattade visserligen poängen, men festen var förstörd.

Dåliga översättningar ser man en del av, särskilt om man tittar på de mer lättspydda kanalerna, som trean och femman. Men SVT brukar inte göra sådana missar.

Det finns dock felaktiga översättningar som på något sätt går i takt med filmens anda. Jag såg för nästan 30 år sedan Monty Pythons "Life of Brian" för första gången, på en biograf i Helsingborg. I inledningsscenen står det med stora bokstäver över duken "Saturday afternoon". Den svenska översättningen: "Fredag eftermiddag". Då började man ana vad som väntade.

Billy Paul lyser upp reklampausen

De är inga mästerverk, de amerikanska dussinserier som jag slösar bort min medelålders kvällar med att sitta och glo på. Ändå är reklamen jäkligt störig, om man redan har en liten whisky på bordet och inte är i akut behov av att vattna guldfisken.

Men så kommer den ibland, som en ljuspunkt mellan de tyska försöken till romantiskt skimmer och de svenska patetiska papporna: Fritidsresor. Bilderna är traditionella sol- och badscener med den evigt glada mamma-pappa-barn-familjen. Men det är musiken som gör det. Reklambyrån visste vad den gjorde när den lade beslag på Billy Pauls version av "Your Song". Jag kan inte få nog av denna sprudlande, glittrande, gungande förädling av Elton Johns och Bernie Taupins gamla ballad.

Det är svårt att tro när man hör den, men versionen har faktiskt 35 år på nacken. Det var 1972, två år efter att originalet kom ut, som som Billy Paul spelade in låten. Fritidsresor har uppenbarligen fattat dess värde, eftersom de troget använder den i sin TV-reklam. Och jag är evigt tacksam resebyrån som bidrog med en låt till min tio-i-topplista. Världens bästa coverlåt?

Billy Paul betraktas annars som ett one-hit wonder med en annan låt som inte skäms för sig: "Me and Mrs Jones".

Jag tror att jag inte har fattat konstruktionen

"Jag tror jag har fattat konstruktionen" säger den underbart tröge pappan i Roy Anderssons Felixreklam. Men det har inte jag.

Som en plikttroget lättlurad konsument köpte jag ketchupen med den uppochnedvända etiketten. När jag skulle dra en röd lina på varmkorven fick begeppet "ketchupeffekt" en ny innebörd. Av "inget" blev inget, utan först kom allt. Splatt! - och korven, brödet och min hand var nedsprutade med ketchup.

Jag undrar om reklamen är anpassad till en innovativ produkt eller om det är tvärtom. Och det är inte första gången. Inte sällan försöker reklammakarna (ingen skugga över Roy Andersson, hans reklamfilmer har ett högre konstnärligt värde) kränga de mest meningslösa och krystade produkter med påkostade kampanjer.

Sådana är väl villkoren i det kapitalistiska system vi valt att leva i. Och frågan är vilket jag väljer: Ett socialistiskt samhälle för att slippa hänsynslöst krängande av idiotiska produkter eller ett kapitalistisk för att inte vara utan Roy Anderssons reklamfilmer.