Svårsmälta bananer med bitter bismak

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.

Vad har filosoferna emot idrotten?

Har filosofer något särskilt emot idrott, eller vill de bara provocera fram uppmärksamhet?

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har i flera år med den envishet som präglar en viss kategori människor hävdat att doping ska tillåtas inom idrotten. Han har väl betraktats som en ensam virrpanna som haft sin kontroversiella teori som lönsam hobby. Han har frikort till TV-debatterna när det ska pratas doping, och många redaktörer vet att en intervju med Tännsjö garanterar spektakulära rubriker.

I dagens "Den olympiska studion" i SVT fick filosofen Kutte Jönsson nästan helt oemotsagd lägga ut texten om att doping bör legaliseras. Jönssons tes var att doping bedrivs på "idrottens bakgårdar" och därför blir okontrollerad och farlig. Om dopingen var tillåten skulle den ske under kontrollerade former och därmed bli ofarligt, tyckte Jönsson.

Den annars alerte programledaren André Pops blev antagligen sufflerad, eftersom det tog en stund innan han lite håglöst bad om ett förtydligande, varpå filosof-Kutte fick säga samma sak en gång till. Den rabiata dopingmotståndaren Erica Johansson, som förespråkar nästintill dödsstraff för doping, fanns någonstans i studion och fick antagligen hållas fast för att inte kasta sig över den späde filosofen.

Filosofer har väl funderat en del på sina teorier. Men har Kutte verkligen tänkt färdigt när han säger att legal doping blir ofarlig?

I Kuttes värld blir idrotten en tävling i doping i stället för längdhopp eller brottning.

Det krävs avancerade laboratorier för att minska riskerna. Det skulle säkert, i Kuttes värld, funka för eliten i länder med resurser. Men för den ambitiöse idrottaren skulle vägen dit kantas av kvacksalvare och medicinmän. Det låter inte särskilt riskfritt.

Och vilka chanser skulle de ha som ville använda sig av talang och målmedveten träning, men var naiva nog att tro att de kan ta skada av att pumpa kroppen full med hormoner och droger? Doping skulle inte bara bli tillåten, den skulle bli en förutsättning för att nå eliten.

Jag vet inte vilka substanser som filosoferna dopat sig med för att komma till sina tokiga slutsatser. Men de kan säkert fundera fram någon cocktail som kan öka deras klarsyn.