På väg mot en uteservering

Det är för varmt för att skriva. Egentligen kanske det är för varmt för att tänka, och jag undviker helst att skriva utan att tänka. Så det är för varmt för att skriva.

Men jag klagar inte på värmen, tro inte det. Det är dessa varma dagar jag längtar efter i november. De dagar då solens strålar tränger in till hjärtat. Då samma stekande sol förser oss med den svalkande skugga där vi sätter oss med varsin tjeckisk pilsner.

Det ska jag skriva mer om när det blir lite svalare. Till dess petade jag lite med formen på bloggen. Lite bredare, en ny bild med gammalt tema. Kanske lite varmare?

Slöbloggarens medel, motiv och möjlighet

Läsekretsen har rest sig som en man – vilket den inte är, den är en kvinna – och krävt att Bengavoice bryter sin bengasilence. Men för en slöbloggare med integritet finns det bara tre kriterier som avgör när man skriver: medel, motiv och möjlighet.

Medellös är jag sällan. De stunder i livet då jag inte har fingrarna på ett tangentbord som är anslutet till internet är få och korta. Just detta kan möjligen ha del i det i läsekretsens ögon magra utbudet på bloggen. Kranen är liksom aningen öppen hela tiden, och det blir inget önskvärt övertryck i systemet.

Motiven dyker ständigt upp, och jag är alltid noga med att lägga dem på minnet. Sedan glömmer jag bort vilket minne jag lagt dem på, och de är spårlöst försvunna.

Möjlighet är ett relativt begrepp. Min djupa övertygelse är att det alltid handlar om prioritering. Mina arbetskamrater har skoskav i öronen av allt mitt tjat om vikten av prioriteringar. "Jag hinner inte med allt jag ska göra", hör man ständigt. Det är säkert sant. Men lösningen är att organisationen – jag själv och den som leder mitt arbete – har förmåga att prioritera bland uppgifterna. I slöbloggarens fall är det mer organismen, inte organisationen, som ska prioritera. Och just denna slöbloggare prioriterar inte alltid rätt. Halva avsnitt av halvdåliga TV-deckare går alltför ofta före bloggen.

Den här helgen har prioriteringarna varit mer försvarbara. Så gott som hela lördagen prioriterade jag att sitta i lä på vår prunkande färgsprakande soldränkta gård och läsa om en sollös grå och död värld i Cormac McCarthys "Vägen". Bra ruskigt och ruskigt bra. Söndagens prioriteringar var mer varierande, och kan – förvisso liksom lördagsboken – säkert ligga till grund för några kommande slöbloggar, om jag bara kommer ihåg vilket minne jag lägger dem på. Konfirmation av Klarabellas kompis medför stridande känslor om den fina gränsen mellan å en sidan budskap om respekt och medmänsklighet och å andra sidan pådyvlanden av religiöst bigotteri och skenhelighet. Efter den påföljande trädgårdsfesten (som prioriterades före Malmö FF:s så välbehövliga seger mot Djurgården), där jag stötte på en och annan gammal bekant som kan vara värd en kommentar, tvingades vi prioritera mellan distriktsmästerskapen. Det blev tjejbasket med coachbrorsa och brorsdotter i stället för damvolleyboll med svägerska, kanonkompis och kanske nån enstaka brorsdotter. Det slutade med att vi såg en finalförlust med en sur poäng, medan de bortvalda sopade banan med allt motstånd och tog guld. Undrar hur det gått om vi prioriterat annorlunda?

Däri, kära läsekrets, ligger förklaringen till att denna slöbloggare tidvis mer påminner om en ickebloggare. Men det kommer en dag då ljuset faller även över mig. Då medel, motiv och möjlighet sammanfaller och jag kan klämma ur mig något läsvärt. Men den som väntar på en slöbloggare väntar alltid för länge.

Inget är som första gången

Det finns två sorters människor: bloggare och läsare. Om man läser en del bloggar - och inte minst de kommentarer som bihänger dem - så kan man få intrycket att det bara finns en sorts människor; bloggare kommenterar varann.

Jag tror vi har uppnått läget då varje människa är en bloggare. Det har blivit det primära medlet för kommunikation i världen. Vida överlägset det talade ordet: Avståndet spelar ingen roll. Man kan - trots Arne Ankas principer - tänka först och tala sedan.
Om några hundra generationer kommer människans talorgan att vara borta, i stället har vi ungefär 60 fingrar, en för varje tangent på tangentbordet. Att skriva ett blogginlägg tar en bråkdel av den tid det skulle ta att säga det.

Sen kommer vi säkert på en lösning på det där med tänkandet under resans gång. Eller så rationaliserar vi bort det. Det kanske är överreklamerat.

Jag har faktiskt bloggat förut. Det var på hösten 2001. Jag hade ingen aning om vad en blogg var, och ingen annan i min bekantskapskrets heller, för den delen. Men en blogg var det, om än under mindre angenäma omständigheter. Och läsare hade jag, det blev jag varse när jag senare pratade med min omgivning.

Nu kanske det är dags för en fortsättning. Jag vet inte om jag blir flitig, intressant, läst eller uppskattad. Men skutan är satt i rullning.