Modet att tåla tålamodet

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

Äntligen nån som vårdar de blå skallarna

Nu har tydligen mitt budskap nått ända fram till Malmö FF:s vd Pelle Svensson. Klubben anställer – i alla fall på deltid – en idrottspsykolog som kan tala med spelare och ledare, individuellt och i grupp.

Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.

En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.

Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.