Svenskar får inte se det svarta guldet

Under rubriken "Någonting att dricka..." här till höger finns en länk till den irländska mastodontbryggaren Guinness (det måste vara ett av de oftast felstavade orden i svenska medier) internationella webbplats. Prova att gå till sidan, det är intressant.

Innan man kommer in på sajten måste man besvara två frågor: "Vilket land finns du i?" och "När är du född?". Jag fyller sanningsenligt i att jag befinner mig i Sverige och är född 1960. Och trots att jag med ganska god marginal passerat myndighetsåldern i de flesta länder blir jag vänligt men bestämt avvisad från den svarta webbplatsen.

Guinness tycker inte att svenskar ska få titta på deras sidor. Det finns tydligen fortfarande några svenska lagar mot alkoholreklam, även om det inte går att se varken i de sydsvenska tidningarna eller i TV. Den irländska öljätten gör - givetvis i sin stora godhet och uppriktiga omtanke om min bräckliga hälsa - gemensam sak med det nyktra svenska etablissemanget och vänder på sin klassiska slogan:

"Guinness is bad for you!"

Kanske bäst att veta så lite som möjligt...

Halkade in på Radioteaterns uppsättning av Sankt Laurentii tårar, en kriminalhistoria av Kasper Hoff. En bit in i pjäsen ringer huvudpersonen, en undersökande journalist som med blandad framgång försöker förena ett ganska färskt äktenskap med den obetvingliga driften att gräva fram det stora scoopet (har vi hört den förut?), till försvarsstaben för att få besked om en rapport om mystiska händelser i Skåne. När damen på försvarsstaben efter en häpen paus frågar "Får jag fråga var du fått den informationen ifrån?" faller historiens trovärdighet under min nollnivå.

Svaret på hennes fråga är för mig, som tidigare jobbade som journalist och numera på en offentlig myndighet, glasklart: Nej! Hon får inte fråga var han fått informationen ifrån. När hon ställde frågan bröt hon mot grundlagen. Källskyddet och efterforskningsförbudet som är inskrivna i Yttrandefrihetsgrundlagen innebär att en myndighet inte ens får ställa frågan var en journalist fått sina uppgifter från. Den kunskapen sitter i ryggmärgen på varje journalist och varenda offentliganställd som på något sätt har kontakt med medierna.

Men det vet kanske inte den genomsnittlige lyssnaren, så troligen lider inte pjäsen så stor skada av detta misstag(?).

Men jag tänker vidare: Detta är ett område som jag behärskar ganska bra, och då uppdagar jag vissa smärre misstag i olika typer av medier. Hur är det då på alla andra områden, de som andra begriper men inte jag? På åttiotalet gjorde jag lumpen i Flygvapnet, och minns hur mina flygnördiga kamrater gick i taket när TV hade nyheter om J37 Viggen som ständigt illustrerades med bilder av J35 Draken (det var före JAS-eran).

Säkert sitter kirurger, fiskare, cirkusdirektörer och rörmokare och förbannar tidningen eller radion för att de rapporterar tokigheter om just deras område. Men det är förstås naturligt att mediernas representanter inte har detaljkoll på alla områden. Den ena dagen skriver man om svinavel, nästa dag om regionstyrelsens senaste möte.

Det är bra om journalister, författare och andra som förser oss med nyheter och radiopjäser har god koll på detaljerna för att bli trovärdiga. För oss andra - för att slippa en massa onödig irritation - kanske det är bäst att veta så lite som möjligt.

Faderskap är diplomati och hyckleri

Att vara förälder borde vara en god merit för kandidater till jobb som FN-medlare och fotbollsdomare. Med ett upphöjt lugn (ibland mer upphöjt än lugnt) ska man utöva gudomlig rättvisa, genomskåda bluffar, fejk och rackarspel och dessutom stå ut med att bli kallad saker som på allmän plats hade varit straffbara.

Den som till exempel är pappa till en fjortonåring som tycker att World of Warcraft är en mycket viktigare värld än skolan har inte alltid så himla kul. Särskilt inte om han är övertygad om att den spelintresserade ynglingen kan - och ska - göra bättre ifrån sig i skolan. Om den gode fadern dessutom använder sin föräldramakt genom att förbjuda datorspelande på vardagar blir tillvaron stundtals en hagelskur av fula ord.

Pappan försöker såklart förklara för den bångstyrige att både tjat och datorstopp är för hans eget bästa. Att resultat i skolan ger goda betyg, goda betyg ger möjligheter till utbildning, utbildning ger chans till bra jobb, bra jobb ger hög lön och hög lön gör att sonen kan försörja sin gamle fars vidlyftiga liv.

När fadern på detta sätt försöker presentera den allvarliga situationen med glimten i ögat kan han för ett ögonblick skapa ett kort utrymme för samtal i en sansad ton. Sonen blixtrar också till i ett leende som visar att han fattar mycket mer än han vill. Och pappans övertygelse om att ynglingen verkligen kan mycket bättre än han vill blir starkare.

Sedan tänker fadern tillbaka på sin egen skoltid, när han hellre spelade in tramsiga filmer tillsammans med kompisarna, eller bläddrade i skivbackar, eller spelade flipperspel än ägnade sig åt de läxor som hans föräldrar tyckte var så himla viktiga.

Han konstaterar att det var mycket analogare då. Och mycket viktigare nu.

The Voice of Benga 1 - nytt djungelordspråk

Ordspråk och talesätt är praktiska att använda om man vill understryka sin tes med en "evig sanning". Det nuvarande sortimentet börjar bli lite förlegat, och jag tänkte försöka bidra med några nya. De nya ordspråken ska förstås spegla en modernare värld än den som domineras av tuvor, lass, fäktning och fåglar i hand eller skog. Mitt första bidrag till nästa upplaga av "Bevingade ord" är dock att betrakta som "old school". Så någon annan stor tänkare har säkert sagt något liknande före mig:

Den lögn smärtar mest som träffar närmast sanningen.

"Almindelig" på svenska: "super-mega-large"?

"Svenskar älskar danskar, men den kärleken är inte besvarad. Danskar älskar norrmän, men den kärleken är inte besvarad. Norrmän älskar norrmän, och den kärleken är besvarad." Kanske stöds detta påstående både av att jag tycker det är så sant (det har sagts av den danske framtidsforskaren Uffe Paludan), och att jag trivs så bra vid mina numera alltför sällsynta Köpenhamnsbesök.

Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.

Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.

Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.

Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.

Avskyvärda typer före mig i biokön

Film är bäst på bio. Men...

"Men det är vägen, som gör resan värd" skriver Karin Boye. Det stämmer inte i det här fallet. Vägen till den i bästa fall ostörda upplevelsen i den mörka salongen går genom en skärseld av otåligt trampande väntan i en däven doft av popcorn smaksatta med smör.

Dryga kvarten före filmens starttid skådar jag över det oöverskådliga kökaoset. Jag ställer mig en något som liknar en kö - till vilken av de alltför få kassorna är ännu oklart. Den här gången inser jag att minuterna inte räcker för mig att nå kassan och att de tre återstående platserna i den tänkta salongen inte räcker till mitt sällskap på fyra personer. Vi lämnar stället och siktar in oss på en annan film, en senare tid på en annan biograf.

Förra gången fanns det gott om platser och lite godare om tid. Då var jag ståndaktig och stapplade med myrsteg fram till de eftertraktade plåtarna. Framför mig står en samling människor som intet ont anande - varken före eller efter - blir utsatta för mina dödande blickar och mitt fullständigt ogrundade men bittra förakt.

Där står kvinnan som har det dåliga omdömet att köpa biljetter till en premiär om två veckor, när jag står bakom och ska se filmen som börjar om tio minuter. I lugn och ro väljer hon bland platserna i salongen. Hon betalar sedan med kort, och det tar en evighet på kanske fyrtio sekunder innan hon får sina plåtar.

Sedan kommer de tre ungdomarna, trögtänkta ligister från landet, som ska se samma film som jag. Först när de kommer fram till kassan kommer de på att de ska ha hinkvis av snacks och amerikanskt läskeblask. De debatterar sakligt och ingående olika alternativa smaker och storlekar innan de bestämmer sig och betalar var för sig, vilket gör att det tar tre gånger så lång tid som om de betalat tillsammans.

Mina skäl att avsky var och en av personerna som står framför mig i kön är fullständigt begripliga och irrationella. Några av dem är gör mig illamående bara för att de hamnat framför mig i kön.

Kanske tycker någon att problemet snarare sitter i min skalle än hos de övriga besökarna eller ens i biografens logistiska system. Hursomhelst, i alla fall jag skulle må bättre om biografen hade en särskild kassa för dem som ska se filmer som börjar inom en halvtimme och som inte ska köpa något annat än biljetter.

Tintin blir säkert bra på film - men varför?

"Nu får dessa Tintin-nördar något att uppröras över" skriver Aftonbladet när tidningen avslöjar att Tintin ska blir film på nytt. Jag är en stolt sådan nörd, även om jag inte varit en aktiv utövare de senaste åren. Men jag kan mina album någorlunda och var själaglad i en hel vecka häromåret när jag om över "Enhörningens hemlighet" i Bonniers utgåva från 1961. Det var då Tintin sågs som barnserier och därmed måste torrläggas. Följaktligen dricker kapten Haddock "kalasmust", något som Milou blir alldeles snurrig av när han smakar. När Tintin ska få stopp på den dyngrake sjöbjörnens pimplande säger han i originalversionen "Det räcker, kapten! Det räcker!" Här får det för tydlighetens skull bli "Tänk på er mage, kapten!". Noteras kan att man inte hymlar om att piraterna för trehundra år sedan hinkade rom. Men när våra hjältar i nästa album, "Rackham den rödes skatt", hittar flaskor på havets botten innehåller de "äkta jamaicansk piratolja". Men den attackerande hajen blir lika packad av det, vilket räddar Tintins liv.

Nu ska alltså filmregins superhjältar, Steven Spielberg och Peter Jackson, göra spelfilm av Tintin. Det blir säkert spännande och actionfyllda rullar som sörplar in massor av miljoner. Det lyckades man väl inte riktigt med i de förra försöken att göra Tintin till spelfilm. Visserligen står det "Biosuccén äntligen tillbaka" på dvd-omslagen till de franska filmerna från sextiotalet. Men "Tintin och de blå apelsinerna" och "Tintin i piraternas våld" beskrivs bäst som Gunde Svan och Thomas Wassberg på villovägar bland sjörövare och araber.

Jag kommer säkert att se filmen när den kommer. Men de verkliga konstverken, det unika och banbrytande var de serier Hergé gjorde mellan 1929 och 1976. Ännu en spelfilm kan bara - liksom de tidigare filmerna, både spelade och tecknade - tunna ut intrycket av dessa verk. På samma sätt som Hollywood och dess gelikar gjort med Nalle Puh, Mumintrollet och Pippi Långstrump.

Kunde de inte låta Tintin vila i frid och låta filmen handla om Indiana Jones i stället?

Fotboll - livet i koncentrat

Jag älskar att se fotboll på dansk TV. Det är "fremdragende aflevering" och "glimrende hovedstød". Minnen från en svunnen tid, då det inte fanns några svenska reklamkanaler som skämde bort oss med långt mer än veckobehovet av europeiska toppmatcher. Då fick vi ta det vi fick, och det fick vi ofta av Danmarks Radio.

Det är Kristi himmelsfärdsafton, en klassist kalaskväll i mitt förra liv, tidningsvärlden. Men nu gäller barn och beredskap, och kvällen firas i soffan med Uefacupfinalen och en Hoegaarden ur kylskåpet. 50.000 spanjorer hade rest till ett regnigt stadion i Skottland för att lyfta sitt lag till Europas näst finaste titel. I runda slängar 25.000 blåvita Espanyol-tröjor, lika många halsdukar samt en blandad kompott av fantasifulla huvudbonader i samma färger. Och lika många röda Sevilla-prylar. Det blir klirr i kassan för en eller ett par fotbollsskräddare.

Matchen innehöll allt. En halvlek med glimrande teknisk fotboll, en annan med riv, slit, släng och kamp. En knapp näve mål av blandad kvalitet, dussintals glimrande prestationer och en och annan tavla, ett rött kort, gränslös glädje och grånande gentlemen gråtande i det strilande regnet. Ovanpå detta ett klassiskt straffavgörande med en klockren målvaktshjälte. Ingen regissör kan skapa bättre dramatik. Det var en estetisk, engagerande upplevelse.

Den förra fotbollsupplevelsen var mer av känslonatur. Även då med en fantom mellan stolparna som huvudperson. I slutskedet av matchen mellan Helsingborg och Malmö vred en iskall järnhand om mina inälvor. Gammel-Henke och hans kumpaner försökte skjuta de himmelsblå hjältarna i sank. Men som siste man på skansen stod Jonas Sandqvist och flaxade bort alla attacker. Vilken kille!

Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden Mike Ditka spydde sin galla över "soccer": "Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?"

Han har inte fattat nånting.

Inget är som första gången

Det finns två sorters människor: bloggare och läsare. Om man läser en del bloggar - och inte minst de kommentarer som bihänger dem - så kan man få intrycket att det bara finns en sorts människor; bloggare kommenterar varann.

Jag tror vi har uppnått läget då varje människa är en bloggare. Det har blivit det primära medlet för kommunikation i världen. Vida överlägset det talade ordet: Avståndet spelar ingen roll. Man kan - trots Arne Ankas principer - tänka först och tala sedan.
Om några hundra generationer kommer människans talorgan att vara borta, i stället har vi ungefär 60 fingrar, en för varje tangent på tangentbordet. Att skriva ett blogginlägg tar en bråkdel av den tid det skulle ta att säga det.

Sen kommer vi säkert på en lösning på det där med tänkandet under resans gång. Eller så rationaliserar vi bort det. Det kanske är överreklamerat.

Jag har faktiskt bloggat förut. Det var på hösten 2001. Jag hade ingen aning om vad en blogg var, och ingen annan i min bekantskapskrets heller, för den delen. Men en blogg var det, om än under mindre angenäma omständigheter. Och läsare hade jag, det blev jag varse när jag senare pratade med min omgivning.

Nu kanske det är dags för en fortsättning. Jag vet inte om jag blir flitig, intressant, läst eller uppskattad. Men skutan är satt i rullning.