Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Må bra med musikalisk mångfald

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Hej då till en frispråkig favorit

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.

Lysande final på levande festival

Den totala förvirring som rådde kring Billy Pauls olika framträdanden i Malmö i går slutade i total insikt: Den 74-årige gubben från Philadelphia har det fortfarande i sig. Tillsammans med Malmös unga soulgarde rev han vid halvtretiden i natt av fyra låtar i den gamla frikyrkan Babel. Det blev repris på de två han sjungit på Stortorget tidigare under kvällen, tillsammans med samma band plus Malmö Symfoniorkester, ”Am I black enough for you” och naturligtvis ”Me and Mrs Jones”. På Babel fyllde han sedan på med den oväntade ”Don’t think twice it’s alright” av Bob Dylan och slutligen – den jag inte visste om jag ville höra honom riskera – ”Your Song”. Billy Paul gjorde tillsammans med det tajta bandet en lysande version av Elton Johns låt, som den gode Billy redan gjort världens bästa inspelning av.

Klubbspelningen på Babel var visserligen inte en del av Malmöfestivalen, men jag tror inte den blivit av om inte festivalens avslutningskonsert på Stortorget varit en hyllning till The Sound of Philadelphia. Symfoniorkester med Anders Eljas, soulband, Pauline, Tingsek, Anna Maria Espinosa, Christian Waltz, Mats Nileskär och som rosen på tårtan denne farbror Billy.

Det har blivit några musikrundor på festivalen de senaste dagarna. Gang of Four har efter trettio år fortfarande kvar en punkig agressivitet, och sångaren Jon King höll takten genom två låtar genom att mosa en mikrovågsung med ett basebollträ. Troligen var varken trummisen eller basisten födda när jag hörde Gang of Four första gången, och det var främst King och gitarristen Andy Gill som stod i rampljuset. Men ungdomarna verkade funka bra tillsammans med farbröderna, och man är väl så gammal som man känner sig.

I söndags hann jag med både de svängiga zigenargubbarna Fanfare Ciocarlia och Bob Hund. Det är kul med dessa musikaliska kontraster som man kan uppleva på Malmöfestivalen. Först ett rumänskt tjosankalas med en riktigt fläskig blåsorkester med fyra tubor i botten. Sedan cykla genom stan för att uppleva när Thomas Öberg lindar Stortorget runt sitt finger. Han skojar och flirtar, han studsar och tramsar, och så sjunger han på ärlig nordvästskånska till detta osannolika band med sin bakvänt rättvända musik. Bob Hund är en diamant i den svenska rockringen.

Så jag säger det igen. Heja heja heja Malmöfestivalen. Där finns något för var och en, inget för alla. Dansband och langos, teater och karuseller, punkrock och polsk korv (jättegod!). Låt festivalen leva för evigt. Skönt att den är slut.

Staden och Soha bjöd på musikkalas

Ingen som var med och lyssnade på Soha i Pildammsparken i kväll kan väl ha varit missnöjd med hur Malmö stad använder våra skattepengar. Jag är faktiskt väldigt stolt över att vara Malmöbo när jag kan gå till parken och – tillsammans med en underbart brokig skara medmalmöiter – njuta av en artist som denna mångsidiga och härliga fransk-algeriska. Jag kan knappt komma på en ålder, hudfärg, klädstil eller annan mänsklig variation som inte gick att hitta i publiken.
Visst, inledningsvis skymtades en aning av Malmös avadå-attityd, och någon skulle kanske varnat det färgstarka Soha för att försöka få publiken att vifta med armarna redan till andra låten. Ganska få hade nog som Klarabella och jag lyssnat på Soha tidigare, men mot slutet av konserten hade så gott som alla kommit på fötter, svängde loss och sjöng med på språk som väldigt få av oss förstod.
På torsdag avslutas årets Sommarscen med norska Katzenjammer. Sedan är det dags för Malmöfestivalen, med Gang of Four, Stefan Sundström, Miss Li, Maria KcKee & Esther Rose Parks, Fanfare Ciocarlia, Bob Hund, Soundtrack of Our Lives, Thåström, Lady Sovereign och massor massor mer.
Festivalen kan vara en plåga med skit, krämare och oljud för oss som lever mitt i smeten. Men kultur- och musikfesten hyllar och stärker den positiva mångfald som är Malmös signum.

Några fler bilder från Sohas konsert finns på Flickr

Musikvecka späckad med gammalt och nytt

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

Renoveringar håller mig vaken

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Briljant och rolig musik med enkla medel

Vad sägs om Fly me to the moon, ledmotivet till Love story, Killing me softly, Hotel California och I will survive? Inte precis min stil, kanske du svarar. Och när jag sedan fyller på med "...samtidigt" tänker du "Vilken jävla röra. Bengavoice är slut som artist".

Nåja, det har jag varit ganska länge. Men det är inte The Ukulele Orchestra of Great Britain. Kolla bara:



Jag fick tipset om den briljant musikaliska och brokigt roliga orkestern vid det besök i huvudstaden som jag nu är på väg hem från. Jag far genom ett blomstrande Sydsverige badande i solsken och ser och hör allt jag kan hitta med gänget på Youtube. Jag skrattar och får ståpäls om vartannat.

Om du inte kände till dem förut är de värda att kolla in.

Träffade Bob i går. Han hälsade.

Bob Dylan respekterade inte Earth Hour. Han hade många lampor tända trots att släckkalaset hann både börja och sluta under hans konsert i Malmö Arena. Fast han hade kanske dragit ner på ljuset lite, för det var ganska svårt att få någon skärpa i kameran.

Både Bob och jag har blivit 20 år äldre sedan vi sågs senast. Åren har gjort honom gott, i alla fall om jag dömer efter kvaliteten på framträdandena. Vad tiden gjort med mig får Bob bedöma.

Bob Dylans eviga turné är en välsmord och lyxförpackad underhållningsprodukt. Publiken får åtminstone vad den önskar sig. Jag tror inte att någon lämnade Malmö Arena besviken i går kväll – förutom kanske någon som inte fick tag på biljett.

För många år sedan var Bob Dylan en kontroversiell förnyare, en som bröt ny mark inom musik och lyrik. Han har förvaltat och utvecklat sitt konstnärsskap så att han nu är en institution som representerar det gamla och beprövade, som vänder sig till den äldre generationen. Som en representant för dessa åldringar kunde jag inte annat att betrakta lördagen som en riktig trivselafton.

Det blev några bilder till. De ligger på min Flickr-sida.

Pippi på läktaren i Madrid?

Jag har tidigare fått hjälp av min trogna läsekrets med till höres malplacerad musik som strömmat ur min TV-burk. När jag i kväll slöglodde på Madridderbyt mellan Real och Atletico hörde jag på nytt något som väckte min undran.
Från läktaren hördes stundtals melodin "Här kommer Pippi Långstrump". Visserligen inte med den texten, men melodin gick inte att ta fel på. Tydligen är det Atleticos fans som har den i sin repertoar, men man kan undra hur den kommit dit.
Den tråkiga lösningen är att filmerna och TV-serien varit lika internationellt poppis som Pippi Långstrump-böckerna, och att den trallvänliga melodin hamnat på de spanska läktarna den vägen. Den mer braskande varianten är att melodin är någon spansk folksång, och att Jan Johansson helt enkelt snodde den. Fast så kul är det nog inte.

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

Trissad av triss i triss

Veckans fototriss är något av en metatriss. Temat är nämligen just "triss". Ett alldeles förträffligt val av tema, och jag hittade snabbt två säkra kort. Sedan behövde jag inte leta länge för att dra fram en joker som kompletterar min hand.

Först jokern, som är en dam. Den bedårande multiartisten Gunhild Carling bildar sin alldeles egna trumpettrio.

Vi stannar kvar på temat musik. För visst kan man höra doakören som bor i trädet i allén vid Tullesbo? Bilden är tagen förra lördagen...

...samma dag som vi stannade till vid Dalby stenbrott och möttes av ett trolskt dis över det isbelagda brottet. Det verkar som en kuliss bakom de tre stenarna.

Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.

Skrämmande okunskap i maktens Mecka

Är det slutet för världen som vi känner den? USA:s representanthus har beslutat att införa socialism, verkar vissa röster på den bortre sidan av Atlanten säga.

Men man kan undra om dessa amerikanska toppolitiker, som tagit sig genom världens tuffaste demokratiska system till en av världens mäktigaste politiska församlingar, egentligen har koll på vad de pratar om. TV4-nyheterna hade ett par minuters inslag från debatten, och under den tiden hann jag höra två upprörande tavlor (eller kanske inte?) angående verkliga viktigheter.

En talare säger: "Det finns en låt som heter 'The Day the Music Died'..." Ja, det gör det, om jag kollar i iTunes Store. Till och med tre, med storheterna Crossfade, Paul Kerschen och Give Up the Ghost. Men hon avser säkert "American Pie", där Don McLean sjunger just den raden.

Sedan står någon annan i denna grädda av kunskap och visdom och häver ur sig "Mick Jagger sa 'Sometimes you don't get what you want'..." Jaja, det har han säkert sagt. Men kanske det ligger närmare till hands att referera till låten "You can't always get what you want"?

Vad säger man? Världsklass!

Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

Damer som förgyller min sommar

Det kan bli hur det vill med vädret denna sommar. Den kan inte bli dålig, inte när den kommer att lysas upp av både Erykah Badu och Mavis Staples. Dessutom vet jag att Emmylou Harris väntar till hösten.

Det blir underbara återseenden. Den fenomenala R&B-primadonnan Erykah Badu sjunger på Falconerteatern i Köpenhamn, där jag såg och hörde henne 2005. Soullegenden Mavis Staples – jag började gräva efter Staple Singers-skivor i LP-backarna redan på 70-talet – kommer precis som förra sommaren till KB här i Malmö.

När sedan sommaren tagit slut får en annan gammal kärlek från Amerika sätta färg på hösten. I september kommer min mångsidiga countryfavorit Emmylou Harris till Köpenhamn. Även henne har jag goda erfarenheter av tidigare, då vi sågs i Malmö för några år sedan.

Nu fattas bara att Sverige vinner fotbolls-EM, och klasar av blågula guld i OS. Vem behöver egentligen väder en sommar som denna?

Glad att bli upplyst av radioaktivitet

"Kung för en natt" heter arrangemanget som hade premiär på Inkonst i Malmö i går, lördag. Det var radiofest med eterextremer som P1:s Filosofiska rummet och Malmö Radiohus unga succésatsning Din gata.

Jag blev väl inte helt smärtfritt påmind om att jag mer tillhör målgruppen för det förra programmet än den senare kanalen. Efter en ganska lugn och väldigt spännande inledning med inspelning av ett Filosofiskt rum, ett briljant framträdande av Emil Jensen och en klämmig stund med Majken Tajken sjönk medelåldern på publiken långt under den medelålder jag befinner mig i, och jag valde att låta ungdomarna festa i fred.

Innan jag blev för gammal hann jag i alla fall med att träffa några vänner som jag alltför sällan pratar med (och några som jag träffar precis lagom ofta). Jensen hade jag hört talas om, Majken var för mig okända, men båda var bekantskaper som gav mersmak.

I den filosofiska diskussionen om musik som inledde kvällen deltog bland andra nämnde Emil och fritänkaren Ladislaus Horatius, som talade om "musica humana", ungefär "musiken i allting". Han verkade visserligen ibland vara i otakt med den övriga samtalsensemblen, men jag kan inte låta bli att gilla en snubbe som kan såga zebralagen – alltså att bilar ska stanna för gående vid övergångsställen – för att den förstör musiken i gatubilden.

Ska det va ska så ska det va Skatalites

Fyra blåsande gubbar i blandad ålder mixar unisona slagdängor av Beatles med gamla filmlåtar till ett stadigt och variationslöst men dansant komp av klaviatur, gitarr, bas och trummor.

Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.

Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".

Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.

Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.

Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.

Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.