Viktigare att delta i diskussionen än att vinna quizen

När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.

Önskereprisen – plastdruvan blev ett russin

Den stora frågan som nationen ställer sig i helgen: Varför åkte Carola ur Melodifestivalen?

Svar A: Nordmans häxmarsch, skriven med bronsyxa, var bättre än Carolas och vadhannuheters U2-inspirerade tjockpop.

Svar B: Schlagerdrottningen detroniserades genom en kupp av svenska folket, som är trött på kvinnan vars röst styrt nationen i ett kvarts sekel.

Svar A är givetvis fel. Nordmans låt var inte ens "mindre dålig" än Carolas. Dess blotta existens är – som så mycket i Nordmans karriär – bara förklarlig om man betraktar det som ett skämt i samma anda som Doctor Bombay.

Nej, Johnsson och Häggkvists exit i festivalen har säkert med Carola att göra. Att kalla folkets vilja i denna demokratins högborg en "kupp" håller inte. Kanske ett folkligt uppror, möjligen en revolution.

Måhända har folket tröttnat på Carola, men jag tror hon blev bortröstad av ett annat skäl. Att se ett ansikte som under decennier har fixerats i ett fromt leende slå om till oförfalskad bestörtning och chockartad besvikelse är obetalbart. När Carolas inplastade vindruva vid det förra nederlaget förvandlades till ett lika inplastat russin gav det mersmak. Folket fick som alltid vad det ville, en favorit i repris.