Om ändå Amors pilar träffade lika bra som mina

Vi behövde två bullseye för att vinna, Jerka och jag. Jag hade tre lånade pilar i handen. Följde rutinen: Titta ner i golvet på ingenting. Andas ut. Slappna av. Lyft blicken mot målet. Fokusera. Inget annat finns. Sikta. Sänk handen och slappna av igen. Lyft handen och sikta på det enda som finns. Mjuk rörelse. Släpp.

KABOOM! Dubbel bulle och två onödiga pilar i handen. Tack för god match.

Visst är jag glad för att Sverige tog sista chansen och fixade en plats i EM och gjorde den kommande sommaren extra spännande. Men det bleknar ändå när jag någon timme senare är i zonen vid darttavlan. Kraften är med mig. Herre på täppan. Skåne och Gotland sopar tavlan med Brittiska imperiet.

Skrytsamt? Ja. Ödmjukt? Nix. Det är en kick för stunden som gör mig glad och viktig. Jag blir föremål för med- och motståndarnas mer eller mindre motvilliga beundran.

Men segern – och de ytterligare två under kvällen – hamnar inte i något register. Jag kan inte skriva in dem i mitt CV. De får inte flickorna att flockas runt mig. De höjer inte min lön och hamnar inte i tidningen. Men de får mig att må bra just nu. Jag beskriver detaljerna för mina gäspande kompisar och jag njuter av stunden.

Det är inte varje dag man är i zonen. Man måste ta vara på de tillfällen i livet då kraften är med en. Det är viktigt att trivas här och nu. Sen tycker jag att fler tjejer borde inse hur värdefullt det är att en man är bra på att kasta pil.