Klabbe har tuffaste matchen framför sig

Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.

Tisdag 9 oktober - favorit i repris

Det tog sex år för veckodagarna att komma ikapp datumen igen. Förra gången det var tisdagen den 9 oktober, 2001, bloggade jag på annat håll.

Jag erbjuder dig här en favorit i repris. Scenen är ett enskilt rum på hematologiavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund.

* * *

Tisdag 9 oktober
Ett dygn i buren:
01.14: Pumpen på tamburmajoren meddelar gällt att smörjoljan i flaskan är slut, och jag signalerar till Syster Natta, som tittar in och kopplar bort mig. Jag stänger samtidigt av TV:n, som jag somnat från, samt besöker hemlighuset. Somnar sedan gott igen.
03.21: Gör visit på herrarnas.
05.11: Tar en lov in på avträdet.
06.03: Syster Arla tömmer mig på ett antal liter blod som tas ur förborrade hål i bröstkorgen försedda med kranar.
06.17: Syster Temp kommer in och konstaterar 35,8 samt 126/74 och 68. Passar samtidigt på att slinka inom Trisseboda. Därefter åter mellan lakanen. De är dock så pass tilltrasslade vid det här laget att sängen blivit obekväm. Uthärdar dock till
07.45: Tar en rask cykeltur i tio minuter. Treans växel, konstant 40 km i timmen. Fuskar bara lite.
08.03: Ber Syster Macka om frukost, men först sedan jag duschat. För att jag ska kunna göra det måste min dusch först prepareras av en syster. Jag har ännu inte lyckats lista ut vad de egentligen gör därinne innan jag tvagar mig. Jag vet att där finns en burk med något som liknar diskmedel fast mer lättflytande. Där brukar duschhandtaget stå innan preparationen, men efter sitter det i sin hållare. Jag tror de duschar duschen så jag inte blir smutsig när jag tvättar mig. Det får jag inte göra själv, för då kan jag bli smutsig.
08.06: Jag duschar enligt instruktionen och smörjer in min lekamen med illaluktande krämer, men tar först tillfället i akt att unna mig en vilostund på vita stolen.
08.17: Kliver ur duschrummet till ett framdukat morgonmål bestående av två skivor franskbröd med ost och gurka respektive skinka och tomat. Till det en kopp påste och ett glas apelsinjuice.
08.59: Syster Daga kommer för att koppla in en ny flaska smörjmedel, men tvingas återkomma då jag är på toaletten. Borstar bland annat tänderna.
09.11: Nämnda påhäng genomförs.
10.44: Mellanlandar i sidorummet.
11.34: Lunch serveras, köttgryta med rotfrukter. Valfri dryck, jag väljer lingondricka.
14.19: Doktor Rond sveper in med Syster Tyster som pärmbärare. Allt går som planerat, alla kurvor pekar nedåt.
14.37: Vill du ha kaffe? Undrar Syster Fika glatt. Nej tack, men lite te passar mig bättre. Och så en veteskiva och lite sockerkaka. Sen måste jag lätta på trycket.
16.43: Kvällsmat kallas det på medicinskt fackspråk. I resten av världen kan man inte äta kvällsmat förrän det blivit kväll. Bondomelett. Shaken, not stirred.
18.28: Läckra snittar med diverse smågott på, till en kopp te eller kaffe erbjuds när fikavagnen gör sin rond. Jag avböjer snittarna, har fortfarande inte tuggat färdigt den sista skinkbiten i omeletten. En kopp te vore dock inte dumt. Ställ den på bordet, jag tar den när jag tvättat händerna.
19.55: Ursäkta mig, min mage är lite körig.
20.53: Tamburmajoren rullas fram och Syster Hurtig förser mig med kvällens omgång smörj strax innan hon går hem för dagen.
22.19: Testar spolfunktionen och kör sen tandborstning samt sköljning och gurgling med olika räligheter inför natten.
22.36: Kryper till kojs.

Det är ett standarddygn i isoleringscellen. Övrig tid fylls av datorpillrande, sömn, läsning, korsordslösande, telefonprat, musiklyssnande, TV-tittande samt sittande görande ingenting.
Just den här dagen utvecklades emellertid kontakten med Bengt G, den barmhärtige civilisten. Efter att han mailbombat mig med kombinerat lumparminnen och vetenskapliga fakta om min sjukdom och dess botemedel ringde han på kvällen. Jag tror skrattandet under det timslånga samtalet satte fart på slemhinneavlossningen som jag utan tillförsikt väntat på.
Dessförinnan hann min hittillsvarande välgörare, storebror Anders, titta in och se hur det stod till med hans stamceller. De mådde bra, tyckte han.

* * *

Jag har egentligen inte läst min blogg - då visste jag inte att jag bloggade - från den tiden sedan dess. Jag grävde fram den på jobbdatorn häromdagen och har med synnerligen blandade känslor läst delar av den.
Helt oblandad är emellertid min glädje över att brorsans stamceller fortfarande mår alldeles utmärkt.