Engqvist säkrar sista karrlärsteget

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.