Tekniktalibanerna tar mina fina ord

Jag har redan gnällt om tekniktalibanernas expansionistiska språkbruk. De har drivit min nuvarande yrkesgrupp på flykten från begreppet "information" genom att kalla sin otillgängliga verksamhet "informationsteknik". Vi har tagit flykten till begreppet "kommunikation", vilket i sig är tveksamt när man jobbar i en firma som bland annat ägnar sig åt trafik med bussar och tåg.

Men teknikfascisterna kan såklart inte finna sig i detta, utan måste ytterligare vidga sitt livsrum. De ska såklart dra ner även ordet "kommunikation" i sitt ogenomträngliga terminologiträsk. Nu pratas det om "informations- och kommunikationsteknik", IKT, som beskrivs som beskrivs som "den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor". Var det inte innebörden av IT från början?

Mitt problem? Kommunikatörens, eller informatörens, första regel är att anpassa innehållet i sitt budskap till målgruppen. Tekniktokarnas lära är att målgruppen ska anpassa sig till innehållet. Om du inte begriper får du se till att lära dig. Hur många gånger har man inte suttit framför datorn eller lyssnat på en tekniknisse och varit helt lost bland alla datatermer, forkortningar och invecklade beskrivningar?
Först informatör, sedan kommunikatör... Vad ska man kalla sig om man vill beskriva händelser och sammanhang på ett tydligt och tillgängligt sätt? Journalist?

För att såga av den dysterkvist jag sitter på, kolla vad som händer när varken tekniker eller kommunikatörer tänker färdigt.

Varför ska teknik vara så himla krångligt?

Internet är en välsignelse - när det fungerar. Men jag fattar inte varför man måste vara dataingenjör för att få de tekniska prylarna att fungera.

Det trådlösa nätverket dog häromdagen. Jag mindes med fasa den skärseld jag gick genom när jag försökte installera det för några år sedan. Det slutade med att jag fick bjuda hem min begåvade brorsa. Även han var nära vansinnets gräns, men efter ett antal timmars fixande och ett halvdussin samtal till supporten lyckades han få det att fungera.

Därför bestämde jag mig för att vända mig till användarnas vän, enkelhetens fanbärare: Apple.

Med löften från säljaren att det var en enkel biff kopplade jag in min Airport i nätverksuttaget, slängde i startskivan och väntade på att allt skulle funka. Fem timmar senare har jag fått igång nätet. Däremellan fanns virvelstorm av TCP/IP, Ethernet, primalskrik, IP-adresser, DNS, svordomar, nätmasker, vredesmodiga promenader, hungriga barn, gateways, LAN och hans moster.

Vad jag slutligen gjorde för att få igång skiten vet jag inte. Barnens maskiner har jag ännu inte lyckats koppla upp. Men de är kloka nog att inte klaga.

Detta stärker min tes om datorfolkets brister. De tar för givet att alla har avancerade kunskaper om datorn och dess terminologi. De hasplar ur sig obegripliga bokstavskombinationer som om de talade om vädret. Genom att kalla sin vetenskap för informationsteknik drar de det goda och hedervärda begreppet "information" i smutsen. De har till och med lyckats driva mitt skrå på flykten från sitt eget namn. Vi som tidigare kallade oss "informatör" har nu tagit vår tillflykt till det ännu obesudlade "kommunikatör".