Först går det ner, sen går det upp

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

Från Saltkråkan till racing och fotboll

När kvällskylan tvingar mig in i stugan låter jag TV:n stå på i bakgrunden. SVT 1 visar den gamla racingfilmen "Le Mans" från 1971 med Steve McQueen. Väldigt mycket motorvrål, experimentella bildvinklar och närbilder på tidstypiska detaljer. Men i brist på annat låter jag den rulla.

Plötsligt ser jag att Malin på Saltkråkan till slut dumpade den där tvålfagre Peter och gifte sig med en tysk racerförare. Den allvetande Internet Movie Database ger mig rätt, rollen som Anna Ritter spelas av Louise Edlind. Hon heter nu även Friberg och satt en vända i riksdagen för folkpartiet häromåret. Jag trodde hon helt avstått från en internationell filmkarriär. Tydligen blev det en rulle, och när man ser resultatet kan jag förstå varför det inte blev fler. Okej, jag var ingen uppmärksam tittare, men ändå...

Det påminner mig om mitt möte med hennes älskade lillebror Pelle. Stephen Lindholm lät sin skådespelarkarriär stanna vid rollen som Pelle på Saltkråkan. Han blev sedan journalist och fackligt aktiv i Journalistförbundet.

Vid förbundets kongress 1989, närmare bestämt den 14 juni, hade jag någon timmes lucka i programmet medan de flesta övriga ledamöterna hade olika gruppmöten. Jag lyckades hitta en TV och tittade på fotbollslandskampen mellan Danmark och Sverige. Så fort Stephen fick en paus i sitt möte kom han ut, såg mig framför TV:n, och frågade hur det gick i matchen.

Hur trovärdig är en journalist när inte ens hans kollegor i fackförbundets högsta beslutande organ vägrar lita på vad han säger? Den gode Stephen hann säga både "Lägg av", "Sluta skoja" och "Men alltså vad blev det egentligen?" innan han motvilligt förstod att jag talade sanning: Danmark vann med 6–0.

P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.