Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".

Tavlan blev slutet för rishögen

När jag kom fram till stugan på lördagkvällen hade grannens hästgäst parkerat på min infart. Jag fick försöka backa in på den igenväxta vägen mot den raserade carporten. Det slutade med att min fina miljöbil blev hängande på en stor sten som doldes i det rikliga gräset i vägkanten.

När jag sedan kom in i huset insåg jag att jag tagit med digialbox, kort och kabel. Men jag hade glömt fjärrkontrollen, vilket gjorde stugan helt TV-fri sedan digitalreformen. Men jag fick läsa lite och somnade tidigt, så det var väl okej.

På den fantastiska söndagmorgonen gick det inte att undvika en löprunda, och sedan började jag klippa gräs. Det var torrt och soligt, så jag vågade inte tända på den rejäla hög av grenar, ris och gräs som låg på ängen. Jag valde det slitna och sönderrostade oljefatet för att bränna det avklippta gräset.

Efter en stund grejade jag med annat och tappade kollen ett tag. När jag vände mig om hade elden spritt sig till rishögen som nu stod i ljusan låga. Jag slängde ihop några hinkar vatten och fick till slut ihop vattenslangen. Innan dess var väl brandfaran ganska överhängande, men efter en stund var det ganska skönt att bli av med skiten.

Bilen hjälpte grannen och hästgästen mig att knuffa loss. Ett litet skrapsår på buken läker säkert ganska snabbt.

När du klagat är du ännu mindre värd

Minns du att jag berättade om bilen jag köpt, den som varken hade dragkrok eller instruktionsbok?

Efter min förra rapport gick jag in på företagets hemsida och beskrev mitt missnöje med det obefintliga intresset för att ge mig det jag betalat för.

Det tog skruv. På flera sätt. Någon dag senare ringde säljartypen och lovade att de skulle montera min krok. Han påpekade också väldigt tydligt att det var onödigt av mig att skriva till företaget. Han klippte till med säljarens mirakelmedicin, ett martyriskt: "Om du är missnöjd med bilen kan du lämna tillbaka den".

Jag försökte förklara för honom det han redan visste, att jag inte var missnöjd med bilen, utan med att företaget inte håller vad de lovar. Han ville inte fatta, utan upprepade att jag kan få pengarna tillbaka.

Det var tydligt att jag gått över gränsen genom att klaga via webben. Jag var sedan tidigare lovad "kompensation" för att de missat dragkroken. I går lämnade jag in bilen för montering, och fick i stället en utlovad lånebil. Det visade sig var den mest miserabla skorv man kan tänka sig, försedd med bara några usla liter bensin i tanken. När jag skulle justera backspegeln fick jag spaken i handen.

Så mycket för den kompensationen. Nu har jag fått tillbaka min bil och vet inte om jag orkar vara en pina i röven för "hes debil grabb" längre. Min "kompensation" innebär nog mer obehag för mig än för dem.

När du betalat är du ingenting värd

Vi satt och tittade på den lilla elektriska pucken och tävlade om vem som kunde räkna ned till noll precis när den började blinka och pipa. "...tre, två, ett, NU!" Men den förblev tyst.

När vi väntat på maten i 20 minuter gick jag bort disken och frågade när våra Chicken Noodle skulle bli klara. De fyrafem personerna på andra sidan tittade frågande först på mig, sedan på varandra. Jag var hungrig och stressad efter ett par timmars konfliktfyllt sökande efter vinterkläder till två motvilliga tonåringar, så mitt redan sviktande humör brast: "Ni har helt enkelt glömt bort oss! Jag vill ha pengarna tillbaka!"

Chefen ömsom urskuldade sig, ömsom skällde på flickan som tagit emot vår beställning, samtidigt som han utan krångel öppnade kassan och räknade upp 207 kronor. Jag fick dem i näven och lämnade tillbaka pucken samtidigt som den bannade flickan kom springande med ett par snabbt ihopslängda portioner.

Jag vinkade bort maten och gick med bestämda steg därifrån, flankerad av två fortfarande hungriga ungdomar som tyckte jag var det pinsammaste som någonsin satt sin fot på Burlövs Center.

Det är bland det värsta jag vet: att bli bortglömd, ignorerad, nonchalerad.

Jag köpte en bil för någon vecka sedan. Sprillans ny, och jag hade ett önskemål utöver standardutförandet: Jag beställde montering av en dragkrok.

När jag hämtade bilen hade den förstås ingen dragkrok. Jag bråkade med säljaren, som lovade mig att den skulle monteras under den kommande veckan och att jag skulle få låna en bil medan det gjordes. Dessutom skulle jag få "kompensation". Vari denna bestod framgick ej.

När jag kom hem med den nya bilen upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon instruktionsbok i handskfacket, varpå jag ringde säljaren. "Den kommer med post från generalagenten. Du har den troligen i brevlådan redan i morgon".

Nu har mer än en vecka passerat. Ingen instruktionsbok. Jag ringde som överenskommet i början av förra veckan, och en kollega lovade att "min" säljare skulle ringa tillbaka om dragkroken dagen efter. Tror du jag har hört av honom?

De fjäskar och beter sig för att sälja sina varor, men när de väl fått mina pengar så är jag ingenting värd. Om inte jag tjatar och påminner om varan jag redan har betalat för är jag säker på att jag kommer att få den.

Kanske jag ska göra som på restaurangen, bråka och kräva pengarna tillbaka? Men jag vill ju ha min dragkrok...