Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.
Hoppeloppan Lexie och porträttet av Riddaren av Hadoque behöver kanske inga vidare kommentarer. Men den avslutande fixeringsbilden kanske behöver sin förklaring. Det är Turning Torso i Malmö, fotograferad genom en stor banderoll i tunt tyg som hänger på ett staket. På tygskynket står nånting om America's Cup-kvalet, som hölls i Malmö 2005. Det är då bilden är tagen. Jag tycker den är kul eftersom man kan välja att se Torson, staketet, den rödaktiga formen av texten eller gubben som är tryckt på banderollen. Vad tycker du?
Annandagens fredagsfärger är svart och vitt. Kombinationen är i sig den vanligaste symbolen för motsatser, samtidigt som de tillsammans är motsatsen till just "färg". Jag väljer denna gemenskapens tid en bild där svart och vitt är sammanflätade på mer än ett sätt. De små filurerna bor på Skansen, och verkade trivas alldeles utmärkt.
Kära vän, jag hoppas att du, liksom jag, fått del av julefriden. För min del känns det nästan som den inte går att komma undan. Det beror kanske på det inferno som jag lika regelbundet befinner mig i de sista dagarna före jul. Varje år bestämmer jag mig för att förbereda julen i god tid, och lika ofta kommer den som en överraskning framåt slutet av december.
Då spinner jag loss fullständigt och ska göra allt på en gång. Adventsljusstakarna, de som normala människor ställer fram tre veckor tidigare, åker fram. Det ska granas och sillas och skinkas och laxas och klappas och städas och fejas och det ena med det andras. Den hysteri jag då drabbas av bidrar säkert till att mina barn plötsligt lägger andra principer åt sidan och utan knot deltar i det gemensamma arbetet. "Stick iväg och köp klappar och en gran, pappa, så städar vi här hemma." Och när jag kommer hem efter min vansinnesfärd har de gjort det.
För att ännu bättre bädda för julefriden upptäcker jag såklart att mina nycklar är borta. Jag vänder upp och ner på kläderna, lägenheten och bilen men hittar bara ett hål i fickan på min jacka. Det blir till att, på gränsen till vansinne, köra inköpsrundan en gång till för att leta.
Efter fruktlösa besök hos Outleten vid Midhem och BK Flaggs julgranstomte kommer jag med slokande hopp till Coop Forums kundtjänst på Jägersro. När jag står där med min nummerlapp tänds mitt hopp. På hyllan bakom disken ligger en knippa som omges liksom av en strålande gloria. Jag studerar den noga för att inte säga fel när jag blir ombedd att beskriva den. Jag lyckas ganska bra, och den unge mannen lämnar med viss tvekan över mina kära och alldeles underbara nycklar till mig.
Det är då julefriden griper tag i mig. Nyckeläventyret har flyttat kvällens julfixande ett par timmar framåt, men vad gör det. Ska det vara uppesittarkväll så ska det, i morgon är det julafton och jag har redan fått den bästa klappen.
Att sedan julafton blir lugn och härlig med barn, bröder och familjer kommer som ett paket med tomten. Och juldagen börjar jag med att lämna det sovande huset och med kameran som sällskap gå en härlig morgontur längs Rönneå till Skälderviken. Bilderna från den är en fridfull julhälsning från mig. För några julkort blev ju aldrig skickade...
"Mina små juldetaljer 2008" var temat för veckans fototriss. Det är väl alla dessa små juldetaljer som gör det svårt att hinna med att fototrissa just denna vecka – särskilt när temat liksom diskvalificerar hela arkivet. Men jag tog kameran till sällskap när jag fixade julsillen – senap, ishavsrom och wasabi är årets smaker – och fokuserade på just de små detaljerna. Resultatet kan beskådas ovan (Tack, Hollis).
Och så vill jag passa på att önska alla en God Jul!
Guld och silver var veckans utmaning i Fredagsfärgen. Och vilken utmaning sen. Jag letade efter en guldgruva eller en silverskatt, men hittade bara någon halvtaskig önskebrunn. Det fick bli en bild med silverglänsande stuprör och gyllene Svenska Ord-etikett. Den kommer från en förhandsvisning av Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Det ska du titta på om du har vägarna förbi.
Alltså, när jag för första och antagligen enda gången får höra orden "beers on the house" på stampuben, då har jag den grå telefonen och en vit helg.
Jag har under mina beredskapsdagar drabbats – visserligen ganska lindrigt, men ändå – av mjältbrand. Men det har lugnat ner sig, och jag lämnar mina hungriga barn för att tillsammans med vännerna kämpa för gängets ära i årets stora quizfinal.
Min nykterhet kan i sammanhanget möjligen betraktas som doping. Men i så fall är jag inte den ende som fuskar. Quizmaster Bryan har lagt "The Uncut inquisition – The ultimate music and movie quiz book" i kopiatorn och börjar kvällen med att servera ett smörgåsbord av bokstäver som ska kopplas samman med olika popband. Om jag hade pluggat lite skulle jag fixat hela rasket. Men det hade jag inte. Något att lära av för framtiden.
Vad som sedan händer när ljuset mycket lägligt slocknar, just när vi är inne i den dramatiska rättningen, lär vi aldrig få veta. Plötsligt har i alla fall ett av lagen väldigt många fler poäng än alla andra. Nästan fler än alla andra tillsammans, känns det som.
Vad hände egentligen under minuterna innan Meghan fiskade fram sin röda cykellykta? Varför kunde hon inte hitta framlampan? Vad hände innan värmeljusen plockades fram ur pubens mörkaste gömmor? Innan Mon tog fram sin kläm-fast-på-glaset-läslampa och jag min lilla lyspinne för 98 spänn på Clas Ohlsson? Vad hände egentligen i mörkret?
Jag vet i alla fall vad som händer sedan. Inget ljus, ingen ström, ingen kassaapparat. Barmästaren tillkännager slutet på civilisationen ("ni som vill betala med kort får komma tillbaka en annan dag") och att den ekonomiska krisen är över ("free beer at the Pickwick").
Själv väntar jag på att i alla fall beställa en gratis Coca-Cola när jag blir avbruten av den förnedrande prisutdelningen. Det återstår bara att vandra från mörkret, ut i dunklet – med de benlösas glada firande ringande i öronen – och med cykeln mellan benen svansa hem till de sovande telningarna. Där har jag i alla fall två rätt.
"Naturligt runda former" är temat för veckans fototriss. Det låter tydligt och bra. Men när jag bläddrar i min kortlek funderar jag på vad "rund" egentligen innebär. Sfärisk? Svängd? Cirkelformad? Och vad är "naturligt"? Jag bestämmer mig för att testa och kanske tänja på gränserna. Jag börjar lugnt med att ställa naturens rondör mot teknikens fyrkantiga spetskompetens. Sedan naturligt runda former som inte kunnat ses utan människans härjningar. Och till slut ett psykedeliskt mönster som skapats av naturen under miljoner år.
Först nu, efter en hel del mjältbrandsbestyr, blir jag redo att ta mig an fredagsfärgen. Jag försöker kringgå min samling av bilder från matchen mellan Luxemburg och Kalmar FF, det är ju liksom inte det rödvita man vill flagga med. Så det blir en smutsig och djupfryst men särdeles rödvit livbåt som jag hittade en tidig vintermorgon vid Ringsjöstrand, inte långt från Hörby.
Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.
I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.
Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.
Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.
Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.
Om någon nu vill göra associationer mellan denna bild och något av mina senaste två inlägg är det vederbörandes eget val. Jag kommenterar inte denna bild alls, i likhet med alla andra som finns med på Utan Ord.
Siffror var påbudet inför veckans Fototriss. Jag är ju ingen siffernisse, så jag kände genast att det skulle bli svårt. Men när jag börjar gräva i Iphoto dyker ett flertal siffror upp. Jag fick än en gång möjlighet att välja ett tema i temat, och den här gången får det bli idrott och gruppkänsla. Uppifrån och ner är det Ängelholms elitserietjejer i volleyboll, Rörsjöstadens pojkar 93 i fotboll och Äli Baskets flickor 96.
När min familj för sex år sedan tog ett värdigt och känslosamt farväl av Farmor, min mor, i ett kapell i Ängelholm, insåg jag att det var första gången i mitt 42-åriga liv som jag såg en död människa. Något år senare passerade min buss platsen för en ruskig trafikolycka i Lund. Även denna gång var åsynen av en död person omskakande, om än på ett annat, mer skrämmande, sätt.
I dag avslutade min bokcirkel läsåret med en resa till Köpenhamn och utställningen "Bodies". Där fick jag uppleva döda människor ur ett helt annat perspektiv. Det var en väldig studie i den mänskliga anatomin, helt uppbyggd av människokroppar som preparerats på olika sätt. Vi gjorde en fascinerande tur bland flådda och blodlösa kroppar, uppfläkta för att visa oss hur kroppen är uppbyggd med skelett, muskler, organ, in i minsta detalj.
Vetskapen om att det var, eller hade varit, riktiga människor gjorde såklart upplevelsen av Bodies ännu starkare. Det har påståtts att kropparna tillhört kinesiska fångar som avrättats. När vi frågar personalen på utställningen får vi ett välrepeterat svar om att det är människor från Kina som donerat sina kroppar. Närmare bestämt? Ingen aning.
Vi var en ganska omskakad sextett som klev ut vid Rådhuspladsen och upptäckte att vi vandrat runt bland lårmuskler, kapillärer, revben, foster och mjältar i två och en halv timme.
Den uppfriskande och aptitstärkande promenaden – under min ganska förvirrande ledning – till Café Halvvejen var nog vad vi behövde. Otroligt nog lyckades vi denna lördag i julruschens upptakt få bästa bordet på denna pyttelilla och okända pärla bland Köpenhamns krogar. En jultallrik, ett par öl och en snaps senare jazzade vi därifrån. Utan att ha sagt särskilt många ord om ämnet för dagens möte, Etkar Kerets bok "Åtta procent av ingenting". Men det gjorde inte så mycket.
Veckans fredagsfärg är svart och gult. Elfsborg, Häcken, och nånting i Stockholmstrakten. Getingar och andra bisaker. Sol och mörker. Tiger. Leopard. Ost på kavring. Det blev Valborg i Pildammsparken. Det svarta är väl tveklöst, det gula kanske brandgult. Eller snarare gul brand?
Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.
