Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Glad att bli upplyst av radioaktivitet

"Kung för en natt" heter arrangemanget som hade premiär på Inkonst i Malmö i går, lördag. Det var radiofest med eterextremer som P1:s Filosofiska rummet och Malmö Radiohus unga succésatsning Din gata.

Jag blev väl inte helt smärtfritt påmind om att jag mer tillhör målgruppen för det förra programmet än den senare kanalen. Efter en ganska lugn och väldigt spännande inledning med inspelning av ett Filosofiskt rum, ett briljant framträdande av Emil Jensen och en klämmig stund med Majken Tajken sjönk medelåldern på publiken långt under den medelålder jag befinner mig i, och jag valde att låta ungdomarna festa i fred.

Innan jag blev för gammal hann jag i alla fall med att träffa några vänner som jag alltför sällan pratar med (och några som jag träffar precis lagom ofta). Jensen hade jag hört talas om, Majken var för mig okända, men båda var bekantskaper som gav mersmak.

I den filosofiska diskussionen om musik som inledde kvällen deltog bland andra nämnde Emil och fritänkaren Ladislaus Horatius, som talade om "musica humana", ungefär "musiken i allting". Han verkade visserligen ibland vara i otakt med den övriga samtalsensemblen, men jag kan inte låta bli att gilla en snubbe som kan såga zebralagen – alltså att bilar ska stanna för gående vid övergångsställen – för att den förstör musiken i gatubilden.