Once upon a time in the Väst

Det var nog 1984, en natt i februari. På Göteborg Film Festival var det svensk premiär för Sergio Leones "Once upon a time in the West", och det skedde i jättebiografen Draken vid Järntorget med start vid midnatt. Salongen var smockfull med filmnördar och jag var en av dem.
En kraftigt stympad version av filmen hade visserligen gått en vända på bio sådär femton år tidigare, då under namnet "Harmonica - en hämnare". Men den räknades liksom inte.

Den som möjligen har spanat in rubriken "Och att hålla kärt" här till höger har redan fattat; den natten blev en av mitt livs största filmupplevelser. Det blev också min första riktiga kontakt med Ennio Morricones musik – kärlek vid första öronkastet. Nu har polaren Ennio fått Polarpriset, inte en dag för tidigt.

Och visst har hans musik en av huvudrollerna i filmen. Karaktärerna åtföljs av sina respektive teman, och de är alla talande och magnifika. Som alltid leker Morricone med kontrasterna, från det ensamma munspelet eller mungigan till fullt flås med hela den fläskiga symfomiorkestern.

Men det geniala i denna film innefattar också det modiga användandet av tystnad och spänd väntan. I långa scener händer allting under ytan, spänningen byggs upp och utlöses i tuff dramatik – och inte minst i Ennio Morricones musik. Inledningsscenen är oslagbar. Kolla bara klippen. Vi går från början till slutet. Men det finns väldigt mycket mer att se däremellan.

Svårsmälta bananer med bitter bismak

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.

Brev från "Massa" – kan det bli bättre?

Det tog mig ganska många år att få iväg det där brevet till Hasse Alfredson. Det krävdes att en uppfriskande tjatig kusin satte lite eld i baken på mig. Men när jag väl kommit loss och fått brevet på lådan var den gode Hasse inte lika senfärdig; en vecka senare – närmare bestämt i dag – låg ett vänligt och tacksamt brev från allas vår Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, i min brevlåda. Jag säger bara det, Hasse: Det är jag som ska vara tacksam.

Min far, Ingvar, var klasskamrat med Hasse Alfredson. De tog studenten tillsammans på Nicolaiskolan i Helsingborg. Far, som dog när jag var fem, var med i en väldigt tidig Hasse Alfredson-uppsättning, "Columbus eller det förlorade ägget", som de satte upp på skolan. De båda gjorde också lumpen tillsammans, det måste ha varit på P2 i Hässleholm.

Jag har ett tummat och fläckigt manus till "Columbus" och ett gammalt klassfoto i en mapp med gamla bilder och minnen. Dessutom har jag ett brev som soldaten Ingvar skickade till sin syster och svåger, och det var framförallt det som jag trodde Hasse skulle vara intresserad av. Ynglingen som skulle bli min far berättar där en dråplig historia där "Massa" Alfredson, en pansarvagn, en bagarbil och ett hundratal wienerbröd har framträdande roller.

I dag kom alltså svaret från Hasse Alfredson. Han berättar att han minns både min far och "händelsen med brödbilen". Han fyller på med ytterligare fakta i målet, men skriver "sen är det inte mycket mer jag minns på grund av begynnande ålderdomshjärna". Han är att gratulera om den är begynnande vid 77 års ålder. En lumparkompis påminde mig för något år sedan om en dramatisk händelse vi var med om i början av 80-talet, men jag hade fullständigt glömt bort den. Och jag är 48.

Brevet från Hasse Alfredson var personligt och vänligt. Fattar ni hur stort det är att få ett sådant brev från en som jag tveklöst kan beskriva som en idol? Han förnyade svensk humor, han kan kombinera folklig festlighet med knivskarp satir med politisk udd. Hans figurer, revyer, filmer och böcker är kända och älskade av generationer av svenskar. Och han skriver att han är tacksam mot mig.

Så till dagens uppgift: På bilden ovan står min far Ingvar näst längst till vänster. Kan du hitta Hasse Alfredson?

Kreativ översättning: "Tanks"

Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.

Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".

Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.

Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.

Filmen som skulle ha stannat i skallen

Det började en kväll i mitten av 70-talet. Jag satt ensam hemma och slöglodde på sånt som visades på bästa sändningstid dåförtiden, en gammal svartvit film som ingen nånsin hört talas om, varken förr eller senare.

Men handlingen i den här rysaren fastnade i mitt minne. Jag mindes en magisk spegel som visade en ruskig händelse som den speglat en gång för längesen. En buktalares docka som levde sitt eget liv - och tog andras - fastnade också i mitt huvud. Och den finurligt fördömda ramhistorien där slutet blir början och början förebådar slutet. Men jag hade ingen aning om vad filmen hette och var den kom ifrån.

Under de följande åren beskrev jag ofta filmen för olika vänner när vi pratade om film, i hopp om att någon skulle känna igen den och veta mera. Men de eviga frågetecknen i mina vänners ansikten fick mig ibland att tro att jag drömt ihop hela storyn och att en halvtaskig hjärnskrynklare skulle kunna använda den till att ställa en skrämmande diagnos om min mentala hälsa.

I slutet av 80-talet, under en resa till London, köpte jag ett begagnat exemplar av Halliwell's Filmgoers Companion. Med skakig handstil står det på försättsbladet "To Michael. Best wishes. Don't ever change. From your Dear Friend June". Vad Michael inte skulle byta får vi nog aldrig veta. Hoppas det inte var kalsingar. Boken bytte han uppenbarligen, annars hade jag nog aldrig kunnat bläddra upp ordet "ventriliquist" och äntligen, efter kanske femton år, få visshet. Filmen finns, den gjordes 1945, innehåller flera episoder av olika regissörer (bland dem Charles Crichton, som 43 år senare skulle göra "A fish called Wanda") och heter "Dead of Night".

Steven Spielberg, Jon Landis och några till använde förresten 1983 konceptet med en ramhandling och inflätade rysarhistorier av olika filmskapare i "The Twilight Zone".

När jag nu fått ro i mitt sargade sinne satte jag mig ner och väntade tålmodigt på Internets ankomst.

En dag för några år sedan beställde jag filmen från Amazon.com. När jag regionsbefriat min dvd-spelare, bryggt en kanna te och satt mig tillrätta i soffan återupplevde jag sedan 103 av de minuter som satt starkast prägel på min ungdom.

Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag, som vägrar se skräckfilmer och som fortfarande förvånas över att jag vågade gå och se "När lammen tystnar", blev inte det minsta rädd. Jag blev knappt ens berörd, vilket gör mig illa berörd. Den film som fanns i mitt huvud var väldigt spännande, den skymtade bara fram som skrämmande fragment, bleka skuggor i mörkret.

Någon dag snart ska jag ge filmen en ny chans. Skadan är ju redan skedd, kanske kan en ny titt med lägre förväntningar ge mig en balanserad uppfattning om filmen. Men den hade mått bäst av att stanna i min skalle.

Kärleksfilm om vänskap behåller titeln

Jag hade väntat i ett kvarts sekel, och då kunde jag vänta en vecka till.
Det var 1983 som jag såg Ettore Scolas "Vi som älskade varann så mycket" och bestämde mig för att den var världens bästa film. Ingen rulle har under åren lyckats ändra den ståndpunkten.

När det i dag, en vecka efter att nyutgåvan på DVD landat i brevlådan, var dags att återse filmen var jag lite orolig. Hade jag under 25 år förädlat filmen i mitt minne till något den inte är? Jag var i förväg beredd att rubricera detta inlägg något i stil med "Jag som älskade den filmen så mycket". Så på sätt och vis var väl förväntningarna något balanserade...

Men nu kan jag konstatera att kärleken består. Det är en fantastisk historia om vänskap och kärlek mellan tre killar och en tjej under - ja, lika lång tid som min relation från filmen - 25 år. Separationen är också förenande; filmen skildrar de tillfällen då karaktärerna förenas under alla åren.

Och så handlar det om film. Federico Fellini, Marcello Mastroianni och Vittorio de Sica spelar sig själva. de Sicas "Cykeltjuven" spelar en viktig roll, och plötsligt befinner vi oss mitt i inspelningen av fontänscenen i Fellinis "Det ljuva livet".

Det är roligt, tänkvärt, skrämmande. Vadå vänskap, tänker jag, de grälar eller slåss ju hela tiden. Och så säger någon att vänskapen är det viktiga - kärleken är ett flyktigt som nöje bara de rika kan unna sig. Och så fattar jag lite mer av livet.

Man kan för övrigt inte låta bli att älska den hängivne, hetlevrade, egocentriske, påläste och fattige Nicola, vars dåliga samvete för att han lämnat frun och sonen fräter sönder honom. När replikerna sprutar ur honom och han på några sekunder först kan säga "Inget står över allt. Jag är emot vänskap. Det är antisocialt." och strax efter "Den intellektuelle är överlägsen på alla sätt, bortom allt annat!" Jag misstänker att jag missar något, eftersom dessa fyra översättningsrader täcker en medelstor fontän av ord på italienska. Jag får väl gå en språkkurs, så blir filmen om möjligt ännu bättre.

Viktiga frågor är svåra att prata om

Ta chanserna i livet. Var uppriktig mot din omgivning, håll inte inne med vad du känner. Lev nu, du vet inte vad som händer i morgon. Då kanske de saker du inte kommit dig för att säga inte längre går att säga - eller höra. Tankarna som väcks efter att ha sett "Fjärilen i glaskupan" är viktiga och påträngande, ibland svåra att hantera, men också att se bort ifrån.

Filmen handlar om den hyllade och framgångsrike modejournalisten som drabbas av slaganfall och förlorar all förmåga att röra sig, frånsett det ena ögonlocket. Med hjälp av det och en hängiven talterapeut och en tålmodig assistent blinkar han sedan ihop sin memoarbok.

Julian Schnabels film berättar Jean-Dominique Baubys historia på ett lågmält och poetiskt sätt, ofta med en befriande dos humor. Den ställer på ett intelligent sätt, utan att vara påträngande eller pretentiös, många frågor som vi alla behöver ställa oss.

Efter filmen slinker jag tillsammans med en god vän in på Bullen för en nattmössa. Och då dryftar vi såklart de stora frågorna i livet? Icke. Vi sätter oss ner och pratar jobb och jogg. Jag brukar behöva distans till en film, en bok eller vad jag nu upplevt innan jag kan diskutera och analysera. Men vem vet, i morgon kanske det är för sent...

Liten tavla stjälper ofta bra film

Jag har suttit och småsnyftat mig genom sista timmen av den fantasifulla Finding Neverland. Johnny Depps och Kate Winslets platoniska kärlekspar ger oss den nästan sanna bilden av hur berättelsen om Peter Pan kom till.

På slutet dör Winslets Mrs Davies. Hennes lillgamle son Peter undrar hur han ska kunna träffa henne i det magiska Landet Ingenstans, dit hon såklart farit. I en känslofylld parkbänksscen förklarar den genomfine J M Barrie ungefär "You just have to go there yourself". Den tolkar SVT:s översättare som "Du måste resa dit ensam".

Förväxlingen mellan de tidvisa synonymerna "själv" och "ensam" blir den här gången förödande. Den vänder ut och in på en nyckelreplik i den andäktiga slutscenen. Jag fattade visserligen poängen, men festen var förstörd.

Dåliga översättningar ser man en del av, särskilt om man tittar på de mer lättspydda kanalerna, som trean och femman. Men SVT brukar inte göra sådana missar.

Det finns dock felaktiga översättningar som på något sätt går i takt med filmens anda. Jag såg för nästan 30 år sedan Monty Pythons "Life of Brian" för första gången, på en biograf i Helsingborg. I inledningsscenen står det med stora bokstäver över duken "Saturday afternoon". Den svenska översättningen: "Fredag eftermiddag". Då började man ana vad som väntade.

Mitt sommarlov med det vilda gänget

Sitter och slöglor på Sam Peckinpahs "The wild bunch" från 1969. Hårda gubbar, tuffa tag, blodet skvätter och ond, bråd död.

Men så, när William Holden, Ernest Borgnine och det vilda gänget rider in i en mexikansk by sjunger byns invånare för sina gäster. Jag blir lite förvånad att de valt att sjunga Anita Hegerlands landsplåga "Mitt Sommarlov". De har visserligen översatt texten till spanska, men den går onekligen att känna igen. Kolla fem och arton in på klippet så hör du.

Anita, som senare både sjöng och fick barn med Mike Oldfield, plågade landet med sin version 1970, filmen kom 1969. Är det en alltför vågad gissning att den då nioåriga Anita hade någon filmintresserad person i sin omgivning? Jag har sökt med ljus och lykta på internätet, men inte hittat någon uppgift om vem som skrivit musiken - och inte texten heller, för den delen.

Jag tror att jag inte har fattat konstruktionen

"Jag tror jag har fattat konstruktionen" säger den underbart tröge pappan i Roy Anderssons Felixreklam. Men det har inte jag.

Som en plikttroget lättlurad konsument köpte jag ketchupen med den uppochnedvända etiketten. När jag skulle dra en röd lina på varmkorven fick begeppet "ketchupeffekt" en ny innebörd. Av "inget" blev inget, utan först kom allt. Splatt! - och korven, brödet och min hand var nedsprutade med ketchup.

Jag undrar om reklamen är anpassad till en innovativ produkt eller om det är tvärtom. Och det är inte första gången. Inte sällan försöker reklammakarna (ingen skugga över Roy Andersson, hans reklamfilmer har ett högre konstnärligt värde) kränga de mest meningslösa och krystade produkter med påkostade kampanjer.

Sådana är väl villkoren i det kapitalistiska system vi valt att leva i. Och frågan är vilket jag väljer: Ett socialistiskt samhälle för att slippa hänsynslöst krängande av idiotiska produkter eller ett kapitalistisk för att inte vara utan Roy Anderssons reklamfilmer.

Tintin blir säkert bra på film - men varför?

"Nu får dessa Tintin-nördar något att uppröras över" skriver Aftonbladet när tidningen avslöjar att Tintin ska blir film på nytt. Jag är en stolt sådan nörd, även om jag inte varit en aktiv utövare de senaste åren. Men jag kan mina album någorlunda och var själaglad i en hel vecka häromåret när jag om över "Enhörningens hemlighet" i Bonniers utgåva från 1961. Det var då Tintin sågs som barnserier och därmed måste torrläggas. Följaktligen dricker kapten Haddock "kalasmust", något som Milou blir alldeles snurrig av när han smakar. När Tintin ska få stopp på den dyngrake sjöbjörnens pimplande säger han i originalversionen "Det räcker, kapten! Det räcker!" Här får det för tydlighetens skull bli "Tänk på er mage, kapten!". Noteras kan att man inte hymlar om att piraterna för trehundra år sedan hinkade rom. Men när våra hjältar i nästa album, "Rackham den rödes skatt", hittar flaskor på havets botten innehåller de "äkta jamaicansk piratolja". Men den attackerande hajen blir lika packad av det, vilket räddar Tintins liv.

Nu ska alltså filmregins superhjältar, Steven Spielberg och Peter Jackson, göra spelfilm av Tintin. Det blir säkert spännande och actionfyllda rullar som sörplar in massor av miljoner. Det lyckades man väl inte riktigt med i de förra försöken att göra Tintin till spelfilm. Visserligen står det "Biosuccén äntligen tillbaka" på dvd-omslagen till de franska filmerna från sextiotalet. Men "Tintin och de blå apelsinerna" och "Tintin i piraternas våld" beskrivs bäst som Gunde Svan och Thomas Wassberg på villovägar bland sjörövare och araber.

Jag kommer säkert att se filmen när den kommer. Men de verkliga konstverken, det unika och banbrytande var de serier Hergé gjorde mellan 1929 och 1976. Ännu en spelfilm kan bara - liksom de tidigare filmerna, både spelade och tecknade - tunna ut intrycket av dessa verk. På samma sätt som Hollywood och dess gelikar gjort med Nalle Puh, Mumintrollet och Pippi Långstrump.

Kunde de inte låta Tintin vila i frid och låta filmen handla om Indiana Jones i stället?