Kreativ översättning: "Tanks"

Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.

Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".

Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.

En Fisk som heter duga

Det var som Bruce Springsteen i Scandinavium 1981. Jag fick plats bakom scenen. Skillnaden var att jag då lyckades byta till mig en plats på rätt sida huvudpersonen. Den här gången fick jag beskåda ändalykten på journalisten och författaren Robert Fisk i halvannan timme. Jag hann konstatera att han hade usel passform på brallorna och en obegriplig partiell Robin Hood-frisyr.

Men nu var det varken klädseln eller frissan som hade lockat horder av människor till Malmö Högskola för att lyssna på Fisk, som bor i Beirut sedan 32 år. Han har skrivit böcker om världens konflikter, både i Mellanöstern och på Balkan, och har inte mycket till övers för amerikansk utrikespolitik.

Det var väl lite Springsteen även över det att publiken bestod av redan frälsta som fick precis vad de väntade sig. Här var det en hängiven och vältalig föreläsare som på ett övertygande sätt blottade bristerna i de västliga makthavarnas sätt att hantera fundamentalism, terrorism och i synnerhet situationen i Irak. Han berättade om sina möten med Usama Bin Laden och tipsade västmakterna att läsa Lawrence av Arabien, något som skulle lära dem att hantera situationen i Irak på ett annat sätt.

Föreställningen visades, i äkta arenastil, direkt på storbildskärm. Inte i Fælledparken, men väl i lokalen intill Orkanens stora hörsal. Alla intresserade fick nämligen inte plats. Det var kanske i det andra rummet de satt, alla som ville höja sin röst till försvar för den amerikanska politiken, de som tycker att varje muslim är en tänkbar självmordsbombare, som klottrar "BRA USA" på elskåpen och som måste vara väldigt många, eftersom världens största demokratier agerar som de gör.

Robert Fisk skulle egentligen göra mer nytta med en annan publik. Hans resonemang om att förståelse för andra kulturer och kunskap om historien kanske skulle få någon i Pentagon eller i London nånstans eller i Arvfurstens palats att tänka ett varv till. Men det är klart, de har såklart läst hans böcker, kollat hans föreläsningar från lokalen intill, registrerat alla hans subversiva argument i ett register och bokfört honom som en provokatör och samhällsfara. För det måste han ju vara, med sådana åsikter.

Hippt munköl på amerikanska

Det finns ingen fyndigare dryck än öl. I Belgien, där kloster och munkar är bär de tyngsta traditionerna i bryggarbranschen, har det sedan länge funnits en hädisk motvikt. Delirium Tremens, Satan, De Verbooden Vrucht, Judas och Lucifer är några av de sådär 450 etiketter som man kan hitta på väggen i min toalett.

Den unga nationen USA har ju inte haft möjlighet att bygga upp egna traditioner, så de får låna från mer mogna kulturer. Jag medger gärna att de ofta gör det med den äran. Sedan får Horace Engdahl säga vad han vill...

Nåja, varför de nödvändigtvis skulle göra en egen version av The Office har jag aldrig förstått. Men det på ölfronten finns det många bryggerier som fått de gamla fördomarna om amerikanskt öl på skam.

Men det där med religion verkar vara lite för känsligt i Förenta Staterna. Om den amerikanska ungdomen drabbades av ett öl uppkallad efter Vår Herre eller Hin Håle skulle det vara orsaken till varje vansinnesdåd i landet där begreppet vapenfri betyder något helt annat.

Så när North Coast Brewing Company i Kalifornien ska brygga ett öl i belgisk klostertradition gör man sin egen variant av munkbegreppet. De hittar den hippaste munken av alla, tillägnar ölet jazzlegenden Thelonious Monk och kallar det "Brother Thelonious".

Att sedan ölet, trots att det är starkare än de flesta belgiska klosterkanoner, ligger alltför nära svagdricka i smaken är en annan sak. När det handlar om öl är det så mycket annat än smaken som är viktigt.

Skrämmande okunskap i maktens Mecka

Är det slutet för världen som vi känner den? USA:s representanthus har beslutat att införa socialism, verkar vissa röster på den bortre sidan av Atlanten säga.

Men man kan undra om dessa amerikanska toppolitiker, som tagit sig genom världens tuffaste demokratiska system till en av världens mäktigaste politiska församlingar, egentligen har koll på vad de pratar om. TV4-nyheterna hade ett par minuters inslag från debatten, och under den tiden hann jag höra två upprörande tavlor (eller kanske inte?) angående verkliga viktigheter.

En talare säger: "Det finns en låt som heter 'The Day the Music Died'..." Ja, det gör det, om jag kollar i iTunes Store. Till och med tre, med storheterna Crossfade, Paul Kerschen och Give Up the Ghost. Men hon avser säkert "American Pie", där Don McLean sjunger just den raden.

Sedan står någon annan i denna grädda av kunskap och visdom och häver ur sig "Mick Jagger sa 'Sometimes you don't get what you want'..." Jaja, det har han säkert sagt. Men kanske det ligger närmare till hands att referera till låten "You can't always get what you want"?

Vad säger man? Världsklass!