fredag 22 augusti 2008

Jobbets hjältinna värd en guldstjärna

Fredag morgon på mitt nya jobb. Vid den sedvanliga fredagsfrukosten är det lika sedvanlig utdelning av guldstjärnor. Trots att jag bara tjuvstartar på arbetsplatsen får jag en stor stjärna och blir stolt som en tupp. I sanningens namn ska erkännas att nästan alla fick guldstjärnor, men bara två fick större än jag, och det var för synnerligen heroiska insatser, som att de fixat konferensen i Stockholm på föredömligt sätt och kört bussen till kickoffen utanför Hässleholm.

Låter det mellanstadiet? Hela ceremonin genomförs såklart under stor munterhet och med glimten i ögat. Men den, och den gemensamma fredagsfrukosten, är ett viktigt skäl till den goda stämningen på jobbet.

Den som verkligen förtjänar en guldstjärna i mastodontformat har aldrig fått någon. Kontorets fasta punkt, hon som ser till att allting fungerar, som stöttar och tillrättavisar, som ser till att frukosten står på bordet och fixar det mesta av vikt, är enväldig domare och utdelare av guldstjärnorna.

Jag har stött på ett par sådana tidigare i mitt arbetsliv, dessa damer som med glatt humör, enkla medel och perfekt fingertoppskänsla kan få den mest hårdhudade direktören att rodna som en fjärdeklassare för en berömmande kommentar. De visar alltid genuint intresse för sina kamrater och hinner alltid, hur överlupna med jobb de än är, med en glad kommentar eller en kort pratstund om ingenting.

Det går inte att mäta hur mycket som en sådan person betyder. Det kan krylla av viktigpettrar som flyger och far och tecknar avtal och bärgar kontrakt och skriver nyhetsbrev, men hon - är det alltid en kvinna? - är det hjärta som ger liv åt arbetsplatsen, som knyter ihop helheten och skapar trivsel och sammanhållning. Är inte sådant värt en guldstjärna?

onsdag 20 augusti 2008

Vad har filosoferna emot idrotten?

Har filosofer något särskilt emot idrott, eller vill de bara provocera fram uppmärksamhet?

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö har i flera år med den envishet som präglar en viss kategori människor hävdat att doping ska tillåtas inom idrotten. Han har väl betraktats som en ensam virrpanna som haft sin kontroversiella teori som lönsam hobby. Han har frikort till TV-debatterna när det ska pratas doping, och många redaktörer vet att en intervju med Tännsjö garanterar spektakulära rubriker.

I dagens "Den olympiska studion" i SVT fick filosofen Kutte Jönsson nästan helt oemotsagd lägga ut texten om att doping bör legaliseras. Jönssons tes var att doping bedrivs på "idrottens bakgårdar" och därför blir okontrollerad och farlig. Om dopingen var tillåten skulle den ske under kontrollerade former och därmed bli ofarligt, tyckte Jönsson.

Den annars alerte programledaren André Pops blev antagligen sufflerad, eftersom det tog en stund innan han lite håglöst bad om ett förtydligande, varpå filosof-Kutte fick säga samma sak en gång till. Den rabiata dopingmotståndaren Erica Johansson, som förespråkar nästintill dödsstraff för doping, fanns någonstans i studion och fick antagligen hållas fast för att inte kasta sig över den späde filosofen.

Filosofer har väl funderat en del på sina teorier. Men har Kutte verkligen tänkt färdigt när han säger att legal doping blir ofarlig?

I Kuttes värld blir idrotten en tävling i doping i stället för längdhopp eller brottning.

Det krävs avancerade laboratorier för att minska riskerna. Det skulle säkert, i Kuttes värld, funka för eliten i länder med resurser. Men för den ambitiöse idrottaren skulle vägen dit kantas av kvacksalvare och medicinmän. Det låter inte särskilt riskfritt.

Och vilka chanser skulle de ha som ville använda sig av talang och målmedveten träning, men var naiva nog att tro att de kan ta skada av att pumpa kroppen full med hormoner och droger? Doping skulle inte bara bli tillåten, den skulle bli en förutsättning för att nå eliten.

Jag vet inte vilka substanser som filosoferna dopat sig med för att komma till sina tokiga slutsatser. Men de kan säkert fundera fram någon cocktail som kan öka deras klarsyn.

Lägg av i tid, Stefan Holm

Hörde just på TV, när jag slöglodde på en av SVT:s eviga OS-repriser, reportern Peter Jonsson (tror jag) fråga Stefan Holm om han skulle fortsätta till VM nästa år. När Holm sa nej fyllde Jonsson på: "Inte ens om svenska folket ber?".

Som representant för det svenska folket vill jag härmed upplysa Stefan Holm: Vi ber dig inte alls fortsätta. Tvärtom gör du helt rätt i att lägga av. Gör ett ärevarv av återstoden av säsongen och ta välförtjänt emot publikens hyllningar. Sedan är det dags att sänka ribban och ägna sig åt annat.

Den slutliga utmaningen för mången idrottare är inse när det är dags att lägga av. Alltför många gånger har vi sett stjärnor som bleknar ned i träsket av medelmåttor.

"Svenska folket", och inte minst dess representanter i medierna, fokuserar för övrigt alldeles för mycket på de svenska insatserna i OS. Visst är det kul när det går bra för våra landsmän, men nog är de olympiska spelen väldigt mycket mer än medaljkampen mellan nationerna.

Det är väl så att intresset för OS är mycket bredare än intresset för den verkliga idrotten. Massor av svenskar som inte förstår den genuina skönhet och spänning som presteras av dessa fantastiska idrottare från hela världen följer de olympiska spelen enbart med fokus på hur det går för de blågula. Det räknas svenska medaljchanser, misslyckanden, överraskningar, besvikelser, fiaskon, guld, silver och brons.

Den som lyfter blicken och ser det vackra, dramatiska och känsloladdade även på andra sidan den svenska flaggan erbjuds i OS en väldigt mycket större upplevelse. Där har många svenskar stått (och fallit) för betydande bidrag, även om de inte har landat på prispallen.

lördag 16 augusti 2008

Känslorna sätter färg på sporten

Visst är det härligt med känslor i idrotten.
Therese Alshammar ömsom gråter, ömsom skrattar efter debaclet i Peking, nu utsett till Årets Baddräktsmiss 2008. Blixtlåset har slutligen gjort skäl för sitt namn.
Ara Abrahamian lämnar prisutdelningen i protest och dumpar bronsmedaljen på brottarmattan. Nu har tydligen de olympiska höjdarna bestämt att Ara inte får behålla den medalj han redan kastat bort.
Ara och Tessan är två förlorare. Men deras uppvisade känslor säger så väldigt mycket mer än det fingervarma tråkmånseriet som vi ofta ser i idrotten. Särskilt fotbollen är befolkad med nihilistiska intetsägare: "Näää, vi gör väl en ganska bra match..." Kanske ligger det en skillnad mellan individuella och lagsporter.
Ara Abrahamians medaljdump ska dock inte jämställas med när John Carlos och Tommie Smith höjde knutna nävar i svarta handskar i Mexico 1968. De protesterade mot rasism och djupa sociala orättvisor i det amerikanska samhället. Ara tycker - möjligen på goda grunder - bara synd om sig själv.

måndag 11 augusti 2008

Briljant boxning duperar samvetet

Vart fjärde år överraskar jag mig själv med att gilla boxning. I vanliga fall är jag inte tilltalad av denna självförsvarets ädla konst, men när det vankas olympisk boxning på TV vaknar det vilande intresset till liv som på en given gonggongsignal.

Dagens match i fjädervikt mellan ukrainaren Lomatjenko och ryssen Selimov kan komma att bli hela spelens bästa match, och den kom redan i första omgången. Eftersom boxningen inte nyttjar någon seedning i OS hamnade revanschmötet från fjorårets VM-final redan i första rundan. Lite dumt om ni frågar mig. Nu tror och hoppas jag att Lomatjenko, som fick revansch för förlusten i VM, sopar banan med allt motstånd och tar guld.

Matchen var alldeles bländande, där ryssen hade en rejäl ledning efter första ronden. Men sedan vaknade ukrainaren och vände till en klar seger. Det var bländande boxning, snabba fötter och händer, smattrande slagväxlingar och inte minst en nästan lekfull attityd med glimten i ögat.

"Men de slåss ju", säger vän av ordning. "Man ska ju inte bruka våld." Jag vet. Jag går alltid några ronder med mitt samvete när jag blir alltför tänd av boxning. Till mitt nobla självförsvar brukar jag säga att de olympiska boxarna är väl vadderade och inte utsätts för särskilt långvarig misshandel.

Dessutom räcker det med att titta lite på sport-TV för att inse att det kan vara värre. TV4 Sport har tydligen lagt ned toppfotbollen och NBA-basketen nu när den kommit med i de flesta kanalutbud. I stället tycker TV4 att svenskligheten ska berikas med – förutom poker i parti och minut – rallarslagsmål i en bur, där alla medel är tillåtna. Och på SVT, den där kvalitetskanalen, snubblade jag häromdagen in på ett danskt wrestling-spektakel, ni vet sån där på förhand uppgjord pellejönsbrottning. Det gläder mig inte att mina licenspengar används till att visa töntar som slår varann i huvet med bord och kastar ut domaren bland publiken.

lördag 2 augusti 2008

Detta är en bra dag att leva

Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.

Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.

När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.

Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".