Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.

Ska det va ska så ska det va Skatalites

Fyra blåsande gubbar i blandad ålder mixar unisona slagdängor av Beatles med gamla filmlåtar till ett stadigt och variationslöst men dansant komp av klaviatur, gitarr, bas och trummor.

Ingmar Nordströms? Nej, The Skatalites.

Man fattar konstruktionen ganska snabbt. Först spelar farbröderna melodin två gånger unisont. Sedan tuggar kompet vidare, medan hornblåsarna solar loss i en blandning av beboppekoral och snuttar från andra klämmiga melodier. Sedan tar de ett par vändor tillsammans igen och så är det slut. Samma modell gäller, oavsett om det är Beatles "I should have known better", landsmännen Melodians "Rivers of Babylon" eller filmteman som "James Bond" eller "Guns of Navarone".

Tråkigt? Icke. Med ett smittande gott humör och ett sjuhelsikes sväng levererar gubbarna - några av dem var med redan när bandet startade som någon sorts skolorkester i början av 60-talet - precis vad den väldigt blandade publiken vill ha. De har renodlat den gammal jamaicanska traditionen att plocka melodiska ädelstenar från brittisk och amerikansk populärmusik och slipa om dem till ska- och reggaediamanter.

Sångerskan Doreen Shaffer tillhör också relikerna som varit med i över 40 år. Lyckligtvis är hennes stund på scenen ganska kort. För då intar hon fronten och de glada lurtutarna reduceras till en vanlig blåssektion. Och Doreen får ursäkta, men hon är inte någon Mavis Staples.

Nej, den vokala höjdpunkten är "Simmer down" hiten där Skatalites i originalet kompade The Wailers. Men högst hoppar jag av glädje när de river av favoriten från förr, den gamle medlemmen Roland Alphonsos höjdare - tyvärr utan den kompletta texten som också är låtens titel: Phoenix City.

Ungdomarna troppar av från KB mot slutet av de närmare två timmarna. Jag går till souvenirbordet och köper varsin tröja till mina barn. Också.

Det enkla behöver inte vara så himla svårt

Med överrocken på och med gitarväskan i näven kliver han upp på scenen. Han slänger rocken och plockar fram sin akustiska nylonsträngade gitarr. Den är tillsammans med några sparsamt använda bjällror, en trummis som inte gör mer än han behöver och ett strålande gott humör de enda redskap som Jonathan Richman använder för att trollbinda kanske 500 personer på KB i Malmö.

Det är roligt, engagerat, tänkvärt och framför allt enkelt. Snubben har uppenbarligen förbannat kul själv. Det är inga krusiduller. Ibland får han prova sig fram till tonarten han ska sjunga i, men det bryr sig varken han eller publiken om.

Han sjunger om det enkla och viktiga, om vardagen och livet: "Den här låten är instrumental och handlar om hur det känns att gå hem från high school när löven faller. Jag tyckte inte om high school, och det hörs på låten". Typ.

Jag har inte hängt med Richmans på senare år, men ett par gamla godingar dök upp. En liten version av Egyptian Reggae och den personliga hyllningen till Vincent van Gogh. När han sedan smyger in en bit av Desmond Dekkers 007 (Shanty Town) i en av sina låtar kan det inte bli annat än tjolahopp. En tydlig publikfavorit är "Dancing in the lesbian bar".

I stället för att springa av scenen och på igen ställer han den raka frågan: "Vill ni höra en låt till?". Svaret är givet. Till slut packar han ner gitarren, tar på sin överrock och vankar iväg med väskan i hand, på väg mot nya själar att befria.