Undgå kontakt med sand og vand

Och hur kul tror du det är att stöta på den här skylten? "Undvik kontakt med sand och vatten"... Dagen före hade vi badat, kastat oss i vågorna, dragit i oss en och annan kallsup, sprungit barfota på stranden och grävt och krafsat i sanden efter bärn- och andra stenfynd. Visserligen på hitsidan skylten, men ändå. Det där vattnet verkade inte sitta stilla på sin plats precis.
En bit från denna skylt, åt det "rena" hållet, fanns nästa: Här upphör drakzonen. På andra sidan skylten fanns en motsvarande symbol utan streck, som borde beteckna att det var tillåtet att flyga med drake bortom denna. Vill de danska myndigheterna driva drakfolket in i den giftiga zonen? Betraktas denna gamla kinesiska konstart som ett hot mot the Danish way of life (probably the best way of life in the world)? Som neutral betraktare kan jag i alla fall konstatera att drakens söner och döttrar inte ger sig utan kamp. Drakarna vid Henne Strand på Jyllands västkust var så många att linorna trasslade ihop sig – men ingen av dem höll sig till det reservat som skapats för dem.
Vid utforskandet av Henne ås utlopp i Nordsjön gick jag också i en fälla som gillrats av naturen. Jag tänkte runda åmynningen genom att gå några meter ut i havet. Men när jag satte foten på en till synes stabil sandyta hördes ett "schlurp" och foten försvann. Lyckligtvis överskred min längd kvicksandens djup med drygt halvannan meter, men jag påmindes ändå än en gång om min dödlighet.
Så nu, efter den dramatiska händelsen, ser jag varje dag som en gåva. Jag värdesätter varje liten detalj i livet och gör bara saker som är till gagn för mänskligheten. Så det har inte blivit så mycket gjort sedan igår, när det hela inträffade.
En god gärning jag kan göra är att avsluta denna pratbubbla med en bild som visar hur det ser ut när man vänder ryggen åt "Forurenet område" och blickar norrut, mot åmynningen och mil efter mil av mjuk sand och skummande vågor.

Mer om vår resa i text och bild finns hos Klarabella, och fler bilder finns på Flickr.

En omskakande studie i mänsklig anatomi

När min familj för sex år sedan tog ett värdigt och känslosamt farväl av Farmor, min mor, i ett kapell i Ängelholm, insåg jag att det var första gången i mitt 42-åriga liv som jag såg en död människa. Något år senare passerade min buss platsen för en ruskig trafikolycka i Lund. Även denna gång var åsynen av en död person omskakande, om än på ett annat, mer skrämmande, sätt.

I dag avslutade min bokcirkel läsåret med en resa till Köpenhamn och utställningen "Bodies". Där fick jag uppleva döda människor ur ett helt annat perspektiv. Det var en väldig studie i den mänskliga anatomin, helt uppbyggd av människokroppar som preparerats på olika sätt. Vi gjorde en fascinerande tur bland flådda och blodlösa kroppar, uppfläkta för att visa oss hur kroppen är uppbyggd med skelett, muskler, organ, in i minsta detalj.

Vetskapen om att det var, eller hade varit, riktiga människor gjorde såklart upplevelsen av Bodies ännu starkare. Det har påståtts att kropparna tillhört kinesiska fångar som avrättats. När vi frågar personalen på utställningen får vi ett välrepeterat svar om att det är människor från Kina som donerat sina kroppar. Närmare bestämt? Ingen aning.

Vi var en ganska omskakad sextett som klev ut vid Rådhuspladsen och upptäckte att vi vandrat runt bland lårmuskler, kapillärer, revben, foster och mjältar i två och en halv timme.

Den uppfriskande och aptitstärkande promenaden – under min ganska förvirrande ledning – till Café Halvvejen var nog vad vi behövde. Otroligt nog lyckades vi denna lördag i julruschens upptakt få bästa bordet på denna pyttelilla och okända pärla bland Köpenhamns krogar. En jultallrik, ett par öl och en snaps senare jazzade vi därifrån. Utan att ha sagt särskilt många ord om ämnet för dagens möte, Etkar Kerets bok "Åtta procent av ingenting". Men det gjorde inte så mycket.

Riset kokar snabbare på andra sidan

Att det är mer än Öresund som skiljer oss från Danmark är väl ingen nyhet. Men jag hade ingen aning om att vattnets kokpunkt ligger högre derovre.

Hur ska man annars tolka instruktionerna på rispåsen från Coop? I Sverige ska man koka 3 deciliter ris i 6 deciliter vatten i 15 minuter. I Danmark ska lika mycket ris kokas i 5 deciliter vand i 10 minuter.

Det kanske är så att danskar vill ha sitt ris lite mer al dente? Eller kan det ha med vattnets sammansättning att göra, du vet kalkhalt och sånt där?

Det ska tilläggas att riset i Sverige ska dra under lock i 5 minuter, medan det danska ska dra i 10 minuter. Kanske är det så att resultatet blir detsamma, oavsett svensk eller dansk tillagning. I så fall slösar vi i Sverige (liksom norskarna, visar rispåsen) både på vatten och spiskraft genom att inte koka på danskt vis. Vi använder 20 procent mer vatten och har igång spisen 50 procent längre tid.

Kanske Coop kan göra en insats för miljön genom att ge även oss svenskar det danska receptet.

Från Saltkråkan till racing och fotboll

När kvällskylan tvingar mig in i stugan låter jag TV:n stå på i bakgrunden. SVT 1 visar den gamla racingfilmen "Le Mans" från 1971 med Steve McQueen. Väldigt mycket motorvrål, experimentella bildvinklar och närbilder på tidstypiska detaljer. Men i brist på annat låter jag den rulla.

Plötsligt ser jag att Malin på Saltkråkan till slut dumpade den där tvålfagre Peter och gifte sig med en tysk racerförare. Den allvetande Internet Movie Database ger mig rätt, rollen som Anna Ritter spelas av Louise Edlind. Hon heter nu även Friberg och satt en vända i riksdagen för folkpartiet häromåret. Jag trodde hon helt avstått från en internationell filmkarriär. Tydligen blev det en rulle, och när man ser resultatet kan jag förstå varför det inte blev fler. Okej, jag var ingen uppmärksam tittare, men ändå...

Det påminner mig om mitt möte med hennes älskade lillebror Pelle. Stephen Lindholm lät sin skådespelarkarriär stanna vid rollen som Pelle på Saltkråkan. Han blev sedan journalist och fackligt aktiv i Journalistförbundet.

Vid förbundets kongress 1989, närmare bestämt den 14 juni, hade jag någon timmes lucka i programmet medan de flesta övriga ledamöterna hade olika gruppmöten. Jag lyckades hitta en TV och tittade på fotbollslandskampen mellan Danmark och Sverige. Så fort Stephen fick en paus i sitt möte kom han ut, såg mig framför TV:n, och frågade hur det gick i matchen.

Hur trovärdig är en journalist när inte ens hans kollegor i fackförbundets högsta beslutande organ vägrar lita på vad han säger? Den gode Stephen hann säga både "Lägg av", "Sluta skoja" och "Men alltså vad blev det egentligen?" innan han motvilligt förstod att jag talade sanning: Danmark vann med 6–0.

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.

Experterna har nått taket för sin förmåga

Skandalen i Köpenhamn avslöjar de svenska fotbollsexperterna. De verkar inte ha förmåga att föra en konstruktiv debatt, utan vevar omkring med invektiv på samma sätt som Christian Poulsen och den andre mannen i rött vevade sina rallarsvingar.

Det har gått två dagar, och den ensamme angriparen har fått många namn. Jag blir ledsen när jag ser att till och med Sydsvenskans Anja Gatu, som har börjat sin krönikörkarriär så intressant och uppfriskande, använder i två krönikor genomgående epitetet "idioten". Mats Olsson på Expressen, kvalitetsmärkt med "Sveriges bäste fotbollskrönikör", visar upp sin stilistiska briljans genom att gång på gång kalla mannen "det feta fyllot". Simon Bank på Sportbladet synar och höjer: "en lönnfet full idiot".

Det har röstats om vem som är "den största idioten", han som slog Rosenberg eller han som slog Fandel. Många svenska medier har varit snabba att underblåsa lynchstämningen mot framförallt den sistnämnde. I fotbollskanalen på TV 4 sitter Hedman och Backe och kräver hårdare straff för inkräktare och tjafsar om det är Christian Poulsen eller Gennaro Gattuso som är en fegis.

I P1-morgon hör jag den störste analytikern av alla, Peter Antoine, på allvar hävda att det mest rättvisa beslut Uefa kan ta om matchen är att det blir oavgjort. Att domaren blåst straff för Sverige är inte viktigt. På den givna motfrågan om det inte blir en seger för våldsverkaren fnyser han "Jag har minsann sett värre saker än detta. En gång när ett tyskt lag spelade i Frankrike..." och rundar frågan med en lång och irrelevant historia.

Den i mina ögon korrekta slutsatsen, att domaren gjorde rätt som avbröt matchen och gav Sverige segern, har visserligen dragits av flera förståsigpåare. Ofta med den rätta motiveringen, att de danska arrangörerna inte kunde garantera säkerheten för spelare och domare. Mats Olsson menar dock att angriparen hade många likar på läktaren: "Men, men och detta är viktigt: hade 'Ljungan' satt 4-3 till Sverige hade Parken exploderat i kravaller - säkerheten var ett skämt".

Om jag tolkar Olsson rätt spelar det ingen roll om rallarsvingaren hade äntrat planen eller inte. Det skulle i så fall vara straffen och utvisningen som skulle orsaka kravaller. Och då skulle det för allas säkerhet vara bäst att peka på straffpunkten, avbryta matchen och ge Sverige segern. Om jag var dansk skulle jag känna mig mindre bestulen på poängen om straffen fått slås och matchen spelas till slut än om det blev som det blev.

Kanske är fotbollsexperterna ovana vid att tycka till om annat än frisparkar, glidtacklingar och press med understöd. När de måste betrakta en större arena än den gröna rektangeln förenklar de hellre än problematiserar, och tar till det billiga knepet att peka ut enskilda syndabockar.

Jag försvarar inte den danske supportern som slog domaren. Han ska naturligtvis stå till svars för det han gjort. Christian Poulsen förtjänar att bli avstängd och utskälld av fotbolls-Danmark. Men domarens och - gud förbjude något annat - Uefas beslut är att det danska fotbollsförbundet bär den största skulden till det inträffade.

Om hundra huliganer försökt storma planen och en eller tre lyckats passera säkerhetsvakterna hade det varit förklarligt. Men här handlade det om en ensam person som lugnt kan hoppa över stängslet, jogga in på planen och lappa till domaren. Först när han knuffats bort av danska spelare och lunkar tillbaka mot sin plats på läktaren tar vakterna hand om honom.

Mats Olssons bedömning att en regelrätt svensk seger skulle orsaka stora kravaller på läktaren är - hoppas jag - betydligt överdriven. Men att tro att ingen av de 42.000 fotbollstokarna på läktaren skulle vara beredd att ta till våld är i motsvarande grad naivt och ansvarslöst - och det är för det som danska fotbollsförbundet nu blir straffade för.

Synd bara att det drabbar massor av hängivna men fridsamma fotbollsfans.

Rätt stoppa matchen när säkerheten brister

De danska fotbollssupportrarna har tappat en del av sin roligan-glans efter överfallet på domaren under lördagens EM-kvalmatch mot Sverige i Köpenhamn. Danska folket är med rätta i uppror mot token som gav sig på den tyske domaren sedan han visat Christian Poulsen rött kort och dömt straff för Sverige.

Men hur blåögda är egentligen de rödvita arrangörerna om de tror att var och en av fyrtiotusen hängivna fotbollsfans snällt ska sitta kvar på läktaren under ett dramatiskt Nordenderby, en för båda lagen superviktig match i EM-kvalet?

Både de danska och svenska landslagssupportrarna har skapat sig gott rykte och anses med rätta vara hängivna, men samtidigt positiva och fredliga. Men om man - som uppenbarligen de ansvariga för säkerheten på Parken i går - tror att det inte finns ett enda rötägg i massorna på läktaren är man naiv, eller rentav dum.

Att inte bara en, utan tre personer från publiken lyckas ta sig in på planen vittnar om att beredskapen var undermålig. Av tv-bilderna att döma står vakterna och väntar på dem vid sidan av planen och tar hand om dem först när de efter förrättat värv är på väg tillbaka till läktaren.

Det är såklart trist att den dramatiska och underhållande matchen slutade som den gjorde. Men det danska fotbollsförbundet är ansvarigt för arrangemanget i Köpenhamn. Och att klaga på att domaren tog skulle ha tagit ett alltför drastiskt beslut är att skjuta bredvid målet.

Christian Poulsen gjorde en idiotgrej i Zidane-klass och ska stå till svars för det. Den ölstinne våldsverkaren ska ta konsekvenserna för sitt överfall på domaren. Men om inte domaren avbrutit matchen och gett Sverige segern hade de danska arrangörerna, som inte klarade av säkerheten på arenan, klarat sig undan den näsbränna de så väl förtjänat. Okej, de hade väl fått böta några tusenlappar till Uefa, men det hade gått obemärkt förbi.

"Almindelig" på svenska: "super-mega-large"?

"Svenskar älskar danskar, men den kärleken är inte besvarad. Danskar älskar norrmän, men den kärleken är inte besvarad. Norrmän älskar norrmän, och den kärleken är besvarad." Kanske stöds detta påstående både av att jag tycker det är så sant (det har sagts av den danske framtidsforskaren Uffe Paludan), och att jag trivs så bra vid mina numera alltför sällsynta Köpenhamnsbesök.

Häromdagen var det i alla fall dags att åka över bron tillsammans med några kamrater. Vi satte oss att äta på - vad ska jag kalla det - rustika krogen Halvvejen på Krystalgade när Rundetårn. När det beställdes snapsar till lunchen stod valet i storlekar mellan "almindelig" och "lille". Snapsdrickarna i sällskapet såg lite frågande ut för att de inte erbjöds stora, men var goda gäster och tog varsin "almindelig". Strax kommer flickan in med riktigt rymliga snapsglas som hon mycket rutinerat fyller till den sista droppen innan ytspänningen brister och det blir snapsblask på bordet. Problemet att förena det överfulla glaset och den törstiga munnen överlåter hon till gästen.

Senare bestämmer sig Em för att avsluta måltiden med en liten bit gorgonzola. Hon ber om en pytteliten bit, det minsta man kan tänka sig. Den vänliga servitrisen kommer raskt in med en jätteskiva på över hektot, med hackad lök och rå äggula. När Em försiktigt påpekar att hon ville ha en liten svarar den vänliga oförstående: "Men det er den mindste". Det räckte till oss alla sex.

Om man ser sig omkring på svenska näringsställen får jag en känsla av att den lilla portionen inte finns. På ställen influerade av Amerika får jag känslan att den lilla varianten inte längre finns. Läskeblasket finns i medium, large, extra large och kanske mega-super-maxi-large. Men liten? Nääää.

Eftersom jag då tillhör detta folk som, envetet och utan att vänta sig respons, älskar danskarna så föredrar jag den danska tanken: Normalstorleken är den största. Orkar man inte kan man ju lämna kvar. Jag har svårt att påminna mig att det någonstans, i Sverige, Danmark eller annorstädes, varit mängden mat som kostar pengar. Så var inte heller fallet på Halvvejen. Mycket mat och dryck till överkomliga priser. Som det ska vara när man åker till Skånes närmaste storstad.