Nu har Lux en date med Elvis

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.