Bengavoice - nu i almanackan

Jag har namnsdag i dag. Det blev nödvändigt att bruka våld mot dottern för att hon skulle gratulera mig. Mot sonen räcker inte ens det. Jag får klara mig utan hans presenter.

Du trodde väl inte ens att Bengavoice hade en namnsdag? Men eftersom jag heter det och har namnsdag idag så är det så. Det kommer säkert med i nästa års upplaga.

Tre bilder av det ätbara

Veckans utmaning i Fototriss är ätbar. Bilderna i sig är ju inte ärbara. Allra minst när de visas på en datorskärm. Om man skriver ut dem kan man kanske ta en tugga, men de lär inte vara lika smaskiga som motivet. Nåja, René Magritte begriper det där mycket bättre än jag.

Hoppas julefriden hittade även dig

Kära vän, jag hoppas att du, liksom jag, fått del av julefriden. För min del känns det nästan som den inte går att komma undan. Det beror kanske på det inferno som jag lika regelbundet befinner mig i de sista dagarna före jul. Varje år bestämmer jag mig för att förbereda julen i god tid, och lika ofta kommer den som en överraskning framåt slutet av december.

Då spinner jag loss fullständigt och ska göra allt på en gång. Adventsljusstakarna, de som normala människor ställer fram tre veckor tidigare, åker fram. Det ska granas och sillas och skinkas och laxas och klappas och städas och fejas och det ena med det andras. Den hysteri jag då drabbas av bidrar säkert till att mina barn plötsligt lägger andra principer åt sidan och utan knot deltar i det gemensamma arbetet. "Stick iväg och köp klappar och en gran, pappa, så städar vi här hemma." Och när jag kommer hem efter min vansinnesfärd har de gjort det.

För att ännu bättre bädda för julefriden upptäcker jag såklart att mina nycklar är borta. Jag vänder upp och ner på kläderna, lägenheten och bilen men hittar bara ett hål i fickan på min jacka. Det blir till att, på gränsen till vansinne, köra inköpsrundan en gång till för att leta.

Efter fruktlösa besök hos Outleten vid Midhem och BK Flaggs julgranstomte kommer jag med slokande hopp till Coop Forums kundtjänst på Jägersro. När jag står där med min nummerlapp tänds mitt hopp. På hyllan bakom disken ligger en knippa som omges liksom av en strålande gloria. Jag studerar den noga för att inte säga fel när jag blir ombedd att beskriva den. Jag lyckas ganska bra, och den unge mannen lämnar med viss tvekan över mina kära och alldeles underbara nycklar till mig.

Det är då julefriden griper tag i mig. Nyckeläventyret har flyttat kvällens julfixande ett par timmar framåt, men vad gör det. Ska det vara uppesittarkväll så ska det, i morgon är det julafton och jag har redan fått den bästa klappen.

Att sedan julafton blir lugn och härlig med barn, bröder och familjer kommer som ett paket med tomten. Och juldagen börjar jag med att lämna det sovande huset och med kameran som sällskap gå en härlig morgontur längs Rönneå till Skälderviken. Bilderna från den är en fridfull julhälsning från mig. För några julkort blev ju aldrig skickade...

Att välja att inte välja är min vilja

Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.

I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.

Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.

Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.

Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.

Triss, trapp, trull

Så får jag äntligen chansen att använda en av mina favoriter, eftersom den sista fototrissen i november har temat "Trappor". Det är ju faktiskt ett anagram på "rapport".
Nåja, den första bilden tog jag mot alla regler i jaktslottet Granitz på Rügen. Man skulle betala extra inträde för att få fotografera, vilket jag vägrade. Men kameran råkade bara gå av...
Inte långt från Jagdschloss Granitz ligger Prora, det gigantiska ofullbordade bygget som nazisterna påbörjade som en rekreationsanläggning för rättrogna ungdomar inom KDF, Kraft durch Freude. Den har sedan varit förläggning för sovjetiska soldater, och inhyser nu bland annat en rad museer. Därifrån kommer bild nummer 2.
Den tredje bilden tog jag i trappen här utanför dörren en sommardag för länge sedan.

Sötsaker i veckans fototriss

Jodå, jag hittade några sötsaker i bildbunten. Problemet blev inte att hitta söta bilder, utan att välja ut tre av dem. Det blev till slut två skal och ett kalas.
För den som har större behov att stilla sitt sötsug finns det omåttliga mängder på Fototriss.

Lila var inte så svårt som jag trodde...

Veckans färg är lila. Jag tjuvtittar på mina föregångare och ser många många blommor. Jag trodde knappt jag skulle klara uppgiften, men en djupdykning i min iPhoto gav oväntat stor fångst. Till slut kunde jag inte välja mellan två, och låter därför den hjätligt välkomne besökaren göra valet åt mig.

Lyckligt lantliv dinglar på dongeln

Tack, Telia, för att du räddar den lantliga familjefriden. Och detta trots att jag varit svekfull och sagt upp den fasta telefonen i stugan. Jacken och den hornformade utomhusklockan sitter kvar som lämningar av den tid som flytt.
Under våren och den tidiga sommaren hade jag vissa problem med att få mina tonåriga barn intresserade att följa med till landet. Min möda att motivera var om sanningen ska fram större med det ena än det andra.
Men så kom du, Telia, med lösningen på alla mina våndor. Sedan jag köpte det mobila bredbandet, som jag dessutom inte behöver betala för förrän nästa år, har ungdomarnas tolerans av vistelse på landet vuxit till något som nästan liknar ett intresse.
Den senaste veckan har de båda unga dessutom fått låna sin väna moders bärbara dator med tillhörande bredbandsdongel. Så nu sitter de i stugan och bloggar, surfar och chattar medan jag går ute i solskenet och klipper gräs, sågar ned träd och håller hängmattan i trim.

Direkt eller medvetslös?

När jag via en länk i min förra förvirrade föreläsning blickade bakåt i mitt skrivande påminde jag mig om närheten mellan orden "lättsam" och "ledsam". För att inte glömma bort det noterar jag ett annat intressant ordpar: "omedelbar" och "omeddelbar". De båda orden är till förväxling lika men kan ibland vara varandras raka motsatser.

(När jag nu googlar lite och kollar Svenska Akademiens ordlista kan jag inte hitta ordet "omeddelbar" någonstans, utom 90 googleträffar som alla verkar vara felstavningar av "omedelbar". I detta sammanhang blir det till exempel kul med den ruskiga skildringen av hängningar på medeltiden "...knäcker nacken och sliter av ryggmärgen vilket ska orsaka omeddelbar medvetslöshet varefter den livdömde dör av syrebrist medans densamme är i koma". Men frånsett ordet "livdömde", som tål att funderas på, är det ju inte ett dugg kul om "omeddelbar" är ett ord som jag hittat på själv. I vilket fall skiter jag i det och skriver vidare som om inget hade hänt.)

Det har ju en viss betydelse om en människa man pratar med är omedelbar eller omeddelbar. Jag höll på att skriva att de båda orden ibland kan vara beskrivningar på mina barn, så lika men ändå så olika. Men det gjorde jag inte.

Döden är ingen vän till dem som blir kvar

En vän till mig dog i morse.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att stöta på varann på gården eller ta en fika tillsammans. Hans grävande efter bilder och fakta om vår bostadsförenings historia kommer inte att bli färdigt. Jag kan inte ringa honom för goda råd när jag trotsar sunt förnuft och försöker fixa något i hemmet på egen hand.

Det är såklart fruktansvärt för hans hustru och två tonåringar. Att förlora en förälder i den mest omvälvande åldern i livet måste vara otänkbart jobbigt.

Min far dog när jag var 5, min mor när jag var 42. Jag har bara svaga minnen av när far dog, och när Mojan dog häromåret var jag såklart fruktansvärt ledsen, men oroade mig på något sätt mer för mina barns sorg över sin farmor.

En gång trodde jag själv att mina barn skulle förlora mig inom en ganska kort tid. Och då var det just det, att jag inte skulle få vara med när barnen växte upp, som gjorde ont. Jag kände väldiga samvetskval för att jag skulle svika dem. Jag tvekade inför att lämna sjukhuset och tillbringa helgen hemma, trodde inte jag kunde se barnen i ögonen.

Den månad av isolering som lyckligtvis fixade sjukdomen den gången var en ansträngande tid. Jag hade då en vän som tog sig tid och besökte mig på sjukhuset ett par gånger, lyste upp min sjuka och smärtfyllda tillvaro. En riktig kompis.

Faderskap är diplomati och hyckleri

Att vara förälder borde vara en god merit för kandidater till jobb som FN-medlare och fotbollsdomare. Med ett upphöjt lugn (ibland mer upphöjt än lugnt) ska man utöva gudomlig rättvisa, genomskåda bluffar, fejk och rackarspel och dessutom stå ut med att bli kallad saker som på allmän plats hade varit straffbara.

Den som till exempel är pappa till en fjortonåring som tycker att World of Warcraft är en mycket viktigare värld än skolan har inte alltid så himla kul. Särskilt inte om han är övertygad om att den spelintresserade ynglingen kan - och ska - göra bättre ifrån sig i skolan. Om den gode fadern dessutom använder sin föräldramakt genom att förbjuda datorspelande på vardagar blir tillvaron stundtals en hagelskur av fula ord.

Pappan försöker såklart förklara för den bångstyrige att både tjat och datorstopp är för hans eget bästa. Att resultat i skolan ger goda betyg, goda betyg ger möjligheter till utbildning, utbildning ger chans till bra jobb, bra jobb ger hög lön och hög lön gör att sonen kan försörja sin gamle fars vidlyftiga liv.

När fadern på detta sätt försöker presentera den allvarliga situationen med glimten i ögat kan han för ett ögonblick skapa ett kort utrymme för samtal i en sansad ton. Sonen blixtrar också till i ett leende som visar att han fattar mycket mer än han vill. Och pappans övertygelse om att ynglingen verkligen kan mycket bättre än han vill blir starkare.

Sedan tänker fadern tillbaka på sin egen skoltid, när han hellre spelade in tramsiga filmer tillsammans med kompisarna, eller bläddrade i skivbackar, eller spelade flipperspel än ägnade sig åt de läxor som hans föräldrar tyckte var så himla viktiga.

Han konstaterar att det var mycket analogare då. Och mycket viktigare nu.