Tre samtal som inte förändrade livet

Nu har jag lagat punkan på cykeln. Framhjulet står i hallen, jag kollar i morgon att operationen har lyckats.

Tre korta samtal från dagen:
Telefonen ringer kvart i nio. "Hej, jag heter Nisse och ringer från säkerhetsbolaget G4S. Du har säkert hört talas om oss. Vi levererar..." "Stopp." Min röst är vänlig. "Säg vad det är du vill. Jag har lite bråttom." Då gör han oväntat helt om. "Okej, det är bättre att vi tar det en annan gång. Hejdå."
Insåg han att jag var en förlorad kund? Blev han förolämpad när jag avbröt honom? Eller var han undantaget bland telefonsäljare, den som har respekt för kunden och låter bli att tjata? Det får jag aldrig veta. Jag vet inte ens vad han ville sälja.

Iklädd converse-skor, jeans, min svarta Erykah Badu-tröja, en grå kofta, brun mockajacka och en svart skärmlös sommartyla kliver jag in i hissen upp till jobbet. På fjärde våningen kliver brevbäraren in, tittar på mig och säger glatt: "Jaså, du ska jobba halvdag i dag?" Jag blir lite paff, och svarar "Nej, varför tror du det?" Han antyder en tvekan, men förklarade: "Du verkar ha klätt dig för att åka direkt till landet." Jag ägnar de återstående fyra sekunderna av hissresan åt att förklara för honom att det visserligen finns några kostymnissar på mitt jobb, men att jag inte är en av dem.
Det finns stunder då jag funderar på om jag inte klär mig som min ålder kräver. Är jag en 48-åring som försöker klä av sig 20 år? Det här var en sådan stund. Men det gick snart över.

Sent från ett möte och alltför nära nästa springer jag ut för att köpa en snabb lunch. Jag vänder i dörren till Max när jag känner det kväljande stekoset. På sushistället inser jag alltför sent att alla i lokalen väntar på sin beställning och är före mig i kön. Under den kvart jag tvingas vänta på min 60-kronors Joo med för lite soja lyckas jag nog ordlöst kommunicera till personalen att jag är stressad och otålig och kanske hade uppskattat ett besked om att väntetiden var ganska lång. När jag väl får min mat säger kocken först, med en i mina lomhörda öron syrlig ton, något jag inte uppfattar. Sedan fyller han snabbt på med ett vänligt "men ha en trevlig helg." Jag väljer att bara svara på fråga två, och säger lika glatt "Tack detsamma!"
Först när jag stressar iväg med min matkasse inser jag att det samma jag tackat till är lite oklart. Han kanske sa "Nu har du stått här i en kvart och sett sur ut. Du kunde i alla fall se ut som om du gjorde nåt vettigt, knappa på mobilen eller nåt". Men det sa han nog inte.
Ibland är det ganska bra att vara lomhörd. Det ger lite mystik till livet.