Hej då till en frispråkig favorit

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.