Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.
Hoppeloppan Lexie och porträttet av Riddaren av Hadoque behöver kanske inga vidare kommentarer. Men den avslutande fixeringsbilden kanske behöver sin förklaring. Det är Turning Torso i Malmö, fotograferad genom en stor banderoll i tunt tyg som hänger på ett staket. På tygskynket står nånting om America's Cup-kvalet, som hölls i Malmö 2005. Det är då bilden är tagen. Jag tycker den är kul eftersom man kan välja att se Torson, staketet, den rödaktiga formen av texten eller gubben som är tryckt på banderollen. Vad tycker du?
Annandagens fredagsfärger är svart och vitt. Kombinationen är i sig den vanligaste symbolen för motsatser, samtidigt som de tillsammans är motsatsen till just "färg". Jag väljer denna gemenskapens tid en bild där svart och vitt är sammanflätade på mer än ett sätt. De små filurerna bor på Skansen, och verkade trivas alldeles utmärkt.
Kära vän, jag hoppas att du, liksom jag, fått del av julefriden. För min del känns det nästan som den inte går att komma undan. Det beror kanske på det inferno som jag lika regelbundet befinner mig i de sista dagarna före jul. Varje år bestämmer jag mig för att förbereda julen i god tid, och lika ofta kommer den som en överraskning framåt slutet av december.
Då spinner jag loss fullständigt och ska göra allt på en gång. Adventsljusstakarna, de som normala människor ställer fram tre veckor tidigare, åker fram. Det ska granas och sillas och skinkas och laxas och klappas och städas och fejas och det ena med det andras. Den hysteri jag då drabbas av bidrar säkert till att mina barn plötsligt lägger andra principer åt sidan och utan knot deltar i det gemensamma arbetet. "Stick iväg och köp klappar och en gran, pappa, så städar vi här hemma." Och när jag kommer hem efter min vansinnesfärd har de gjort det.
För att ännu bättre bädda för julefriden upptäcker jag såklart att mina nycklar är borta. Jag vänder upp och ner på kläderna, lägenheten och bilen men hittar bara ett hål i fickan på min jacka. Det blir till att, på gränsen till vansinne, köra inköpsrundan en gång till för att leta.
Efter fruktlösa besök hos Outleten vid Midhem och BK Flaggs julgranstomte kommer jag med slokande hopp till Coop Forums kundtjänst på Jägersro. När jag står där med min nummerlapp tänds mitt hopp. På hyllan bakom disken ligger en knippa som omges liksom av en strålande gloria. Jag studerar den noga för att inte säga fel när jag blir ombedd att beskriva den. Jag lyckas ganska bra, och den unge mannen lämnar med viss tvekan över mina kära och alldeles underbara nycklar till mig.
Det är då julefriden griper tag i mig. Nyckeläventyret har flyttat kvällens julfixande ett par timmar framåt, men vad gör det. Ska det vara uppesittarkväll så ska det, i morgon är det julafton och jag har redan fått den bästa klappen.
Att sedan julafton blir lugn och härlig med barn, bröder och familjer kommer som ett paket med tomten. Och juldagen börjar jag med att lämna det sovande huset och med kameran som sällskap gå en härlig morgontur längs Rönneå till Skälderviken. Bilderna från den är en fridfull julhälsning från mig. För några julkort blev ju aldrig skickade...
"Mina små juldetaljer 2008" var temat för veckans fototriss. Det är väl alla dessa små juldetaljer som gör det svårt att hinna med att fototrissa just denna vecka – särskilt när temat liksom diskvalificerar hela arkivet. Men jag tog kameran till sällskap när jag fixade julsillen – senap, ishavsrom och wasabi är årets smaker – och fokuserade på just de små detaljerna. Resultatet kan beskådas ovan (Tack, Hollis).
Och så vill jag passa på att önska alla en God Jul!
Guld och silver var veckans utmaning i Fredagsfärgen. Och vilken utmaning sen. Jag letade efter en guldgruva eller en silverskatt, men hittade bara någon halvtaskig önskebrunn. Det fick bli en bild med silverglänsande stuprör och gyllene Svenska Ord-etikett. Den kommer från en förhandsvisning av Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Det ska du titta på om du har vägarna förbi.
Alltså, när jag för första och antagligen enda gången får höra orden "beers on the house" på stampuben, då har jag den grå telefonen och en vit helg.
Jag har under mina beredskapsdagar drabbats – visserligen ganska lindrigt, men ändå – av mjältbrand. Men det har lugnat ner sig, och jag lämnar mina hungriga barn för att tillsammans med vännerna kämpa för gängets ära i årets stora quizfinal.
Min nykterhet kan i sammanhanget möjligen betraktas som doping. Men i så fall är jag inte den ende som fuskar. Quizmaster Bryan har lagt "The Uncut inquisition – The ultimate music and movie quiz book" i kopiatorn och börjar kvällen med att servera ett smörgåsbord av bokstäver som ska kopplas samman med olika popband. Om jag hade pluggat lite skulle jag fixat hela rasket. Men det hade jag inte. Något att lära av för framtiden.
Vad som sedan händer när ljuset mycket lägligt slocknar, just när vi är inne i den dramatiska rättningen, lär vi aldrig få veta. Plötsligt har i alla fall ett av lagen väldigt många fler poäng än alla andra. Nästan fler än alla andra tillsammans, känns det som.
Vad hände egentligen under minuterna innan Meghan fiskade fram sin röda cykellykta? Varför kunde hon inte hitta framlampan? Vad hände innan värmeljusen plockades fram ur pubens mörkaste gömmor? Innan Mon tog fram sin kläm-fast-på-glaset-läslampa och jag min lilla lyspinne för 98 spänn på Clas Ohlsson? Vad hände egentligen i mörkret?
Jag vet i alla fall vad som händer sedan. Inget ljus, ingen ström, ingen kassaapparat. Barmästaren tillkännager slutet på civilisationen ("ni som vill betala med kort får komma tillbaka en annan dag") och att den ekonomiska krisen är över ("free beer at the Pickwick").
Själv väntar jag på att i alla fall beställa en gratis Coca-Cola när jag blir avbruten av den förnedrande prisutdelningen. Det återstår bara att vandra från mörkret, ut i dunklet – med de benlösas glada firande ringande i öronen – och med cykeln mellan benen svansa hem till de sovande telningarna. Där har jag i alla fall två rätt.
"Naturligt runda former" är temat för veckans fototriss. Det låter tydligt och bra. Men när jag bläddrar i min kortlek funderar jag på vad "rund" egentligen innebär. Sfärisk? Svängd? Cirkelformad? Och vad är "naturligt"? Jag bestämmer mig för att testa och kanske tänja på gränserna. Jag börjar lugnt med att ställa naturens rondör mot teknikens fyrkantiga spetskompetens. Sedan naturligt runda former som inte kunnat ses utan människans härjningar. Och till slut ett psykedeliskt mönster som skapats av naturen under miljoner år.
Först nu, efter en hel del mjältbrandsbestyr, blir jag redo att ta mig an fredagsfärgen. Jag försöker kringgå min samling av bilder från matchen mellan Luxemburg och Kalmar FF, det är ju liksom inte det rödvita man vill flagga med. Så det blir en smutsig och djupfryst men särdeles rödvit livbåt som jag hittade en tidig vintermorgon vid Ringsjöstrand, inte långt från Hörby.
Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.
I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.
Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.
Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.
Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.
Om någon nu vill göra associationer mellan denna bild och något av mina senaste två inlägg är det vederbörandes eget val. Jag kommenterar inte denna bild alls, i likhet med alla andra som finns med på Utan Ord.
Siffror var påbudet inför veckans Fototriss. Jag är ju ingen siffernisse, så jag kände genast att det skulle bli svårt. Men när jag börjar gräva i Iphoto dyker ett flertal siffror upp. Jag fick än en gång möjlighet att välja ett tema i temat, och den här gången får det bli idrott och gruppkänsla. Uppifrån och ner är det Ängelholms elitserietjejer i volleyboll, Rörsjöstadens pojkar 93 i fotboll och Äli Baskets flickor 96.
När min familj för sex år sedan tog ett värdigt och känslosamt farväl av Farmor, min mor, i ett kapell i Ängelholm, insåg jag att det var första gången i mitt 42-åriga liv som jag såg en död människa. Något år senare passerade min buss platsen för en ruskig trafikolycka i Lund. Även denna gång var åsynen av en död person omskakande, om än på ett annat, mer skrämmande, sätt.
I dag avslutade min bokcirkel läsåret med en resa till Köpenhamn och utställningen "Bodies". Där fick jag uppleva döda människor ur ett helt annat perspektiv. Det var en väldig studie i den mänskliga anatomin, helt uppbyggd av människokroppar som preparerats på olika sätt. Vi gjorde en fascinerande tur bland flådda och blodlösa kroppar, uppfläkta för att visa oss hur kroppen är uppbyggd med skelett, muskler, organ, in i minsta detalj.
Vetskapen om att det var, eller hade varit, riktiga människor gjorde såklart upplevelsen av Bodies ännu starkare. Det har påståtts att kropparna tillhört kinesiska fångar som avrättats. När vi frågar personalen på utställningen får vi ett välrepeterat svar om att det är människor från Kina som donerat sina kroppar. Närmare bestämt? Ingen aning.
Vi var en ganska omskakad sextett som klev ut vid Rådhuspladsen och upptäckte att vi vandrat runt bland lårmuskler, kapillärer, revben, foster och mjältar i två och en halv timme.
Den uppfriskande och aptitstärkande promenaden – under min ganska förvirrande ledning – till Café Halvvejen var nog vad vi behövde. Otroligt nog lyckades vi denna lördag i julruschens upptakt få bästa bordet på denna pyttelilla och okända pärla bland Köpenhamns krogar. En jultallrik, ett par öl och en snaps senare jazzade vi därifrån. Utan att ha sagt särskilt många ord om ämnet för dagens möte, Etkar Kerets bok "Åtta procent av ingenting". Men det gjorde inte så mycket.
Veckans fredagsfärg är svart och gult. Elfsborg, Häcken, och nånting i Stockholmstrakten. Getingar och andra bisaker. Sol och mörker. Tiger. Leopard. Ost på kavring. Det blev Valborg i Pildammsparken. Det svarta är väl tveklöst, det gula kanske brandgult. Eller snarare gul brand?
Så får jag äntligen chansen att använda en av mina favoriter, eftersom den sista fototrissen i november har temat "Trappor". Det är ju faktiskt ett anagram på "rapport". Nåja, den första bilden tog jag mot alla regler i jaktslottet Granitz på Rügen. Man skulle betala extra inträde för att få fotografera, vilket jag vägrade. Men kameran råkade bara gå av... Inte långt från Jagdschloss Granitz ligger Prora, det gigantiska ofullbordade bygget som nazisterna påbörjade som en rekreationsanläggning för rättrogna ungdomar inom KDF, Kraft durch Freude. Den har sedan varit förläggning för sovjetiska soldater, och inhyser nu bland annat en rad museer. Därifrån kommer bild nummer 2. Den tredje bilden tog jag i trappen här utanför dörren en sommardag för länge sedan.
"You can dress in pink and blue just like a child, and in a yellow taxi turn to me and smile, we'll be there in just a while, if you follow me". Synd att fredagsfärgerna inte var rosa och blått, eller gult för den delen, för då hade jag kunnat citera Joe Jackson. Men nu är färgerna rosa och vitt, och jag får citera någon annan. Jag tänkte leta upp en ko i snön, "Rosa och vitt", fattar du? Men så bestämde jag mig ändå till slut för en gammal höjdare med den fotogenetiska dottern.
Det bara blev så. Jag började bläddra bland bilderna för att hitta en fototriss på temat "ovanifrån", och tänkte fågelperspektiv, flygbilder, översitteri, skidåkning, rutschkanor, kyrkor, regn, snö och annat som jag på något sätt förknippar med ordet "ovanifrån". Eller "uppifrån" som kändes bättre för mig. Jag hittade tre badbilder som är tagna i rätt perspektiv. De låg alla och skvalpade i min hög med gamla bilder, och har nu mognat tillräckligt för att visas för bildade bildbloggare och andra intresserade.
Jag såg det gula tältet på avstånd och trodde först att det var något telefonbolag som krängde abonnemang. Sedan upptäckte jag ett kors på taket, och tänkte att kanske Stadsmissionen hade soppkök eller värmestuga för uteliggare och köldnupna lördagsflanörer.
När jag läste texten "Det går att göra något åt det" tänkte jag: Vare sig de säljer tro eller telefoner så har de skaffat sig en riktigt usel slogan. Pratig, uddlös och intetsägande. Sedan såg jag texten runt korset, "Scientology volunteer minister", och förstod sammanhanget. Det var världsmästarna i förföriskt pseudovetenskapligt babbel som var i farten.
Kanske gick jag i den fälla som dessa skoningslösa lurendrejare gillrat för oss svaga och problemtyngda människor när jag klev in för att ta reda på vad "det" var, det man kunde göra något åt. Knappt var jag inne i tältet förrän en av de leende vindjackorna var framme och skulle hjälpa mig.
– Vad menar ni med "det"? frågade jag vänligt.
– Vad menar du med det? blev jackans ännu vänligare motfråga.
Innan vi förvandlades till Abbott och Costello förklarade jag mig, och fick mig raskt till livs en välrepeterad beskrivning av "det". "Det" är alla möjliga motgångar och problem som finns i livet. Jag fick veta att scientologerna kunde påskynda läkning av en skada, av exempelvis en kniv. De kunde också stilla min oro för hur det skulle gå för mina barn, eller för om jag skulle få behålla mitt jobb.
När jackan kommit en bit i rabblandet avbröt jag honom och sa att jag skulle försöka klara mig utan scientologernas hjälp. "Det är ditt val", kände han sig tydligen nödgad att säga, och jag vandrade tillbaka till mitt vanliga ostädade problemfyllda syndiga liv.
Jag blev lite oroad av att det fanns fler än jag som gick in i tältet och snällt lyssnade på vad jackorna hade att säga. Det är lätt att gå på deras snack och inbilla sig att det finns en patentlösning som kan lösa allt som skiljer ens liv från att vara perfekt. Men jag hoppas att alla liksom jag inser att det perfekta livet är en omöjlighet. Att oro, sjukdomar och andra problem är naturliga delar av livet. Och att de förstår att scientologerna gör svaga människor svagare och tar deras pengar.
Sedan kan man ställa den kritiska frågan: Vad fan menar ni med det?
Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.
En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.
Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.
Har ni sett den senaste statistiken? Det är ju tidigare känt att måndagar och fredagar är de klart vanligaste veckodagarna. Nu har frekvensen av fredagar ökat betydligt. Om inga dämpande åtgärder vidtas kommer snart varannan dag att vara en fredag.
Det är lite oklart vad som är orsaken till denna kraftiga ökning av fredagar. En möjlighet är de krav Fredagsfärgen ställer, att varje fredag ta fram en bild med en av den enväldige färgmästaren bestämd färg, är så tunga att fredagens vikt växer på bekostnad av andra veckodagar.
I dag var kulörten blå, och det låter ju inte så svårt. Men lätta färger ger många bilder, många bilder ger svåra val, svåra val är svåra färger. Men så här blev det.
Att det är mer än Öresund som skiljer oss från Danmark är väl ingen nyhet. Men jag hade ingen aning om att vattnets kokpunkt ligger högre derovre.
Hur ska man annars tolka instruktionerna på rispåsen från Coop? I Sverige ska man koka 3 deciliter ris i 6 deciliter vatten i 15 minuter. I Danmark ska lika mycket ris kokas i 5 deciliter vand i 10 minuter.
Det kanske är så att danskar vill ha sitt ris lite mer al dente? Eller kan det ha med vattnets sammansättning att göra, du vet kalkhalt och sånt där?
Det ska tilläggas att riset i Sverige ska dra under lock i 5 minuter, medan det danska ska dra i 10 minuter. Kanske är det så att resultatet blir detsamma, oavsett svensk eller dansk tillagning. I så fall slösar vi i Sverige (liksom norskarna, visar rispåsen) både på vatten och spiskraft genom att inte koka på danskt vis. Vi använder 20 procent mer vatten och har igång spisen 50 procent längre tid.
Kanske Coop kan göra en insats för miljön genom att ge även oss svenskar det danska receptet.
Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.
Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".
Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.
I dag satte Henrik Rydström och hans kalmarater pricken över i. Det finns de som gläds betydligt mer än jag över att det allsvenska guldet hamnade i Småland. Men det är bra och rättvist att seriens genomgående bästa lag tar hem guldet.
Det känns lite jobbigt att ständigt behöva ta till maratontabellen för att hävda att Malmö FF faktiskt är bättre än Kalmar. Nu kan jag nog lägga till att MFF har avslutat allsvenskan bäst av alla, vilket såklart gör att jag kan blicka framåt med viss tillförsikt.
Det är nu fyra år sedan jag och resten av Malmö fick jubla över ett allsvenskt guld. För den som vill veta hur det känns – hur segerns sötma smeker gommen, hur den gyllene färgen lyser upp livet, hur lyckan över livets idrottsliga höjdpunkt skapar ljuv musik i tillvaron – kommer det säkert en utförlig beskrivning på för detta avsedd plats. Men ha tålamod, han behöver tid att först sova champagneruset av sig.
Jag gav mig ut i regnet för att berätta för världen hur det ser ut i min omgivning just i dag. Den röda tråden blev till slut en cykelkedja, och jag hoppas kunna sprida lite hjulstämning bland besökarna. Vägen till världen i dag, eller i alla fall den dag bilderna bloggas upp, går via Fototriss.
"I mitt hus där jag bor känner ingen varann, i mitt hus där jag bor är det tyst som i graven, i mitt hus där jag bor, i mitt hus där jag dog, i mitt mitt mitt mitt hus där jag har fått nog" sjöng Ebba Grön. Så är det inte i mitt hus där jag bor. Men det finns med på alla bilderna. Liksom i bakgrunden.
Det var som Bruce Springsteen i Scandinavium 1981. Jag fick plats bakom scenen. Skillnaden var att jag då lyckades byta till mig en plats på rätt sida huvudpersonen. Den här gången fick jag beskåda ändalykten på journalisten och författaren Robert Fisk i halvannan timme. Jag hann konstatera att han hade usel passform på brallorna och en obegriplig partiell Robin Hood-frisyr.
Men nu var det varken klädseln eller frissan som hade lockat horder av människor till Malmö Högskola för att lyssna på Fisk, som bor i Beirut sedan 32 år. Han har skrivit böcker om världens konflikter, både i Mellanöstern och på Balkan, och har inte mycket till övers för amerikansk utrikespolitik.
Det var väl lite Springsteen även över det att publiken bestod av redan frälsta som fick precis vad de väntade sig. Här var det en hängiven och vältalig föreläsare som på ett övertygande sätt blottade bristerna i de västliga makthavarnas sätt att hantera fundamentalism, terrorism och i synnerhet situationen i Irak. Han berättade om sina möten med Usama Bin Laden och tipsade västmakterna att läsa Lawrence av Arabien, något som skulle lära dem att hantera situationen i Irak på ett annat sätt.
Föreställningen visades, i äkta arenastil, direkt på storbildskärm. Inte i Fælledparken, men väl i lokalen intill Orkanens stora hörsal. Alla intresserade fick nämligen inte plats. Det var kanske i det andra rummet de satt, alla som ville höja sin röst till försvar för den amerikanska politiken, de som tycker att varje muslim är en tänkbar självmordsbombare, som klottrar "BRA USA" på elskåpen och som måste vara väldigt många, eftersom världens största demokratier agerar som de gör.
Robert Fisk skulle egentligen göra mer nytta med en annan publik. Hans resonemang om att förståelse för andra kulturer och kunskap om historien kanske skulle få någon i Pentagon eller i London nånstans eller i Arvfurstens palats att tänka ett varv till. Men det är klart, de har såklart läst hans böcker, kollat hans föreläsningar från lokalen intill, registrerat alla hans subversiva argument i ett register och bokfört honom som en provokatör och samhällsfara. För det måste han ju vara, med sådana åsikter.
Det ska vara en kyrka den här veckan om man vill bidra till Fototriss. Nog kan jag hitta kyrkobilder om jag letar i mitt arkiv, men det finns särskilt en som jag gärna vill ha med i sammanhanget. Problemet är att jag inte hittar bilden. Jag har grävt genom en rad bortkastade datorer men inte hittat den. Mitt sista hopp står nu till datorn på jobbet, och jag ska söka i den så fort jag kommer dit i morgon.
Så jag nöjer mig med två vinklar av St Pauli kyrka i Malmö så här långt. Om allting stämmer lägger jag under måndagen till en interiör med heligt ljus.
Kompletterat måndag: Nu har jag hittat bilden, väl gömd i min jobbdator. Ska bli kul att höra om ni tycker bilden varit väntan värd. Den ligger som nummer tre.
Först en kall Luciamorgon.
Sedan en särdeles mäktig tårta i bageriets skyltfönster.
Det är en skolavslutning eller liknande. Vad ser du i bilden?
Vita vidder, vita tänder – svarta släcker, blodvite, äggvita och vitögat. Vinklarna kan bli många på veckans fredagsfärg. Själv tar jag fram två bilder från Malmös nordkust. Först en planta i höstlikt blåsväder framför välkänd bro, sedan vårens första vita segel på Öresund.
Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.
