Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Ali Khan går igen i Nora

Hade en av kvällsblaskorna som sällskap när jag åt min lunchsushi idag. När jag läste deras plankning av denna artikel kom jag att tänka på Ali Khan.
Ali Khan var det mycket träffande och ganska elaka namn som biologilärarna på min skola satt på den alkoholiserade kajan som under minst en vinter bodde i en bur i skolan. Somrarna ägnade fågeln åt att flyga runt mellan grillfester och andra tillställningar i villaträdgårdarna för att tigga sprit.
Fågeln kunde flyga fram och sätta sig på axeln på en människa, förutsatt att vederbörande hade ett glas i handen. Ofta skrämde han såklart vettet ur oförberedda kalasgäster. Redan då, i mitten av 70-talet, fanns en viss hygienmedvetenhet i lilla Ängelholm. Därför fick Ali Khan oftast ett eget glas med fulgrogg som någon ställde fram på marken. När han druckit sig lagom berusad hoppade han till närmaste buske, skuttade – att flyga klarade han inte – upp på lägsta grenen och satte sig att sova.
Jag inser att jag utan att veta hur det egentligen förhåller sig beskriver Ali Khan som en hane. Men skit samma.
En kul likhet med den aktuella händelsen i Nora är att Ali Khan gärna satte sig på backspeglarna på bilar. Han försökte sedan sitta kvar så länge han kunde när föraren ökade farten.
Förklaringen till backspegelfetischismen finns i Ali Khans bakgrund och uppväxt. Ett par mil söderut ligger Ödåkra, där för övrigt min farfar Gereon Andersson drev ICA-affär i sisådär 30 år. I byn fanns också en spritfabrik. Det var arbetarna på fabriken som redan i späda år – kajans alltså – tagit sig an fågeln. För att skoja med förare av besökande transportfordon lärde de kajan att sitta på backspeglarna, och belönade honom med spritindränkt bröd. Fågeln blev såklart tam och fogade sig för att bli bjuden på sprit.
1976 lades spritfabriken i Ödåkra ned. Den stackars kajan hade såklart inte haft en chans att överleva på egen hand. Räddningsinsatsen från Hembygdsparken i Ängelholm, lärarna på Kungsgårdsskolan och generösa villaägare i patricierkvarteren kring Thorslundsgatan lyckades i alla fall hålla kräket vid liv ett par år.
Undrar om det är en släkting som nu härjar i Västmanland. Det ligger också nära till hands att fundera kring varför just denna fågelart ska kopplas ihop med spritmissbruket – inte bara "alika", utan också "fyllekaja". Men det är klart, Ali Khan är den enda alkoholiserade fågel jag känt till...

Massa grattis till Massa Hasse, 80 år

"Jag hade knäppt ihop västen med gylfen." Det var den eviga slutklämmen på de tidiga Lindemännen. Hoppas Hasse Alfredson kan hålla isär persedlarna när han idag tar på sig finkostymen för att fira sin 80-årsdag.
På grund av min far, som Hasse hade förmånen att känna betydligt längre än jag, har jag en gång haft anledning till postal närkontakt med Sveriges Roligaste Man. Jag är ganska stolt över att ha ett brev som "Massa" – ja, vi i familjen (min alltså, inte Hans) kallar honom så – skrivit särskilt till mig och signerat.
Rolig, ja. Men hans verkliga adelsmärke är att han – och såklart långhalmen Tage – hade förmågan att plantera in det där lilla gnagande allvaret i sina genomroliga alster.
Nu fyller Hans Alfredson 80 år, och det finns väl inget lämpligare att säga än
"Gammal man gör så gott han kan,
dansar fan så illa.
Hela kroppen rister han
men ändan den står stilla!"

Må bra med musikalisk mångfald

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Hej då till en frispråkig favorit

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.

Bara supportrarna kan stoppa våldet

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Vad betyder en lapp på lådan?

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:

På väg mot en uteservering

Det är för varmt för att skriva. Egentligen kanske det är för varmt för att tänka, och jag undviker helst att skriva utan att tänka. Så det är för varmt för att skriva.

Men jag klagar inte på värmen, tro inte det. Det är dessa varma dagar jag längtar efter i november. De dagar då solens strålar tränger in till hjärtat. Då samma stekande sol förser oss med den svalkande skugga där vi sätter oss med varsin tjeckisk pilsner.

Det ska jag skriva mer om när det blir lite svalare. Till dess petade jag lite med formen på bloggen. Lite bredare, en ny bild med gammalt tema. Kanske lite varmare?

På begäran: 28 oktober 2001

Efter en nostalgisk diskussion på Facebook grävde jag i bloggarkivet. Detta är den del av det inlägg jag skrev den 28 oktober 2001:

En sommardag 1966 ville lille Bengt, fem och ett halvt år, förbättra sin relation till kamraterna. Han tog sin börs, i vilken han visste att det fanns en krona, och gick ut på gatan där de stora killarna sparkade boll.
– Vilka vill följa med och köpa glass, frågade Bengt glatt. Jag bjuder.
Storkillarna Uffe, åtta år och Botte, kanske nio, nappade och slog följe med den rike lille parveln till Café Rönnevik nere vid Rönneå.
Bengt, som var en hejare att räkna trots sin låga ålder, bestämde vid ankomsten till cafét att han själv skulle få en 40-örespinne medan Uffe och Botte skulle bjudas på var sin 30-öres. Till det skulle kronan som han visste fanns i börsen räcka.
Tanten på cafét plockade snällt fram de tre glasspinnarna. Storkillarna öppnade sina och började äta, medan Bengts 40-örespinne låg kvar på disken medan han öppnade sin börs och grävde efter kronan han visste fanns där.
Det kändes som om en iskall näve grep tag om hans hjärta. Börsen var tom. Kronan var borta.
Cafétanten reagerade blixtsnabbt. Bengts 40-örespinne åkte tillbaka i frysen, och hon störtade runt disken, ryckte 30-örespinnarna från Uffe och Botte och kastade de kvartsätna glasspinnarna i papperskorgen.
Sen avkrävde cafétanten Bengt hans telefonnummer, som han med sitt utvecklade siffersinne kunde väl. Hon ringde hem till pojkens mor, som lovade att genast komma till cafét och göra rätt för sin son.
Under tiden funderade Bengt på vart enkronan tagit vägen, och erinrade sig ett bråk med storebror Anders i barnkammaren. Anders, sju och ett halvt år, som gillade att retas med sin lillebror, hade sagt att han kastade bort Bengts pengar. Bengt, som inte ens förstod att Anders hade tag i den yngre broderns börs, struntade i och glömde snart storebrors hot.
Efter en kort stund dök Bengts mor upp, och nu såg det ut som om den iskalla näven grep tag i cafétantens hjärta i stället för Bengts. Den unga trebarnsmodern kom in i lokalen helt klädd i svart, som det förväntades av en nybliven änka i mitten av 60-talet. Hon löste snabbt ut sitt barn från hans skuld, och tog med de tre pojkarna tillbaka till hemmet.
Den ångerköpta cafétanten var så förkrossad över att hennes vrede drabbat redan så hårt utsatta människor att hon några dagar senare gick fram till Bengts mor vid ett besök på torget och bad ytterligare tusen gånger om ursäkt för sitt handlande.

Once upon a time in the Väst

Det var nog 1984, en natt i februari. På Göteborg Film Festival var det svensk premiär för Sergio Leones "Once upon a time in the West", och det skedde i jättebiografen Draken vid Järntorget med start vid midnatt. Salongen var smockfull med filmnördar och jag var en av dem.
En kraftigt stympad version av filmen hade visserligen gått en vända på bio sådär femton år tidigare, då under namnet "Harmonica - en hämnare". Men den räknades liksom inte.

Den som möjligen har spanat in rubriken "Och att hålla kärt" här till höger har redan fattat; den natten blev en av mitt livs största filmupplevelser. Det blev också min första riktiga kontakt med Ennio Morricones musik – kärlek vid första öronkastet. Nu har polaren Ennio fått Polarpriset, inte en dag för tidigt.

Och visst har hans musik en av huvudrollerna i filmen. Karaktärerna åtföljs av sina respektive teman, och de är alla talande och magnifika. Som alltid leker Morricone med kontrasterna, från det ensamma munspelet eller mungigan till fullt flås med hela den fläskiga symfomiorkestern.

Men det geniala i denna film innefattar också det modiga användandet av tystnad och spänd väntan. I långa scener händer allting under ytan, spänningen byggs upp och utlöses i tuff dramatik – och inte minst i Ennio Morricones musik. Inledningsscenen är oslagbar. Kolla bara klippen. Vi går från början till slutet. Men det finns väldigt mycket mer att se däremellan.

Engqvist säkrar sista karrlärsteget

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

Surgubben reser Tur och retur

Jag tillbringade dagen på Tur-mässan i Göteborg. Det är årets stora kalas för turismbranschen, där Lerum, Brasilien, Malaysia och Krakow tävlar om att locka de svenska turisterna, medan Fritidsresor, SJ, Air France och De Rosa Bussarna kämpar om att få ta dem dit.

Efter ett par timmars vankande mellan utställningar av blandad kvalitet började benen värka. Hade jag plockat åt mig godis, tunnbröd, glass och nötter överallt där sådant erbjöds hade min mage satt stopp långt tidigare. Men det som först drabbades av överbelastning var min hjärna. Det ohämmade och oftast finesslösa krämandet blev för mycket, och alla intryck blev mest en grällt kolorerad sörja i min skalle.

En av kollegorna i mitt följe gjorde jämförelsen med Bokmässan, en annan årligen återkommande säljfest i samma lokaler. Även om de båda har syftet att lägga grunden till en så stor försäljning som möjligt präglas litteraturvarianten mycket mer av intellektuell finess och har i alla fall ett litet stråk av självkritik. På turistmässan saknas analysen och de stimulerande debatterna. Där handlar allt om en sak: Ge mig dina pengar.

Det är nog tur för månglarna att Svenska Mässan i Göteborg inte är att betrakta som ett tempel. För då hade nog Jesus kommit och drivit ut dem.

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

Det var nära att jag bröt tystnaden...

Jävlar vad nära det var att jag skrev ett blogginlägg igår när jag slöglodde på TV:n och såg reklamen för Citygross där skötsamma ungdomar i förtryckta (alltså med betoning på första stavelsen) hoodtröjor drar fram och tjoar "Stoppa matfusket" i nån sorts söndagsskolevariant av reclaim the fruktstund för att övertyga alla om att köpladans Äkta vara-kollektion är den enda vägen till ett rent och lyckligt samhälle, och jag dessutom kopplade ihop det med en av telejättarnas kampanj där de hävdar att någon "oberoende" instans entydligt säger att just denna operatörs tjänster är bäst och ända tillbaka till det gamla goda Vitamininstitutet i Schweiz, och då skulle jag i så fall ta upp frågan om stöld av trovärdighet och var gränsen går för falsk marknadsföring.

Men jag stod emot.

Tomten revisited (lite lånad av Viktor Rydberg)

Mildvinternattens dom är hård
tövattnet sippra och rinna
Alla har rest till nån enslig gård
och blir av julbord stinna
Alla har lämnat den tysta stan
I varje våning en ensam gran
snön har smält bort från taken
hela tomten är naken

Sluta gnälla på Zlatans prioriteringar

"Konstigt att man ifrågasätter den som alltid har ställt upp i stället för att ifrågasätta den som tackar nej". Vad Thomas Wernersson tycker är att vi ska ställa oss bakom den nyvalde assisterande förbundskaptenen Marcus Allbäck, som helt saknar erfarenhet som tränare och ledare. Däremot verkar han inte förstå varför det finns ett brett stöd för Zlatan Ibrahmovic – en av världens tio bästa spelare och frontfigur i världens bästa klubblag med ett intensivt program både i spanska ligan och i Champions League – som har valt att vila från landslaget som inte kommer att spela någon match av betydelse på närmare ett år.
Sveriges Television-kommentatorn Wernersson får såklart tycka vad han vill, precis som Sveriges Radio-kollegan Ralf Edström. Särskilt den senare har manifesterat sig som en urbota anti-Zlatanist. Men som den urbota Zlatanvän jag är ser jag hur vissa tar chansen att kritisera honom så fort chansen dyker upp. Och när han nobbar landslaget är det rena rama julafton.
Jämför med reaktionerna när Peter Forsberg tackar nej till en träningsturnering med Tre kronor. Ingen kritik, alla experter har full respekt och förståelse för att Foppa gör en mogen och genomtänkt prioritering. Men när det gäller Zlatan duggar antydningarna tätt om att han sviker och inte riktigt har den där blågula känslan.
Men precis som Peter Forsberg har väl Zlatan Ibrahimovic under flera år visat att han älskar att spela i landslaget och inte vill något hellre än att lyckas med Sverige i ett stort mästerskap. Men skillnaden mellan dem är väl denna: Foppa tillhör inte längre de allra bästa spelarna, men Tre kronor är oftast med i guldkampen i VM och OS. Zlatan däremot är en av världens klarast lysande stjärnor, medan Sveriges fotbollslandslag inte riktigt kan hävda sig i den yttersta eliten.
Jag är övertygad om att Zlatan är nyckeln till Sveriges möjligheter att nå framgång i EM och VM under de närmaste åren. Och har har ju faktiskt gjort några insatser i landslaget som skrivits in i den svenska fotbollshistorien.
Så kära förståsigpåare, acceptera att Zlatan befinner sig på en nivå där han prioriterar klubblaget Barcelona i de spanska och europeiska ligorna före träningsmatcher med det betydligt sämre svenska landslaget. Och grabbar, gå med i den nya folkrörelsen och hälsa Zlatan välkommen tillbaka till landslaget till hösten, när de har något att spela för igen.

Återvinning från språkresa till Stockholm

En snuttifierad redovisning av ett besök i huvudstaden. Vår historia börjar efter onsdagens quiz på The Pickwick Pub i Malmö. Ursprungligen publicerat på Twitter.

Det gick hastigt när jag lämnade de segerrusiga kamraterna för att knalla till nattåget. Kul att vara finalklara.

Det luktar lite gubbe i sovkupén. Och en till ska kliva på i Hässleholm.

Min underliggande snarkar. Han tror inte vi får snö till jul. Klimatet har förändrats, liksom naturen. Och människorna.

Hässleholmaren fick jobba för att ta sig upp till överslafen. Väl däruppe funkade inte lampan.

Konduktören klippte den mörklagde överliggarens biljett: "Klarar du dig?" "Nej, jag ser fan inget." "Jag skriver upp det: 'Lampan trasig'".

Ett syrligt "Tack för all hjälp" fick konduktören höra när han stängde dörren. Jag måste tappa av min sista Guinness. Var är mina byxor?

Underslafen är uppe halv sex och för ett viskande, suckande, hostande samtal med sig själv.

Duschad med rena kalsingar kliver jag av tåget kvart över sex. På väg förlora kraften. Måste... Kaffe... Eluttag...

Trodde jag såg en fet råtta. Men det var en kanin vid Norra Latin.

Utpekad till frivillig backbärare när jag var tidig till Ordens magi på Norra Latin.

Temat på Ordens magi är "En konferens om att övertyga, övertala och sälja". Precis vad jag behöver just nu.

Göran Hägg har tydligen varit i Jordanien och är mäkta upprörd över förhållandena där.

Peder Lamm auktionerar ut en skrivmaskin modell äldre på Ordens magi. Eller är det Boxer-Robert?

"Hej" är ett plusord, säger Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. "Språk" däremot är ett bomord.

"Twittra" är väldigt mycket plusord, säger Patrik Hadenius.

Texten på mjölkpaketen får storstryk på Ordens magi. Gäller det även Skånemejerier?

Postens omvärldsanalytiker Ulf Sjödin tycker språket i bloggarna är ogenomtänkt. Ett komplement till professionella budskap.

Fredrik Lindström har hittat minst 40 sätt att uttala 27. Kanske över 100.

"En dialekt med egen armé räknas som språk. Ett språk utan armé är en dialekt." Fredrik Lindström på Ordens magi.

Föredömligt korta prator på Ordens Magi. Men Fredrik Lindström kunde ha fått bre ut sig mer.

Lotta Gröning och Carl Rudbeck är överens: Vi är trötta på klimatkonferensen i Köpenhamn innan den börjat.

Erik Blix tycker som jag och andra på Ordens magi: "Övertala" är ett bomord, "övertyga" är ett plusord.

"Tjuvarna i Piratpartiet" och "skurkarna i Sverigedemokraterna". Göran Hägg skär över en kam på Ordens magi.

Erik Blix: "Jimmie Åkesson är en svärmorsdröm i en mardröm".

Toppen att höra språkdribblern Lars-Gunnar Andersson live igen efter 25 år.

Lars-Gunnar Andersson: Vilken felstavning av "sant" gör du helst: "snat" eller "sannt"?

Retorik à la Lars-Gunnar Andersson: 1. Du ska ha nåt att säga. 2. Du ska säga det. 3. Sen ska du inte säga nåt mer.

Stephan Rössner: "Livet är en potentiell sjukdom med 100 procent dödlighet".

Rössner igen: Tala om hur många timmar i veckan du tittar på TV och jag ska säga vad du väger".

Göran Hägg ville tränga sig i kaffekön. "Du har nog mer bråttom än jag", sa jag. "Den här gången har jag nog det". Prova olika tonlägen.

Ett halsbrytande föredrag om varumärket Kim Anderzon.

- Jag skapade en karaktär som inte var särskilt trevlig, erkänner Alex Schulman.

Radikala Kim Anderzon har blivit en urbota reaktionär. Usch och fy för bloggar och Facebook (där hon har 3000 vänner).

Skippade minglet efter Ordens magi och tog två belgare med Roffe på Pressklubben. Ulrika och Ranja var plötsligt där. Fick rusa till tåget.

Avspärrning gör Malmö till delad stad

Malmö håller på att bli en delad stad.
Jaja, Rosengård, säger du. Nej, säger jag. Västra hamnen.
Plötsligt står dubbla staket mellan centrum och den nya fräcka stadsdelen. Endast på ett par ställen finns smala passager där man kan passera till eller från medieghettot Dockan och stans coolaste bostadsområde i Västra hamnen.
Det känns lite som Berlin 1961. Plötsligt är den bara där, avspärrningen. Vid de få öppningarna, checkpoints, kommer väl nästa vecka beväpnade vakter att stå och kontrollera att man har rätt inpasseringshandlingar. Till saken hör att det finns två staket med några tiotal meters avstånd, väl lämpat för ett minfält.
Men är det en Berlinmur? Eller som Israels barriär på Västbanken? Eller håller Västra hamnen på att bli en "gated community". Eller är alla tre samma sak?
Har Västra hamningarna slutligen tröttnat på ungdomarna som spontanbadar vid deras strandpromenad, och beslutat sig för att sätta stopp för fler kaotiska säsonger? Eller ska högskolan, Sveriges Television och Sveriges Radio, som ligger på västsidan, skyddas från de kommersiella krafter som hotar i öster?
Jag har inga svar. Men bli inte förvånad om någon vecka, när Republiken Västra hamnen utropar sin självständighet, lämnar EU och kräver visum av svenska besökare.

Allskånskan helt öppen inför sista omgången

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.