När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?
5 kommentarer:
Ja, det är nog en del av skilnaden - helt klart. Du verkar ju vara lite kollektivist du också föresten, du kanske ska vara med:-)
Kollektivist – javisst!
"Med" är ett relativt begrepp. På sätt och vis är jag nog med sedan ganska länge.
Med i vadå, förresten? ;o)
Mäh, i sommarkollektivet som jag drömde ihop på Gotland så klart...
Här borde jag kunna dra en lärdom: att inte gå och quiza på fastande mage. Jag ber om ursäkt och ger dig retroaktivt rätt att säga vad du vill om Iran oavsett vad du vet om detta rike. Jag tror inte dikten kan överträffa verkligheten när det gäller det landet.
Galningen i baren hade jag (fastande mage) nästan förträngt. Tur att det inte blev slagsmål.
Jah, det känns tryggt att även du tillerkänner mig denna rätt, på vilken vårt samhälle vilar. Men det visste jag redan.
Du har rätt i att festande på fastande är påfrestande. Men "fistande" – det finns inte på banan.
Skicka en kommentar